Rock-Ragge & His Four Comets (sida 1 av 9) | Nästa sida

Åke Roos: 2007-06-28 12:56		Av nån anledning som jag (och mångs med mig) ej kan förstå ifrågasätts Rock-Ragges plats i den svenska rockhistorien. Revisionister har letat fram några halv-darriga (= inte alls dåliga) plattor med Owe T. och tar dessa som inteckningar för att han, Owe T. alltså, var Sveriges förste rocksångare. Inget påstående kunde vara mer felaktigt. Läs t ex recensioner i Orkester-Journalen från 1958 där vis -och schlagersångaren Owe T. höjs till skyarna. Icke ett ord nånstans i dessa recensioner om att Owe T på minsta lilla vis skulle vara rocksångare. Jämför sedan dessa recensioner med artiklar o.d. i tonårstidningar som Bild-Jpurnalen, Min Melodi och Din Tidning från samma årtal där det faktiskt står att Rock-Ragge var först med rock´n roll i Sverige. 1975 hade Vecko-Revyn en artikel om att rockmusiken var 20 år gammal. Under en bild på Rock-Ragge kunde det läsas att det ofta blev poliskravaller i samband med hans uppträdanden. That´s rock´n roll. Hur många poliskravaller har Owe T. gett upphov.
Rune Häger: 2007-06-28 13:09		Åke, nu kommer du snart att bli påhoppad av Bengt E! Han och jag har diskuterat det här ämnet i andra sammanhang, jag minns inte var. Jag håller med dig. Jag har t o m frågat Owe T personligen om han ansåg sig vara rocksångare. Men nej, det gjorde han inte. Han sjöng några låtar som baserades på rocktempo/rock´n´rollbeat, men det gjorde Ernie Englund också - före Owe T. Och när det gäller begreppet rocksångare, måste man väga in attityd också, inte bara musiken. Och Owe T var inte ens i närheten av rockattityden. Jag förringar inte Owe T och tycker att han gjorde många roliga låtar. Men att blanda in honom i rockbranschen där konkurrenterna hette Rock-Ragge, Little Gerhard, Boris, Chris Lennert, White Bear, Stickan Lundbäck o s v, det är att vilja ändra historien.
Bengt Eriksson: 2007-06-28 13:34		Owe Thörnqvist var Europas första rocksångare. Vill man, typ Tom, avgränsa musikformer så kan man naturligtvis hävda att Rock-Ragge var först i Sverige. Är man istället för att musikformer 1) hela tiden utvecklas genom att ta till sej nya impulser, 2) menar att svensk rock på samma sätt som t ex svensk country ska ha ett personligt förhållande till det egna språket - då var Owe den förste rocksångaren i Sverige. Men han var nog för personlig för er, inte så lätt för alla att ta till sej musik som inte låter som man tycker att den borde låta, om detta handlar ju de flesta diskussioner här på Rootsy verkar det som. Rock-Ragge var helt åkej - och riktigt bra för att vara svensk - men likförbannat en imitatör. Kuggfråga: Vem föredrar t o m ni: Rock-Ragge eller Gene Vincent?
Rune Häger: 2007-06-28 13:59		Naturligtvis Gene Vincent. Ingen svensk rocksångare var ju stilbildare. De sjöng sina idolers låtar och när intresset för dem började dala, så antingen försvann de eller gick över till typ Den siste mohikanen, som Little Gerhard. Ragge gjorde en snygg ballad-EP (en uptempolåt som hette Leroy var med också) med fräcka arr av någon som jag inte minns vem det var, men det var en helt ny stil för honom. Den floppade och sen dröjde det till Rockfolket innan han kom tillbaka. Jag hävdar fortfarande att när man pratar om den tidiga rockepoken i Sverige, så menar de flesta att rocksångare var man om man enbart höll sig till rock´n´roll, sjöng på engelska, såg ut på ett visst sätt, drog till sig en ungdomlig publik som delade attityd och klädstil med sina idoler. Owe T var mycket bredare, gjorde kul låtar, satsade mycket på humor och gick hem hos rockpublikens föräldrar även när han körde sina rocklåtar. Jag menar nog helt enkelt, tror jag, att Owe T inte var en företrädare för rockmusiken eftersom han gjorde så mycket annan musik också. Jag gillar mycket av det han gjorde, men kan inte se honom som en företrädare för rockbranschen.
Bengt Eriksson: 2007-06-28 14:07		Owe Thörnqvist har nog aldrig företrätt någon annan än sej själv. Ska man behöva företräda rockbranschen för att vara rocksångare? Owe Thörnqvist var Sveriges första rocksångare, han var också den första svenska rocksångaren, han var dessutom bäst. Punkt. Ingen diskussion. Amen.
Rune Häger: 2007-06-28 14:21		Ja, det är din åsikt, jag vet. Men när musikintresserade i allmänhet pratar svenska rocksångare, så är det inte många som nämner Owe T. Inte ens han själv. Och nej, man behöver inte företräda rockbranschen. Men var och en har en föreställning om hur en rocksångare ska se ut, klä sig, låta o s v och då är Owe T ingen representant för det som rock´n´roll står för. Sen var han kanske först med att sjunga rock och man kan t o m få tycka att han var bäst. Det går att diskutera hur länge som helst. Jomen.
Bengt Eriksson: 2007-06-28 14:32		Nu läste du inte riktigt innantill. Amen! skrev jag.
Rune Häger: 2007-06-28 15:51		Jaså, jag tyckte du undertecknade det med »Armén«, så jag blev lite nervös.
Bengt Eriksson: 2007-06-28 16:27		Aaaamen!
Håkan: 2007-06-28 18:44		Sedan finns det de Bengt-inlägg som slutar med »Punkt!«...
Åke Roos: 2007-06-29 15:02		Min avsikt är inte att på något vis förringa Owe T. och hans storhet. Anser själv att hans inspelningar skapar något monumentalt i svensk musikhistoria men Owe T. som rocksångare? Nä! Visa mig en tidning från 50-talet som beskriver Owe T. som rocksångare så men icke förrän dess. I den mån Rock-Ragge ev. kan ifrågasättas så gäller det Chris Lennert, som turnerade med eget rockband redan 1956, men mer om detta senare på annan plats i detta forum
Bengt Eriksson: 2007-06-29 16:50		Nu blir jag orolig, litar du på journalisterna och pressen?
Åke Roos: 2007-06-29 23:30		Det är inte alls så att jag litar på journalistik och press men när det musikhistoria likväl som annan historia måste man gå tillbaka till de källor som finns: 1) På min hemsida har jag skrivit att det var Rock-Ragge & His Four Comets som fick den svenska rockvågen att explodera. Svenska rockplattor (på svenska såväl som på engelska) hade gjorts långt före Ragges debut-EP. Ernie Englunds version av Bill Haley´s »Crazy Man, Crazy« Siw Malmqvists version av »Tweedle Dee« och Chris Lennerts debut-singel med svenska versioner av Jim Lowe´s »The Green Door« (»Den Stängda Dörren«) respektive Marty Robbins´ »The Story Of My Life« (»Boken Om Mitt Liv«). Jag nämner också Owe T., Staffan Broms (som -liksom Chris Lennert sjöng in en svensk version av Charlie Gracie´s »Ninety-Nine Ways«. Men dessa plattor såldes ej i några större upplagor. Men så kom Rock-Ragge & His Four Comets (med bröderna Yngwe och Rune Furén på trummor resp. gitarr, Bengt Olsson på bas och Boris Lindqvist på piano) och ren magi skapades. Freddie Bell´s jiviga (därmed inget negativt sagt om Bell´s jiviga rock´n roll: Ingen mindre än självaste Elvis Presley plankade Bell´s version av »Hound Dog«) »Teach You To Rock« blev till häftig rockabilly och detsamma gäller Dick Lory´s »Ballroom Baby: ännu en jivig låt stöptes om till rockabilly. Gene Vincent´s «Be-Bop-Lula» blev kanske lite slö men ändå klart godkänd och Gene Vincent´s «Blue Jean Bop blev lika bra som originalet. I Ragges fall kan man inte snacka i termer som imitatör och om man ändå envisas med att göra det så får man ha klart för sig att även Elvis Presley i mångas tycken var en imitatör. Rock´n roll handlar ändå väl om att skapa nånting helt nytt av det gamla. Bill Haley & His Comets kunde tex gång på gång spela en klassiker som »Ida Sweet as Apple Cider« i olika tempon och Carl Perkins gjorde samma sak vid sina inspelningar 2)som jag sa i mitt inledande inlägg så tog samtidens massmedia till sig Rock-Ragge och detta är ytterligare ett kriterium på att han faktiskt 3)Denna EP tog fart och sålde i 50.000 ex. 4)På 70 -och 80-talen ansågs Rock-Ragge fortfarande ha varit först i Sverige att spela rock´n Roll. 5)Rock-Boris -en av Ragges skarpaste rivaler på 50-talet och -som numer frontar Boris Jazz ´n´ Roll band ännu referrerar till Rock-Ragge som »Den Svenska Rockens Fader« 6)Little Gerhard-på 50-talet krönt till såväl Sveriges Rock-Kung som Skandinaviens Rock-Kung beskrivit Rock-Ragge & His Four Comets som det enda band i Sverige som verkligen kunde spela rock´n roll Dessa är några punkter som gjort att -om man liksom jag kritiskt granskar historiska fakta- kan slutsatsen endast bli att Rock-Ragge & His Four Comets faktiskt var först med rock´n roll i Sverige .
Bengt Eriksson: 2007-06-30 08:33		Man får tycka precis vad man vill, det gäller väl mej också? Jag hör en - bra - imitatör i Rock-Ragge, du hör mer som jag inte hör. Du menar att han t o m var så personlig att han kunde vara bättre än Gene Vincent i hans egna låtar, det varken hör eller begriper jag. Först betyder i min ordbok först. Vad Owe Thörnqvist gjorde var att han liksom de amerikanska tidiga rocksångarna pusslade ihop blues, r&b, country m m och skapade en ny musikgenre innan rock & roll fanns. Detta gör honom till den förste svenske rocksångaren. Om man menar att rock måste ha myntats först som ord och begrepp innan det kan finnas rocksångare då var han inte Sveriges förste rocksångare. Om man menar att det faktiskt gick att skapa rock & roll i Europa på samma sätt som i USA då var han med största sannolikhet Europas förste rocksångare. Jag kan den svenska rockhistorien jag också, jag tror jag kan den lika bra som du, vad det handlar om är hur man tolkar rockhistorien, tolkar de »fakta« som finns för att bestämma när svensk rock föddes. Du menar tydligen att svensk rock inte kan ha fötts innan begreppet hade myntats i USA. Det menar jag att det kan den visst, som sagt. Den första svenska rocksångaren betyder i mina öron också att rocken ska vara svensk - den ska precis som i debatten om country här på Rootsy bli något annat och låt säga kultursvenskare när den spelas och sjungs i Sverige. Vilket man inte kan säga om någon av dom som du räknar upp - men det behöver inte ens sägas om Owe Thörnqvist. Nu spelar det här absolut ingen roll eftersom jag för evigt kommer att hävda att Owe Thörnqvist var den första svenska rocksångaren och du tycker något annat. Däremot verkar vi vara överens om att Owe Thörnqvist var en bra sångpoet och artist. So vad i all världen what?
Magnus Eriksson: 2007-06-30 09:46		Luckor i lexikon? Tom vittnade nyligen om att norskan saknar ett bra ord med den innebörd som täcks av svenskans »pekoral«; även den ordrika engelskan (dock främst på adjektivsidan) saknar detsamma. Vad den här diskussionen visar är att svenskan saknar en bra motsvarighet till franskans »avant la lettre« eller engelskans »before the fact«. Problemet är att avsaknaden av ord gör att tanken, som borde och kan tänkas, inte alltid tänks. Utifrån de processer Bengt beskriver är det också uppenbart att Owe T kan kallas rocksångare, även om han själv inte sett sig som en sådan, även om han inte orsakade publikupplopp (i sanning ett märkligt kriterium på rockmusik), även om samtida journalister inte kallade honom det (jag skulle inte vilja hämta definitioner av musik från det publicistiska svenska 60-tal jag minns), och trots att Little Gerhard tyckt ngt annat.
Lista ämnen | Nästa sida Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg