NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

Magnus Carlsson & The Moon Ray Quintet
Magnus Carlsson & The Moon Ray Quintet


Goran Kajfes. Per ”Ruskträsk” Johansson. Och på sång: Magnus Carlsson från Weeping Willows. Och en massa covers, från Paul Weller till The Doors, i Kajfes versioner oemotståndliga låtar som sockras och saltas och peppras till vackra inrättningar.
I den förhoppningsvis begränsade artikelserien »Lionel Richie förklarar« har vi nu kommit till nummer tio i soloordningen.
Fortfarande finns magin, fortfarande spelar basen på de personligaste av strängar och fortfarande skriker »Dancing in the moonlight« av uppdämd sexuell frustration, av kåta förhoppningar och alla de önskningar som en förvirrad tonåring bär på.
Mer än 25 miljoner sålda skivor. Åtta Grammystatyetter. Och med säkerhet den soulröst som hade störst inflyttande under hela 80-talet. När Luther Vandross gick bort i juli 2005 lämnade han kvar kärlekstörstande material för framtida generationer i jakt på snabba fixar liksom inspiration och tröst.
1957 gifte han sig med ungdomskärleken Linda. Åtta år senare fann framgången Tom Jones. Sedan dess har han byggt upp och förfinat rollen som Tjuren från Wales, den sexuella njutningsmästaren, kvinnotjusaren som inte kan få nog, mannen med hår på bröstet och passionsledaren i rösten.
Ett ögonblick...

... Mattias Bergqvist, 26, som har lyssnat på Seals nya album »Soul«.
Fortfarande tidlös musik.

Fortfarande en skallrande attack av politik, ställningstagande, ilska och medmänsklighet. Och The Clash tycks bara bli bättre ju äldre man blir, ju mer perspektiv och erfarenhet som samlas. Samtidigt som det bara går längre mellan gångarna då jag plockar fram gruppens album. En enstaka låt här och någon där, visst, men inte alltför ofta.
Det sägs att postmannen alltid ringer två gånger. Att efter regn följer sol och att socker gör barn hyperaktiva. Kanske växer naglarna efter döden och visst måste man dricka minst åtta glas vatten om dagen. Och i Bibeln, Johannes 14:6, säger Jesus: »Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.«
J. Willard Gibbs blev professor vid Yale 1871, en anspråkslös vetenskapsman som tillbringade större delen av sitt liv – förrutom tre år när han studerade i Europa – mellan de tre kvarter där hans hus och Yales campus låg. I genomsnitt deltog en student per termin på hans kurser och under tio år tog han inte ut lön för sitt arbete.
Det var länge sedan, längre än jag kan minnas, som jag blev så här förbehållslöst förälskad i en skiva. Ett tag, precis som alltid med jämna mellanrum, tappar man tron på allt och famlar i ett mörkt håll efter något att hålla fast i, något som i alla fall för stunden känns större än livet självt. Och det säger kanske en del om sakernas tillstånd att det krävs musik från mitten av sjuttiotalet för att kickstarta den här hjärnan.
Inspelningarna knastrar och sprakar. Ljudet är förbättrat, men långt ifrån idealiskt. Sången försvinner långt in i bakgrunden på vissa låtar eller så står den längst fram och vevar med armarna. Ett splittrat intryck, charm i stället perfektion.
Det sägs att Albert Einstein inte stod ut med tanken på att Gud skapat ett universum där man aldrig kan nå kunskap om vissa saker. »Gud spelar inte tärning«, är ett av Einsteins berömda citat. Som jag har förstått sa han egentligen: »Det verkar svårt att tjuvtitta på Guds kort. Men att han skulle spela tärning och ha telepatiska förmågor… är något jag inte kan tro på, ens ett ögonblick.«
Det var, om jag minns rätt, min sista vecka på Expressen. Vi träffades i hans studio, på Söder i Stockholm. Jag hade redan då på känn att intervjun aldrig skulle komma in i tidningen under schlagerskvallertider som dessa, men var nöjd att få träffa någon som jag verkligen var intresserad av, vars svar faktiskt betyder någonting.
Precis som på skivan: ett piano, en inledning, knappast hoppfullt men ändå rogivande, förtätande. Sist på scen, naturligtvis, Stuart A. Staples. Romantiker och själsdödare. Ensamhetens riddare. Sorgens uttolkare. Mannen som fångar storslagna känslor i finmaskiga nät. Bredvid hans band, tillsammans: Tindersticks.
Det är lätt att inbilla sig något annat, lätt att döma. Lika lätt som det är att vara efterklok. Jag visste inget om Last Train Home, brydde mig inte nämnvärt och lät skivan ligga i en hög med en massa annat som jag inte ville lyssna på. Sedan kom det en dag, vi kan kalla dagen för måndag, då det inte fanns så mycket annat av intresse.