NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

Om du, som jag, ser »Christmas In Washington« som låten Woody Guthrie aldrig skrev kommer du att älska det här albumet. Byggt på en tragedi/säkerhetsmassaker i West Virginia under 2000-talet låter Earle & The Dukes mer som en korsning av gammal hillbilly och grungerockiga16 Horsepower än nånting annat. Bland alla outstanding låtar finns den lysande acapella-låten »Heaven Ain´t Going Nowhere«, »It´s About Blood« »If I Could See Your Face Again« (fiolen!), »Union God And Country« och »Fastest Man Alive«. Behöver jag säga att det här Steve Earles bästa sånger sedan - ja, ni vet vilken. För 23 år sedan.
2020-04-03

Unorthodox

miniserie i fyra (!) avsnitt på jiddish på Netflix.
Handlar om ortodoxa judars liv i Williamsburg och Berlin.
Direkt är det två saker som slår mig.

Systrarna har skrivit samtliga låtar på sin nya platta.
Dylan kan, precis som Doug Seegers, verkligen sjunga. Det är mycket välkommet. Kanske han inte skriver lika bra låtar än, men han har å andra sidan ett lysande band där pedal steel-killen Hamilton Belk skiner lite extra, liksom duetten med Merey Kimbrough. Och såväl »Strange«, »Two Hearts«, Rising Sun-liknande »House of Ill Repute« och »Riding Again« är fina låtar.
Först var det Buddy på »Universal United House of Prayers«.

Nu är det Julie Miller på apokalyptiska »Feast of the Dead« och »Thoughts At 2 a m«, som är en bekännelse till Jesus-gestalten i klass med Dylans »Every Grain of Sand«.
Gränsöverskridande är ett av mina favoritord. Och Doug Seegers nya LP är verkligen det. På gott och ont. Superproducenten Joe Henry har flyttat Doug från Nashville till LA och enrollerat Jackson Browne.
Vid det här laget låter Justin mer som inte fullt lika laid back J J Cale än pappa Steve. Här finns samma blandning av country och blues och ett sällsynt samspelt band med munspel, stenhård 50-talsgitarr och steel - med två stora undantag: den ödesmättade »Appalachian Nightmare« och tittellåten är det stämning och atmosfär mer än låtar som gäller. Jag är böjd att falla in i gamla tiders recensioner och säga »kick back and relax!«
Än en gång har denne geniale malmömusikant lyckats förnya sig. Tillsammans med New Orleans-ïnfluerade pianisten Nils Bondesson har han skapat låtar som jag bara älskar: »Jilted Love«, »Tell Dita« och »First Kiss« - yes I´m a sucker for melodies! - och den dansanta »Drunk Tank Boogie« med ett perfekt Professor Longhair-break från Nils. Här finns faktiskt inte en enda dålig låt!
Nertonad, huvudsakligen akustisk session skräddarsydd för Kinkys europeiska turné. Kinky har lånat låtar från kompisar som Willie Nelson, Tom Waits, Warren Zevon, Merle Haggard, Johnny Cash och Bob Dylan och han har både pondus och integritet nog för göra riktigt lyckade versioner - även om jag kanske tycker »Bloody Mary Morning« - med både Willie och Bobby - är väl sprallig! Micky Raphaels melankoliska munspel ligger som en sammanbindande väv genom hela skivan. Trots en onödigt lång »Wandrin' Star« - Lee Marvin hit från musikalen »Paint Your Wagon« är nog ändå det mest udda låtvalet en helt okej version av engelska evergreenen »A Nightingale Sang In Berkeley Square« - men kan Dylan så kan väl Kinky?
Graham Nash - bara en fattig kille från Salford
article / 2016-04-11 / Christer Olsson
Kan du berätta om nya plattan »This Path Tonight«?

-Det är en mycket personlig platta. En redogörelse för den emotionella resa som är mitt liv nu när jag är 74. Det är en spännande tid i livet – och i en tid när jag trodde att jag skulle ta det lugnt. Det är min flickvän Amy som tagit omslaget – I Woodstock. Jag hade aldrig varit i Woodstock, till själva staden. C S & N spelade på Woodstock, men det var i Bethel, 60 miles bort.
Herregud, vilken coverplatta! Lou Reeds »Dirty Boulevard« förvandlas till tuff storstadsgospel med mandoliner och änglakörer, Blind Willie McTells utfall mot moonshine »God Don´t Like« är helt briljant med tuffa, spretiga akustiska instrument och handklapp och »Endless Sleep«låter som en hänsynslöst ärlig borttappad kusin till »Heartbreak Hotel« medan Skip James »Hard Time Killing Floor« blir brutal soul och Mississippi Fred MacDowells »61 Highway« låter som rostig Tom Waits-blues... då har jag ändå inte nämnt den kameleontiska och ändå helt annorlunda versionen av Willy deVilles »Storybook of Love« och John Coltranes (!) »Lonnie´s Lament«...
”Små grodorna” och svart sydstatsgospel – går det an? Jo, det går an. I alla fall i mästerlige sångaren och munspelaren Mats Qwarfordts och sublima gruppen Yonders händer. De blandar egna låtar med svensk folkmusik och amerikansk – ibland tycker jag mig också ana en doft av svensk 40-talsschlager – utan att sömmarna syns. Yonder fick nyligen förstärkning av nye gitarristen Peder af Ugglas briljanta slide och slagverkaren och mandolinvirtuosen Mats Persson vilket förstärkt gruppens identitet ytterligare. Jag är övertygad om att både Dylan och Neil Young skulle vara stolta över att ha både ”Oh Rose” och ”Nothing Is Permanent” i sina repertoarer.
Vänta er för Guds skull inget rock & roll-party när Chip Taylor sjunger eller halvt reciterar sina varma, ömsinta historier om livstidsfångar, soldater, mexikaner som heter Ted Williams, Brigitte Bardot, kärlek, smärta, personliga insikter och hans alldeles speciella version av en tjeckoslovakisk himmel. Vad ni däremot kan vänta er, och får i överflöd, är spröda melodier och livsöden och historier som sträcker sig från 50 år tillbaka i tiden till nutid berättade med medmänsklig kärlek, melankoliskt vemod och – trots allt – en bubblande ohejdbar livsglädje. På två låtar lägger Lucinda Williams till rostig stämsång och genom alla tre skivorna står gitarristen John Platania – en gång i tiden i Van Morrisons band – och norska keyboard-geniet Göran Grini för utsökt färgning av det diskreta kompet – som i riviga bluesen ”Track 224” där Platania får tillfälle att ösa på…
»Savannah Road« är en svit sånger inspirerade av musikern Gregg Allmans nyligen utkomna självbiografi och av den amerikanska söderns speciella gotik med ångande träsk, brännande sol och hoodoo-ritualer.
81-årige vite blueslegenden John Mayalls hundrafemtioelfte album »A Special Life« hör väl inte till topparna i hans karriär. Men det är ett jämnt, sammanhållet album med en välavvägd blandning av nyskrivet, tolkningar av andra bluesgiganter som Albert King och Jimmie Rogers och en eller annan nygammal Mayall-favorit. Mayall spelar som vanligt läckert bluespiano och behärskar både munspelet och orgeln till fulländning. Rösten har blivit lite barskare och mindre klagande med åren, men alla som sett honom de senaste åren kan vittna om att spelglädjen är det sannerligen inget fel på.