Det finns de som hävdar att nostalgi är någonting fult. Jason Isbell är inte en av dem. Istället har han insett att den som på allvar vill drömma sig bort i bitterljuva minnen också måste göra det vis av ny insikt hos den ständigt växande människan.
Med den storvulna bångstyrigheten från det lapptäcke av pur skaparglädje som var 2018 års »Rare birds« färskt i minnet framstår Jonathans Wilsons femte album »Dixie blur« inledningsvis som en lätt beskedlig historia.
I mitten av tjugohundratalet levererade Maria McKee två verkliga styrkebesked. Syskonalbumen ”Peddlin’ dreams” och ”Late December” visade en påtagligt fokuserad artist som med ventilerna öppnade fick friskt utlopp för nyfunnen kreativ framåtanda. Sedan tog hon ett steg tillbaka, och försvann.
Den notoriskt ombytlige och ständigt oförutsägbare Daniel Romanos spelevinkerier vet ingen ände. På tio korta år har artisten bytt kostym många gånger nog för att räcka en hel karriär. Kasten har varit tvära och överrumplande, men också hängivna och imponerande angelägna.
Kemiska och mentala demoner lämnas att dö i vägdammet när Katie Crutchfield blickar framåt från den svartsynta föregångaren »Out in the storm«s elektriskt laddade allvar. »Saint Cloud« låter därefter, sömndrucket och storögt inför det nya men ändå bekanta livet.
Mark Lanegans resa från grungens glada dagar till återblickande folk, via Waitsiska utflykter och vidare mot nåt slags cocktail av hård- och postrock har knappast varit vare sig spikrak eller uteslutande högkvalitativ. Fängslande har artisten alltjämt alltid varit i sitt oberäkneliga och infallsrika skapande.
I den kärnfulla och sagolikt vackra lilla romanen »Grief is the thing with feathers« låter Max Porter sorgen efter en hädangången hustru gestaltas av en mystisk kråka. Fågeln inkräktar på romanens sörjande lilla familj men tar den också under sina vingar på dess väg genom vanmakten mot tröst och acceptans.
Av och till i femtio år har Crazy Horse med få undantag varit en garant för en mer fokuserad Neil Young. Gruppen har utgjort ett elektriskt forum där artisten har tillåtit sig vara mer transcendent än plakatpolitisk. Synd då att behöva konstatera att den evigt unga hästen, med ena hoven på gränsen till 20-talet plötsligt tycks ha blivit såväl trött som krasslig.
Den hugade kan med lätthet bygga ett alldeles utmärkt album av de originalspår som ryms bland fina men småtråkigt tolkade jazz- och bluesstandards på Van Morrisons fyra senaste album. De ligger där i skymundan likt småputtrande styrkebesked som inte riktigt vågar ta plats. Således är det glädjande att sjuttiofyraåringen åter väljer att hävda sin relevans genom att släppa sitt första album med alldeles färska sånger sedan 2016 års starka »Keep me singing«.
Att bo i Kentucky verkar inte så särdeles härligt – det luktar illa från pappersbruken, kolsoten letar sig in i lungorna, det är ekonomiskt knapert och törstsläckarna kommer från genomskinliga burkar med stickande innehåll. Ändå vill man återvända till Tyler Childers målande beskrivningar av hemstatens småstäder och de egensinniga karaktärer som befolkar dem.
Fyra album in i sin unga karriär har Andrew Combs vuxit upp till en klart mer lekfull artist. Borta är den obligatoriskt svårmodiga americanan, här ersatt med ett kalejdoskopiskt färgspel av mångbottnad pop som hämtar sina influenser lika mycket från vidsynt country som från blommig folk.
Somlig musik bär trösten i sitt livsblod, men ytterst få band fångar den med sådan konsekvens och självklarhet som MC Taylors Hiss Golden Messenger. Det är som att konstellationen hämtar sin kraft ur århundraden av gråtande hjärtedjup för att låta hela en likaledes sorgesam samtid.
Leeroy Stagger är produktiv som få, »Strange path« följer knappa halvåret på »Me and the mountain« men kanadensaren visar inga tendenser till slentrian. Istället är albumet som en vidöppen famn, familjär och välkomnande där artisten kokar ner de konstnärliga kärnvärdena i luftig americana med bred spännvidd över traditionerna.
Supergruppens akilleshäl tenderar att vara egon större än enheten. Skönt då att årets mest emotsedda konstellation, The Highwomen (Amanda Shires, Brandi Carlile, Maren Morris och Natalie Hemby) finner samstämmighet inte bara i de vokala insatserna men också i en tydlig agenda.
