NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

Den fjärde juni 1970 var Elvis tillbaka i Nashville för inspelningar. Han hade 1969 valt bort Nashville till förmån för American studios i hemstaden Memphis. Trots det lyckade resultatet där, med flera miljonsäljande singlar och sitt kanske bästa album ”From Elvis in Memphis”, hade relationen mellan Americans ägare Chips Moman och Elvis organisationen satts på hårda prov. Bråk om låträttigheter hade kantat inspelningarna. Kanske kolliderade också Momans krav på mer modernt material och inspelningsmetoder med Elvis egen inställning till hur man spelar in och vad man spelar in. Ett förhållningssätt Elvis gav uttryck för redan hos Sam Phillips på Sun, där känslan, nyfikenheten och attityden till materialet var avgörande för resultatet.
Bakom namnet Hat Check Girl döljer sig Peter Gallway och Annie Gallup. »Kiss Me Quick« är deras åttonde gemensamma album.
Oktober 2020

Rumer
Nashville Tears

(Cooking Vinyl)

Fan vet om inte Rumers album kommer att landa överst på min årsbästa lista. Här tolkar hon 15 av Hugh Prestwoods låtar. Sublimt framförda. ”Oklahoma Stray” är rörande i bästa bemärkelse.
Ursprungligen från Alabama debuterade Coco O´Connor 2015 med albumet ”Turquoise” och släpper nu sitt tredje album, delvis inspelat i Nashville. Albumet innehåller tio egenkomponerade låtar med influenser från såväl folk som country och soul.
Jenny Reynolds debuterade 1998. ”Any Kind of Angel” är hennes fjärde album. Hon är ursprungligen från New England men har numera Austin som bas. Vill jag sätta en genre etikett på Jenny Reynolds väljer jag singer-songwriter då hon arbetar i samma tradition som exempelvis Nanci Griffith, Susanne Vega och kanske Gretchen Peters.
Kära Gretchen,

Det har gått några år sedan jag först stötte på dig som kompositör när jag hörde Trisha Yearwoods sublima tolkning av ”On a Bus to St. Cloud”, skriven av dig. Sedan hittade jag ditt album ”Hello Cruel World” där en annan av mina favoriter finns. Jag tänker förstås på ”Five Minutes”, berättelsen om tjejen bakom bardisken som smiter åt sig en rökpaus där bakom Andy´s Luncheonette. Bara för att få några minuter för sig själv. Då blev jag fast och har sedan dess följt dig. Så jag tycker att jag känner dig rätt väl genom din musik, men jag kan förstås ha fel. Dock att du är en av de mest angelägna och bästa singer-songwriters idag står utom allt tvivel. Därför var det med viss förvåning jag tog del av nyheten att du spelat in ett album, ”The Night You Wrote That Song”, med sånger skrivna av en kollega till dig: Mickey Newbury.
Våren 1976 valde Phil Ochs att avsluta sitt liv. De sista åren var fyllda av motgångar såväl karriärmässigt som på det personliga planet. Sista albumet, liveinspelningen ”Gunfight at Carnegie Hall” släpptes enbart i Canada. Under en resa i Tanzania blev han rånad och misshandlad, de halsskador han ådrog sig gjorde röstens omfång starkt begränsad.
Linda och Peter Dahl är Meadow Creek och gjorde 2017 en imponerande debut med albumet ´Til Death Do Us Part”. Nu är de tillbaka med ”Pieces of Driftwood”. Makarna beskriver själva de egenkomponerade tio låtarna som vrakgods som spolats i land, var och en med en egen historia.
Titeln på Rebecca Turners tredje album åsyftar låtarnas gemensamma tråd: att bli äldre och försöka göra saker och ting bättre, men att inte alltid lyckas. Men att alltid pröva. Jag tänker att det här är måste vara ett album som talar till en äldre recensent. Och det gör det, men inte på grund av albumets temata som för mig inte är alldeles tydliga.
I slutet av sextiotalet ägde jag ett par flitigt spelade album med Peter, Paul and Mary. På dem fanns två låtar, ”Early Morning Rain” och ”For Lovin´ Me” skrivna av Gordon Lightfoot. Jag gillade ”Early Morning Rain” väldigt mycket. 1968 köpte kompisen Lightfoots fjärde album ”Did She Mention My Name” som innehöll ”Black Day in July”, som handlar om raskravallerna i Detroit samma år. Låten är väl det närmaste Gordon Lightfoot kommit att skriva en ”protest-låt”. Den är bra, men själv föredrog jag de låtar som gick i ett lugnare tempo och mestadels handlade om svårfångad kärlek. Albumets titellåt är ett utmärkt exempel på vad jag menar.
Ruby Lovett debuterade 1998 med den självbetitlade ”Ruby Lovett”, så det får väl betraktas som en återkomst när uppföljaren nu kommer efter drygt 20 år.
Texasbon Jordi Baizan som debuterade 2017 med albumet ”Like the First Time”, visar upp en imponerande utveckling i sitt låtskrivande med det nya albumet ”Free and Fine”. Baizans röst påminner mycket om en ung James Taylor men har ett alldeles eget stilsäkert uttryck vad gäller såväl sång som låtskrivartalang. De två inledande ”Between the Sun and the Moon” och ”Could Have Been Us” är djupt berörande texter som förhöjs av Baizans genomgående starka melodier. De instrumentala arrangemangens växelverkan gör att låtarna snart får sina egna identiteter, där Heather Stalling på fiddle och Walt Wilkins följsamma akustiska gitarrspel särskilt bör framhållas. Wilkins har för övrigt producerat. Sammantaget är ”Free and Fine” ett album med stor variation i sitt musikaliska uttryck.
Skotska Martha L Healy första fullängdare är skriven och inspelad i Nashville och säkert det album jag lyssnat mest på i sommar. Det har varit svårt att stå emot det här välskrivna, begåvade och melodiösa materialet framfört med djup känsla och med en lysande musikalisk uppbackning. Om man så vill kan albumet karaktäriseras som country med keltiska musikaliska inslag.
Med sitt tredje album ger sig brittiska Amy Goddard i kast med att dissekera John Stewarts omfångsrika fatabur. Hon är naturligtvis inte först med detta, Anne Murray, Kate Wolf, Joan Baez och, inte minst Rosanne Cash och Nanci Griffith är andra som framgångsrikt tolkat Stewart, men inte i den här omfattningen. Amy Goddard har spelat in ett helt album med Stewarts låtar och hon har inte begränsat sig till en viss tidsperiod. Här finns sånger som sträcker sig från Stewarts tid i Kingston Trio till alldeles innan han gick bort 2008.
The Campfire Flies gör här en imponerande debut med ”Sparks like little stars”. Gruppen, har spelat i den här konstellationen några år och består av sex musiker från New Jersey som samtliga har parallella egna karriärer.