Första halvårets fem bästa skivor:
1. Wilco: Wilco (The Album), gör en aldrig besviken.

E.S.T. har varumärkesprofilerat sig duktigt.

Trion började med att uppträda i pop- och rocksammanhang och fick på så sätt en ungdomligare och hippare image när de debuterade 1993. Deras första plattor gavs också ut av ett poporienterat skivbolag. På något sätt har det där hängt med trots att de

Att bedöma digniteter som Tony Joe White är alltid tricky. De har sådan hög lägstanivå så även om deras skivor är bättre än det mesta andra som ges ut så har de skämt bort lyssnaren genom åren. Men den amerikanska söderns mest uttrycksfyllda och distinkta röst har skrivit tio nya låtar till The Shine. Och som vanligt blir alltid en avskalad ljudbild av sådan här farbröderna som kommit upp i åldern, White har hunnit bli 67.

Det blev inte så många skivor för brittiske punklegenden och ordtrollaren Ian Dury (1942–2000). ”New Boots and Panties!!” (77), ”Do It Yourself” (79) och ”Laughter” (80). Egentligen bara två eftersom den sistnämnda saknade låtskrivarpartnern Chas Jankel och då saknades mycket av magin.

Jag dras som en magnet till mitt vinyl-exemplar av Kaipas ”Inget nytt under solen” från 1976 och den 20 minuter långa episka låten ”Skenet bedrar” efter att ha lyssnat några gånger på Dungens”Skit i allt”. Släktskapet är slående.

Jeanette Lindström har aldrig gjort en dålig platta men har trots det verkat lite i skymundan. Nu har hon fått till en fantastisk skiva med hjälp av storheter som Robert Wyatt och Esbjörn Svensson-trummisen Magnus Öström.

Den här plattan är ingenting annat än en bagatell, tro inget annat. Men det är en trevlig liten bagatell. Oftast finns det något väldigt irriterande över skådespelare som ska sjunga. Men Scarlett Johansson är inte bara bildskön, hon är en helt okej sångerska också. Så det här är inte lika pinsamt som när Juliette Lewis, Billy Bob Thornton eller Peter Stormare vill leka rockstars.

Det är lätt att glömma att världspolitiken såg väldigt annorlunda ut för trettio år sedan. Att artister faktiskt sjöng om och försökte på allvar förändra världen med sin musik. Envåldshärskare som Ceausescu, Berlinmuren och apartheidsystemet i Sydafrika var bara några av många oroshärdar när Mikael Wiehe och Björn Afzelius (1947–1999) startade sina karriärer i Hoola Bandoola Band. Redan 1976 blev de soloartister och återförenades som akustisk duo 1982. Det är bra att ha i minnet när man lyssnar på de här tre cd-skivorna som är liveupptagningar från Köpenhamn (83), Västervik (85) och Norge (94). Bland dagens svenska fluff-texter skulle sådana här ställningstaganden uppfattas som provocerande.

Moskvafödda Regina Spektor, 29, blev kritikerfavorit med starka plattan ”Begin To Hope” 2006. Ett album som blandade hennes ryska rötter med det newyorkska där hon bor nu på ett alldeles fantastiskt sätt. Nu följer hon upp debuten med ”Far” och första tanken blir Tori Amos utan neuroser även den här gången. Det låter mycket Tori Amos utan att vara lika sökt och det görs med betydligt större elegans och med en bättre röst.

Wilco är fortfarande en okänd grupp för många. Synd. Men Wilco har i alla fall en liten men väldigt trogen publik som uppskattar deras intelligenta alternativa rockmusik. Kallar den alternativ eftersom den inte är inställsam trots att den först kan te sig enkel. Tvärtom krävs det istället en del lyssningar för att ta till sig strukturerna för de här elva spåren. Bakom den kluriga enkelheten ligger frontmannen Jeff Tweedy som hanterar låtskrivandet briljant.

Det är lätt att tycka om Olle Ljungström. Trots hans lite bedagade och kantstötta personlighet har han behållit sin styrka att skriva små tänkvärda kluriga bagateller. För med rim som ”mitt liv är en kastrull/såklart så blir jag full” och fraser som ”jag har knullat en råtta” blir det till en bagatell hur man än vänder på det. Men finurligheten väger oftast upp det banala i textförfattande.

Buddy och Julie Miller är ett par sedan 20 år tillbaka och några av de allra bästa låtskrivarna inom modern country/americana. De har skrivit mängder med låtar och fungerar ibland som sessionsmusiker och sångare/sångerska åt andra när de inte gör sina egna soloplattor. Buddy Miller turnerade till exempel med Alison Krauss och Robert Plant och har länge varit klippan i Emmylou Harris band. Men så gör de plattor tillsammans ibland. Alldeles för sällan med tanke på det här resultatet.

Att vara personlig men inte privat är tricket som ska klaras av när en historia ska berättas inför en masspublik. Många textförfattare verkar inte ens förstå skillnaden. Tänk dagstidningskrönikörer som berättar om vad som hänt under deras vecka på dagis, i gymet eller i tvättstugan. Det är oftast privat och fullkomligt ointressant för oss andra. Att vara personlig är konsten att ta det privata till en högre nivå, att göra det angeläget för dig och mig. Det är precis vad Mikael Wiehe gör här på sitt mest personliga album någonsin, ”Sånger från en inställd skilsmässa”.

Den mångfacetterade tenorsaxofonisten Joshua Redman, 40, fortsätter att arbeta inom den fria trioformen som inleddes så framgångsrikt på förra årets ”Back East”. Jag jämförde Redman redan då med Sonny Rollins och Rollins ande vilar över den här produktionen också.

Låtskrivaren, musikern och numera även författaren Plura Jonsson har på ”Hunger Hotell” stannat upp, blickat bakåt och låtit det enkla vara ledstjärnan i komponerandet igen. Jag tillhör inte dem som imponerats av producent Jari Haapalainens påstådda magiska hand över Eldkvarn på plattorna ”Atlantis” och ”Svart blogg”.