NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

Bortsett från »All Lover’s Hell«, en av de mest gripande kärlekslåtar som spelats in i detta land, har jag egentligen aldrig hetsat upp mig nämnvärt över Kristofer Åström. Det handlar inte så mycket om att jag inte gillar hans låtskrivande, för det gör jag, utan snarare att jag alltid upplevt att hans musik blir aningen jämntjock, och lite för anonym, sett över hela album.
”I’m going for the sound of cash registers”. Så uttryckte sig Rufus Wainwright inför »Release The Stars«. Besviken över uteblivna kommersiella framgångar med hans bägge självutnämnda magnum opus »Want One« och »Want Two« tog han med sig Pet Shop-pojken Neil Tennant och omlokaliserade sig till Berlin för att skapa den jordade popskiva som skulle bli hans genombrott hos den breda massan.
Så, det är alltså inte bara för att återförena The Jesus & Mary Chain som William och Jim Reid grävt ned stridsyxan, utan även för att, tillsammans med gamle TJMC-vapendragaren, hjälpa lillsyrran Linda med dennas debut. Blod verkar onekligen vara tjockare än vatten även i denna dokumenterat bräckliga släktkedja.
The Format - Kan vi prata om mig nu, tack?
article / 2007-04-20 / Ola Karlsson
Om man redan med sitt bandnamn ger en känga åt musikindustrin är det klart att man inte gör det lätt för sig. Efter att i flera år ha slussats mellan olika skivbolag och upplevt fler baksidor (och ändor) än många band gör under sin livstid döpte sig arizonabandet The Format efter sagda industris strävan att formatisera artister och deras repertoar i jakten på en hit. Och istället för att låta erfarenheterna göra dem bittra och cyniska gav de igen genom att värka fram förra årets bästa och mest personliga indierelease, »Dog Problems« på eget bolag, med det ironiska namnet The Vanity Label.
Britterna i Nic Armstrong & The Thieves rönte en hel del uppmärksamhet med den ganska lyckade plattan The Greatest White Liar för ett par år sedan. Men, enligt uppgift tyckte bandet att de egentligen var fyra individualister och låtskrivare snarare än en soloartist med backupband, och bestämde sig helt sonika för att börja om på ny kula under namnet IV Thieves.
Kanske förde den sönderkrystade Guilty Pleasures-trenden något gott med sig trots allt; plötsligt blir kritiker och kräsna musiklyssnare inte per automatik avogt inställda när en artist nämner Queen, ELO, Supertramp och Elton John som influenser. För oss som alltid gillat ovanstående namn är inte lättillgänglighet och hitkänsla liktydigt med yta, kyla och spekulativ inställning, även om jag till viss del kan förstå om detta är adjektiv som dessa kan förknippas med. För mig har Guilty Pleasures alltid varit enbart pleasure, så att säga. Eller rättare sagt, för det mesta.
Fler och fler artister upptäcker att det nödvändigtvis inte behöver vara en dålig sak att bli äldre. Fördelarna är, om allt går som det ska, många; bättre självkänsla, mindre press att tillfredsställa andra och mer stoff att avhandla på ett moget sätt. Och det man förlorar i ungdomlig energi och rastlöshet tar man lätt igen genom avspänd hunger och hantverksskicklighet. Men kanske framför allt så betyder det att man inte är rädd för omdömet ”moget”. Det sista stämmer med all önskvärd tydlighet in på Måns Jälevik.
En magisk kväll i Växjö
article / 2007-02-15 / Ola Karlsson
Nu kanske ni tror att jag skojar men Växjö är inte någon speciellt rolig stad. Den ligger precis mitt i Småland, har flest regndagar per år i hela landet och har med sina 70 000 invånare ett, säger 1!, ställe där man kan se kvalitativ livemusik. Att man (läs jag) inte flyttar härifrån säger nog mer om mentaliteten på folket här än om staden i sig.
”Who says you can’t have a DJ and a fiddle?”

Frågan kommer från den amerikanske countryexperimentalisten Rench, och den är ärligt talat rätt befogad. Kanske för att vi har genomlidit ett antal mediokra försök att uppdatera country med hip hop och moderna rytmer under senare år. Jason Downs gjorde ett närmast katastrofalt album 2001, Ridley Bent lyckades bättre med sin Blam! medans vi kanske kan lämna Kid Rock därhän helt och hållet. Bottom line; det är inte helt lätt att med hedern i behåll göra det Rench ger sig på. Men i det här fallet fungerar förvånansvärt bra.
Hur mycket jag än älskar BR549 tyckte jag att dom var strået vassare när Gary Bennett var med. Jag har också alltid föredragit hans röst framför Chuck Meads, även när jag inte riktigt visste vem som var vem. Det är därför jag med stor glädje konstaterar att Bennetts första soloplatta tar vid direkt efter BR549:s monumentala debut.
”Vem är detta, hon är ju skitbra”, sa flickvännen när jag satte »So Much More« i cd-spelaren. Det är lätt att förstå misstaget; Dennens mjuka altröst är faktiskt förvillande lik en kvinnas och anslaget på ynglingens debut är lätt, för att inte säga försiktigt. Om det inte visat hur fördomsfull jag är hade jag skrivit feminint. Men en sak hade flickvännen helt rätt i; Brett Dennen är skitbra.
Den kanadensiska sångfågeln Erin McKeown har länge varit en självklar länk mellan Beth Orton, Ani Di Franco och Neko Case, samtidigt som hon lyckats skapa ett helt unikt uttryck; ett taggat destillat av zigenarjazz, powerpop, Tin Pan Alley och elektronisk pop. Allt uppblandat med texter som hämtat inspiration från både beatpoesi och traditionella folksånger. Hon har alltid haft fokus på pop men visat en förkärlek för old time music, och framför allt då i sättet att kombinera text och musik. Därför var det bara en tidsfråga innan hon skulle göra att album som »Sing You Sinners«.
Vad är det med country och Göteborg egentligen? Är det Janne Andersson på Dusty Records som äntligen lyckats med sin mission att övertyga alla dessa goa gubbar och gummor om hästjazzens förträfflighet? I vilket fall som helst kommer det en hel del countryplattor från Sveriges London just nu, vilket naturligtvis är trevligt – oberoende skivsläpp ska premieras - men det är inte alltid så kul att lyssna på.
Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är med Old Crow Medicine Show som gör mig så förbaskat lycklig. Kanske är det den oförställda spelglädjen. Kanske är det den oförvanskat kaxiga attityden. Eller så är det bara de genuint lekfulla låtbyggena. Jag vet bara att när Big Iron World ljuder ur stereon är det komplett hoedown i det karlssonska hemmet.
Hoppsan. Här har det hänt grejer sen sist vill jag lova. Hanifs debutalbum, »Blame It On El Niño« lämnade mig ganska oberörd, även om det fanns ögonblick då Andreas Magnussons combo blixtrade till och visade att det trots allt fanns potential. På uppföljaren är det aningen valpiga altcountryklyschandet som präglade »El Niño«, och framför allt EP:n »Stitch of Happiness«, nästan helt borta; kvar finns ett band som har full kontroll över sitt uttryck och som utnyttjar det till fullo.