Recension
McMurtry, James
Just us kids
(Blue Rose / Border)

Upphovsmannen själv påstår i intervjuer att plattan absolut inte är politisk.

Vilket kan anses vara en definationsfråga och därmed ge upphov till diskussion hos alla oss som alltid på hans plattor funnits politiska ställningstaganden.

Möjligen är »Just us kids« inte agitatorisk, den tydliga Wallace-ilska James McMurtry tidigare uttryckt är nu dold bak en retorik lika allegorisk som Torgny Segerstedts anti-nazistiska poem.

Men politisk i så motto att var James McMurtry befinner sig på den klassiska vänster-högerskalan (ska man kanske skriva höger-vänsterskalan?) inte lämnar lyssnar i tvivelsmål. Eller ska vi säga vara på den solidariska skalan han befinner sig, för som tidigare får administrationen i USA:s Vita Huset förödande kritik och det beror inte på att just nu är det en republikan där, utan just för att det är en federal administration som oavsett färg inte berör de människor social retorik kallar små.

»Just us kids« tar vid där förra plattan »Childish things« slutade. Men där klädde han sin politiska ilska i tunggung, här är det krönikor på halvfart om ens det. Dock, de stramare melodierna gör att texterna blir tydliga, ord som »National Guard« behöver inte ilsket spottas fram för att åsikten skall tydliggöras.
Gulf-kriget, Bush-administrationen, vapenindustrin, social nedrustning, det är en hel del texterna komprimeras med. Lägg till slitna mänskliga relationer, utan möjlighet till försoning och ni begriper att plattan kräver sin lyssnare.

Prosan är som vanligt glimrande, med ordvariationer och synonymer och hänvisningar och ett rakt på språk »…and down below the Mason Dumb Ass line…«.

Men i mina öron är det här James McMurtrys svårtillgängligaste platta. James McMurtry & Hearless Bastards har aldrig varit något charmigt band, utan mer de slitna syltornas kungar. Gitarr, bas, trummor, gugande halv-boogie som ledsagar de långlånga texter om hur poltiker jävlas med de luggslitna.

Nu är det få snabba nummer, mer styrfart, lite långsammare och det skulle vara recitation. Nej, det är inte dystert, men den färd genom privat och offentligt gyttja vi tas med på gör att åtminstone jag längtar efter ett avbrott med den bakgårdsrock James McMurtry tidigare använt som lockbete för att vi ska fångas av hans sociala patos.

FOTNOT 1: Henry Wallace, amerikansk presidentkandiat 1948 för det progressiva partiet. Hans program riktade sig till »The Common Man«, inte minst då jordbrukarna. Hans sociala patos var stort, men i efterkrigstidens USA var blickarna riktade framåt, mot utvecklingen och tekniken och han förlorade stort mot Harry Truman.

FOTNOT 2: Torgny Segerstedt, chefredaktör för Göteborgs Handels & Sjöfartstidning. Under andra världskriget var han en av de få offentligt kritiska rösterna till Hitler-Tyskland, ett ställningstagande som fler gånger gjorde att hans tidnings drogs in.

/Frank Östergren