Recension
Bonneville, Ray
Goin´ by feel
(Red House Records)

Konstigt nog är detta min första kontakt med den här mannen, som har släppt en hel rad plattor de senaste åren. Bonneville är kanadensare, har delvis vuxit upp i Boston, stannat några år i New Orleans och rör sig idag bl a mellan Montreal och Austin.

Han har en röst som på ett behagligt sätt drar öronen till sig, han spelar gitarr med spår av såväl Muddy Waters som Hank Williams och han hanterar sitt munspel så att det låter som ett riktigt ädelt instrument. Och till detta kan läggas att han skriver bluesiga låtar med en hel del countrystänk.

Det här är en platta med en kedja av mjuka och avspända låtar där ord och musik betyder lika mycket. Ibland bränner det till i det lilla bandet bakom honom, som t ex när han låter staden New Orleans besjunga sitt öde efter stormen i »I Am The Big Easy«. Då låter det lite extra om Geoff Arsenaults trumset, Gurf Morlix bas och Eliza Gilkysons extrastämma i sångmikrofonen.

Ray Bonneville gör mig nyfiken. Skulle vilja se honom en kväll på en liten klubb någonstans. Och man kan alltid hoppas på att han dyker upp, för han lär ha setts i Europa nyligen och spelade så nära som i Tyskland.

Nästa gång kanske det kan bli KB i Malmö?

/Rune Häger