Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Krauss, Alison
Windy City
(Capitol)

När man ringar in en musikupplevelse går det inte att komma ifrån att humör och situation är verksamma faktorer. Första gången jag började lyssna på Alison Krauss färska album Windy City hann jag bara med första låten, »Losing You«. Stressen som ansatte mig hade lagt ett slags lock över öronen; jag uppfattade ingenting av intresse, och den gråkulna väderleken hjälpte knappast uppmärksamheten på traven. Tyvärr, ingenting för mig, tänkte jag.

Som antagligen många andra upptäckte jag Krauss genom skivan med Robert Plant, Raising Sand från 2007, och har sedan dess haft ett gott öga till henne, trots att country av någon anledning inte är »min musik«. Känslan i rösten och smakfullheten i uttrycket trängde tvärs genom alla kategoriseringar och genreindelningar och öppnade mitt sinne, åtminstone lite på glänt.

Det nya albumet innehåller covers och har redan hunnit beskyllas för att vara utslätat och smetigt, mindre ärligt och äkta än de som hon gjort tidigare. Det är lätt att därvidlag associera till andra mindre smickrande attribut som ofta pådyvlas countryn: den sägs vara både sentimentalt tillgjord och naivt okritisk. Rent av töntig. Men i stället för att låta mitt initiala, kraftigt stympade intryck bekräftas och förstärkas av den sortens avfärdande klyschor greps jag av misstanken att de måste vara orättvisa, och en oväntat molnfri vårvinterdag efter en raskt avverkad kilometer i simhallen tog jag mig för att lyssna igen, nu med ogrumlat huvud. Jag fångades omedelbart, och efter ett flertal lyssningar kan jag slå fast att här i själva verket inte finns någonting att klaga på. Det är elegant, helgjutet, intelligent. Produktionen är oklanderlig, instrumentalinsatserna lågmält exakta och Krauss sjunger som vanligt gudinnelikt. Förunderligt självklar musik med en direkthet och en närvaroillusion som rent av mången liveartist skulle avundas, som om musiken alltid funnits med mig och bara råkat manifestera sig fysiskt i detta nu – ett fenomen som är särskilt påtagligt i titelspåret och i »Dream of Me«, som jag vill utnämna till albumets bästa låtar tillsammans med det vackra avrundningsnumret »You Don’t Know Me«, vars lätta släpighet och långa toner verkligen andas avslutning, ungefär som när eftertexterna rullar i biomörkret. Visst är det oförblommerad country och min sensibilitet är stöpt i jazzen, men kanske just därför skänker det mig extra njutning att konstatera att allt faller på plats. För mig är det smått hisnande att inse att jag gillar exempelvis en låt som »It’s Goodbye And So Long to You«, vars käcka rytm och trallvänliga refräng jag i ett tidigare skede av livet förmodligen skulle ha avspisat som svensktoppsmässiga. Jag tror inte att det har med vare sig ålder eller mognad att göra, utan bara med en vilja till öppenhet.

Jag är så pass obevandrad inom countryn att jag inte hör att det är covers (förutom "Gentle on My Mind”, ingen kan väl ha undgått Glen Campbells version). Kan det ha spelat in när jag lyssnade igenom skivan den där klart skimrande dagen och omedelbart kapitulerade? Att det inte fanns något som störde? Inga betungande referenser, inga yttre irritationsmoment. Magin hade säkert inte uppstått om det inte hade varit just Krauss eller någon annan av samma kaliber, men musiken kändes perfekt samstämd med den plötsliga solen och stadslandskapet utanför det öppna fönstret, där ljuden av barnskrik och propellerplan fortplantades nästan som på sommaren. Det jag hörde var varken sentimentalt, naivt eller smörigt. Snarare kände jag mig förflyttad på ett behagligt vis, oklart vart. Kanske till det ständigt pågående nuflöde av mänskliga händelser som många av oss helt i onödan tror att vi inte har tillgång till. Ett inre landskap som i Krauss förmedling är till förväxling likt det yttre.

Mer än så begär jag inte av musiken.

/Thomas Andersson

Lyssna på Spotify


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.