Recension
White E. Matthew
Fresh blood
(Spacebomb/Domino)

Matthew E Whites andra album, »Fresh blood« är måhända inte lika omedelbart slagkraftigt som den oantastliga debuten, men det rör sig minst lika naturligt inom det organiska soulamalgam som gjorde föregångaren så oemotståndlig.

Musiken låter fortfarande som Mayfield, Rebennack och Newmans kärleksbarn, men också självständig och friställd sina influenser. Ty White perforerar effektivt lagren av väletablerade formspråk. Genom hålen sipprar inte bara kärleksförklaringar till inspiratörernas gärningar, men också en egen och högst beständig musikalisk identitet.

»Fresh blood« må sakna en del av debutens mystiska anslag när gospeln lämnar plats för mer gatsmarta kvaliteter. Det är förmodligen en klok skiftning, som i rakare formuleringar breddar Whites uttryck men också kräver än mer av arrangemangen – här en stilstudie i överdådig och mångfacetterad soul och R&B.

Att arrangemangen också utgör albumets verkliga sprängstoff, stundtals på bekostnad av kompositionernas slagkraft är förstås beklagligt. Men när det harmonierar, vilket det allra oftast gör, ljuder »Fresh blood« exemplariskt. Det är måhända inte en lika svindlande resa som debuten, men fortsatt fascinerande och ytterligt lyssningsvärt.

/Mark Andersson

Lyssna på Spotify