Recension
Crispell, Marilyn & Gary Peacock
Azure
(ECM/Naxos)

Pianisten Marilyn Crispell är en av mina favoritimprovisatörer. De senaste åren har hon bland annat givit ut soloskivan »Vignettes« och duoskivan »One Dark Night I Left My Silent House« tillsammans med saxofonisten David Rothenberg. Båda är utsökta.

I vilket format Marilyn Crispell än framträder, laddar hon sitt spel med maximalt komprimerad uttryckskraft. Enskilda toner kan långsamt klinga ut i tystnad, men tystnaden är alltid betydelsebärande. Den kan laddas av förväntan och möjliga innebörder, men den kan också bana väg för mer komplexa tonkluster och ackordsstrukturer. Men Marilyn Crispells uttryck är alltid skarpslipat och avklarnat. Det gäller vilken konstellation hon är uppträder i.

Ett av mina roligaste konsertminnen är också en konsert med trion Marilyn Crispell, slagverkaren Marilyn Mazur och saxofonisten Lotte Anker, i andra halvlek förstärkt med sångerskan Josefine Cronholm. Marilyn Crispell låg inne i flygeln och spelade på strängarna. Hon behandlade tangenterna med virtuosens brutala kärlek, och i pausen tog hon prudentligt handväskan som hon ställt på ena sidan av flygeln och gick. Ibland kan det visuella säga något om musikens alstrande spänningar.

På sin nya skiva »Azure« spelar Marilyn Crispell med basisten Gary Peacock. De möts med veteranernas självklarhet. När Marilyn Crispell inleder skivan med några korthuggna fraser svarar Gary Peacock med enstaka toner eller en snabb löpning längs basens hals. Långsamt och lyhört arbetar de sig närmare varandra och låter stycket brisera i väl samstämda tonflöden.

Ofta är uttrycket nertonat, nästan meditativt i sitt varsamma sökande. Men så komprimeras musiken i ett av Marilyn Crispells karaktäristiska tonkluster. Det ger grötiga associationer, men plötsligt framträder tonerna i egen rätt. Då känns improvisationen självklar.

Men musiken kan också definieras genom en frenetisk intensitet, där tätheten får uttrycket att implodera. Det sker i Crispells solonummer »Piano Solo«, men även i delar av Peacocks stråkburna bassolo i »Puppets«. De kommer mot slutet av skivan, närmast som en dramatisk och temperamentsmässig kulmen, innan titelspåret sluter allt i ett förtätat lugn.

Det är oavbrutet fascinerande musik, målerisk och laddad i sitt betydelseskapande, varsam i uppbyggnadsfasen men det är också musik som tillåts förverkliga en brutalare uppriktighet.

/Magnus Eriksson