Recension
Nordström, Inger ´n´ her Rhinestone Band
It´s that Thing
(Rhinestone Music)

Numera går det att beskriva svensk countrymusik i musikaliska termer. Det fanns tyvärr en tid när olika förståndskategorier låg närmare till hands. Det var en tid när den svenska countryscenen dominerades av hiskeliga wannabes, lika programenligt klädda som musikaliskt utslätade. Det var en musik som närmast anknöt till en snedvriden projektionsbild av countryn än till dess faktiska traditioner och uttrycksmedel.

Jacob Jern från Lund markerade en förändring, likaså Mårten Sandéns heroiska satsning på Ramblin’ Records och Jan Anderssons lika tappra insatser med Dusty Records. Hos de bolagen fanns/finns en konsekvent idé, en genomförd estetik med riktning åt det alternativa hållet. De senaste månaderna har vi också fått utmärkta skivor från sångerskan Cina Samuelson och gruppen Cheatin’ Hearts, där det mesta faller på plats.

Och så har Inger Nordström funnits där med sitt Rhinestone Band. Hennes skivor får regelmässigt högsta betyg i brittiska Country Music People, den särklassigt bästa och mest seriösa bland icke-akademiska countrytidskrifter. För egen del har jag inte varit lika förtjust i Inger Nordströms skivor. Visst, där finns integritet och förankring i en bredare honky tonk-tradition, musikerna är bra och låtarna håller oftast god klass i sin stilmedvetna exploatering av traditionens stadsfästa och i allra högsta grad betydelsebärande stereotyper.

Inger Nordström har också en bra röst, lite raspig och burdus i sin bärkraft, men också med en maniererande tendens. Ibland får jag känslan att hon modulerar för att skriva in sångerna i en genre, snarare än att låta traditionstillhörigheten växa fram genom kunnande, integritet och uttrycksbehov. Sådana är förutsättningarna, åtminstone dem jag är medveten om, för mina möten med nya skivor av Inger Nordström. Och det är mycket möjligt att jag har fel, att jag är orättvis. Det vimlar av internationella kritiker som inte skulle hålla med mig.

De invändningar jag haft mot Inger Nordström gäller också hennes nya skiva »It’s that Thing«. Den innehåller lite av varje, och Inger Nordström visar sig från sin sämsta sida i »Cajun Darling«. Refrängen har vi hört tusen gånger tidigare, vilket i och för sig inte är något problem, men Inger Nordström sjunger som om det var Carlene Carter som än en gång gör en missriktad version av någon av sin mormors gladare sånger. Resultatet blir en märklig mix av countryistisk neo-klassicism och Mary-Chapin Carpenters artistiskt mer fruktbara lek med cajunmusikens schabloner i »Down at the Twist and Shout«, försedd med mindre kraftfull cajunkrydda i form av Inger Nordströms alltför klämkäcka dragspel.

Men skivan rymmer också ypperliga sånger, till exempel den akustiskt dominerade (synd att trummor, klaviaturer och dragspel släpps in mot slutet av sången) mid tempo-balladen »Changes«. Melodin är suverän, starkt framåtlutad, lyriken tolkar olika situationer av väntad eller oväntad vardagslycka och Inger Nordström sjunger med sin allra mest lättrörliga röst. Även i »Honkey Tonk Music« drar Inger Nordström ner på anspänningen. Sången masar sig så sakteliga fram, pådriven av släpigt rytmkomp och snygg steel av Martin Johannesson. Långsamt tar sorgmodet form, en tydligt konturerad känsla paradoxalt oanfrätt av de genreförväntningar som redan det första ackordet och de inledande vokala fraserna är impregnerade av.

Så skulle jag kunna fortsätta stapla pros et contras. Varje utmärkt insats tycks matchas av något mindre angeläget. I flera av de starkare sångerna, som »Changes«, hotas det fina helhetsintrycket av något som tafflar till det helt i onödan. Det övergripande intrycket är dock positivt. De flesta sångerna, skivan består av enbart originalmaterial, är bra. Inger Nordström sjunger oftast fokuserat och expressivt. Rytmkompet är precis så släpigt pådrivande som det ska vara, och Ralph Nilssons gitarr formas snyggt någonstans i korsdraget av James Burton och Brent Rowan. Men jag är inte odelat förtjust, och mina invändningar är av just samma slag som dem jag inledningsvis skisserade. Sedan får var och en ta ställning till eventuella idiosynkratisier i en sådan värdering.

/Magnus Eriksson