Recension
Rolling Stones, The
Exile on Main St.
(Universal)

Det är alltså 38 år sedan jag hängde på låset till Carlesons musikhandel i Växjö för att köpa Stones dubbel-lp »Exile on Main St.«, eller om det var på Luxor jag köpte den. Jag minns bara att jag hängde på låset, fast inte var. Och att plattan så långt var, och så här långt är, Stones bästa skiva, några bootlegs från USA-turnén 1972-1973 och Europaturnén 1973 oräknade.

Och nu kommer jubileumsutgåvan. 38 år, det är ju jämnt så det förslår. För säkerhets skull kommer den nya versionen av »Exile on Main St.« i flera utföranden, men dubbel-cd’n med tio tidigare outgivna inspelningar på den andra skivan lär bli standardverket. Och då är frågan: är den oumbärlig för alla oss som har originalvinylen och kanske den tidigare cd-utgåvan? Dessutom har ju de outgivna inspelningarna funnits på bootlegs.

Ja, den är oumbärlig. Ljudet har tvättats så till den milda grad att ruffigheten och det instängda soundet i Stones makalösa häxblandning av blues, soul, rock’n’roll och gospel görs full rättvisa; ruffigheten har aldrig varit så pregnant som nu. Och låtarna hade med något undantag platsat på den ordinarie skivan. »Pass the Wine (Sophia Loren« är en snyggt stötig låt i samma anda som flera av de låtar som kom med på »Exile on Main St.«. Några kom med, andra inte; troligen mer slump än »survival of the fittest«. Mick Jagger sjunger med suveränt koncentrerad kaxighet, Mick Taylors slide smetar snyggt ner ljudbilden. Jim Price och Bobby Keys är just så stötigt intensiva som på de låtar där skivans speciella sound formades.

»Plundered My Soul« delar intro med »Tumbling Dice«, och kanske stod valet mellan de låtarna. Det har ingen betydelse idag, även »Plundered My Soul« är makalöst bra med Jaggers röst karaktäristiskt inbäddad i den instrumentala bilden och av Lisa Fischers och Cindy Mizelles gospelstämmor. Och Mick Taylor kommer tillbaka på sliden, men låter också gitarrstämman sväva friare på de jazzmanér som han lyckades smyga in på en del inspelningar med den grupp han egentligen var för bra för.

Nicky Hopkins intro på »I’m Not Signifying« banar så väg för Mick Jaggers swampslöa sång à la Slim Harpo, och även det är en låt som kunde platsat på den ordinarie skivan - om det varit en trippel-lp. »Following the River« är en fantastisk rockballad, ånyo med fina insatser av Hopkins. Det är en låt som kunde sparats till den katastrofala »Goat’s Head Soup« året efter. Den hade passat, och den kunde räddat débaclet.

Det är de fyra klarast lysande låtarna av det tidigare outgivna materialet, men även de fyra övriga låtarna har sin tyngd och charm, inte minst den fräcka instrumentalen »Title 5« som kunde varit med på inspelningarna i Chess-studion åtta år tidigare, fast den naturligtvis är bättre. Dessutom rymmer den andra cd’n alternativtagningar av »Soul Survivor« och »Loving Cup«, åtminstone den senare helt i klass med den version som gavs ut.

Rolling Stones spelade in massor av låtar i sin franska exil. Några finns med på den nya utgåvan av »Exile on Main St.«, och de understryker de tendenser som gjorde skivan till Stones bästa. Men visst kunde den andra delen av utgåvan rymt mer. Den klockar in på drygt fyrtio minuter. Mick Jaggers pianoblues som ringade in smakprov på fyra av låtarna på flexiskivan som följde med »New Musical Express« någon vecka in albumet släpptes borde varit med, och det hade funnits gott om plats för ytterligare inspelningar. Det finns material. Men, som sagt, nog sjutton är den nya utgåvan oumbärlig.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify