Lost in the Blåst
Carpenters
A Song For You
(A&M)

Bortglömda? Syskonduon Carpenters lär ha sålt flest skivor i USA på sjuttiotalet. De hörde också till alla tiders mest säljande artister. Men bland Rootsys fasta klientel kan nog Carpenters ha gått lost i den kommersiella blåsten.

Vi vet ju hur den kritiska bilden såg ut. »Mom’s apple pie« i musikalisk form, bländvit Pepsodentmusik, utslätad och menlös. Ni känner igen harangerna. Men kanske ordet »menlös« säger något om Carpenters musik, åtminstone i ordets bibliska bemärkelse. Det fanns djup smärta i duons musik, men även glädje, kärlek och tillit. Musiken tolkade livet som det ser ut. Kanske var det därför Sonic Youth spelade in en makalöst bra hyllningslåt till Karen Carpenter 1990: »Tunic (Song for Karen)«.

En förklaring till framgångarna var naturligtvis syskonen Carpenters överlägsna musikalitet och särpräglade kunnande. Karen Carpenter var en av rock- och popmusikens första kvinnliga trummisar, och det var högst ovilligt hon lämnade trumsetet för att ställa sig längst fram på scenen och sjunga. Richard Carpenter var en fantastisk arrangör med osviklig känsla för den klassiska popmusikens dramatiska och känslomässiga effekter, likaväl som en tydlig jazzkänsla för kontrastens betydelse. Och Karen Carpenter var en av sjuttiotalets få popsångerskor med en altröst. En del av den starka suggestionskraften ligger onekligen i hennes oväntade djup i rösten. Det raspade till i den polerade ytan, liksom Richard Carpenters lekfulla, klassiska pianointerludier.

»A Song for You« var Carpenters fjärde lp-skiva. Den gavs ut 1972 och rymmer lysande popmusik. Tolkningen av Leon Russells låt ger en magnifik öppning. Karen Carpenter inleder till sparsamt pianokomp. Hon håller ut tonen perfekt i nyckelorden, går ner lite extra i tonkällaren för att förstärka närheten i tilltalet. Och det svänger om hennes sång. Det är som om hon inte skulle behöva något komp. Hon fraserar med en precision och rytmisk känsla som får låten att gunga direkt. Men sedan kommer Bob Messengers tenorsolo, tekniskt behärskat och vilt, flödande men också stötigt i sina hardbopfraser. Det är lika bra som Boots Randolphs solo i Elvis Presleys version av »Reconsider Baby« på »Elvis Is Back«. Den ljuva sången rymmer känslomässiga dissonanser, som får sitt korrelat i Messengers saxspel. Det är makalöst bra.

»A Song for You« rymmer också »Top of the World«, som blev en landsplåga här i Sverige och som gjorde mig allergisk mot Carpenters lång tid, flera decennier i själva verket. Men även det är en oerhört bra låt. Richard Carpenters småfunkiga piano ligger som en lätt distanserad kommentar till Karen Carpenters lyckliga sång, lycklig och just med det suveräna sväng som hon fick till i sin sång.

Men skivan rymmer ännu fler pärlor. »Hurting Each Other« är en vokal uppvisning i Dionne Warwicks skola, massor av smärta i det på ytan så glättade utrycket. Carole Kings »It’s Going to Take Some Time« framförs med läcker melodisk och rytmisk studs, och i »Goodbye to Love« vävs Karen Carpenters sång in i en textur av återhållet blås och varsamma klaviaturer, innan Tony Peluso brakar loss i ett fuzzat gitarrsolo i två partier, som blir allt vildare, närmast brutalt i den knivskarpt avklarnade och smeksamma ljudbilden.

Och i den ljuva »Crystal Lullaby«, för att bara ta ett exempel till, skapas en textvärld av samma egenartat hallucinatoriska karaktär som »White Rabbit«, eller som en Alice-dröm dränkt i äppelpaj.

Carpenters gjorde suverän popmusik. Skirheten, precisionen och kunnandet trumfar ut alla klyschor om välpolerad ytlighet och insmickrande tandkrämsposer. Musiken är omedelbar i sitt tilltal, den utmanar inga skönhetsvärden, den kastar inte omkull några världsbilder, men den stryker inte heller medhårs. Den är snillrik, och det gnisslar till lite när det behövs som hos Burt Bacharach. Det är populärmusik med tidlösa kvaliteter.

Lyssna på Spotify.

/Magnus Eriksson

Skriv en egen Lost in the Blåst!