Rootsy logo  
Rootsy logo

Lost in the Blåst
Reggie Knighton Band
Reggie Knighton Band
(CBS Records)

Reggie Knighton Band hittade jag I en reaback någonstans i Norrbotten, någon gång I slutet av 70-talet. Oklart vart och när med andra ord, men albumet har hängt med mig sedan dess. Periodvist isolerad i LP-samlingen, specifikt under den tid som CD:n regerade; den gick aldrig att hitta i det formatet. Men jag har alltid gått tillbaks till den då och då, bara för att kolla om den är så bra som jag kommer ihåg. Problemet med den är att den inte har den där självklara hitten, den som man lägger in på sina blandband, utan den är så där jämnbra utan några riktiga dalar. På senare år, sedan jag hittade den på Spotify, har den en plats bland mina mest spelade album.

Reggie knighton började sin karriär som gitarrist i The Grassroots, ett LA-band som hade en strid ström med hits mellan 1966-1975. Därifrån gick han via bl.a. John Sebastian till en solokarriär som blev kort och tyvärr inte så framgångsrik. Första skivan kom ut 1977 i eget namn, men det är med andra skivan med Reggie Knighton Band som han lyckas få till en powerpop -med- mycket rock- pärla, som inte många har hört talas om. Som producent lyckades han få den då synnerligen lyckosamme Roy Thomas Baker, som hade producerat artister som bl.a. Nazareth, Free, Hawkwind och Queen (»Sheer heart Attack«, »A Night At The Opera«). Reggie Knighton Band höll bara ihop en LP för att sedan desintegreras efter något år. Gitarristen Brian Ray, inte att förväxlas med Brian May, kom från en bakgrund som gitarrist för Etta James, Joe Cocker, Bonnie Raitt mfl och är en av huvudkomponenterna till den lyckade helheten på skivan med sin bitande sologitarr, återhållen men samtidigt ekvilibristisk.

Med trumljud som tagit inspiration från John Bonham, överstyrda Gibsongitarrer, stökig bas, kontrasterat mot Reggie’s klara tenor, fina melodisinne och de feta Roy Thomas Bakers producerade körerna, blir helheten en blandning av rock med poptendenser som nästan kan kännas avståndstagande, i sina avskalade precisa arrangemang. Men det vägs upp av rytmsektionens stökighet, som gör att det blir kvar en bråkig rockkänsla. En bidragande orsak till att det musiken kan kännas avskalad är frånvaron av syntar och keyboards; en annars vanlig åkomma i denna tid av musikhistorien. Inte den pluckande 80-talssynhen utan den då ofta förekommande lager-på-lager-synten, svepande och storsvulstig.

Textmässigt spårar man ett sci-fi tema i låtar som »UFO«, »Clone in Love« och »Rock N’ Roll Alien« vilket kan kännas lite konstruerat; Star Wars hade slagit alla kassarekord året tidigare, så det var ett tema i tiden. I övrigt vänder och vrider Knighton, både på traditionella kärleksteman och könsroller i, »Breaking Up Inside«, »Ooh Girl« och »Magnum Sally«. I »The King And I« serveras vi en drift med Elvis och hans rock’n roll-excesser.

Trots albumets, för den tiden kommersiella tillgänglighet, så sjönk den som en sten. Den vanliga »Vi fick ingen uppbackning av skivbolaget tugg« har flutit omkring förstås. Vad än sanningshalten är i det, blev detta det första och det sista avtrycket i vinylhistorien, från detta eminenta band. Det är mest synd, men samtidigt finner jag en viss förnöjsamhet i att jag aldrig behövde riskera att bli besviken över en halvtaskig uppföljare. De slutade på topp till skillnad från allt för många band som inte har haft den goda smaken.

/Frank Häll

Skriv en egen Lost in the Blåst!


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.