Rootsy logo  
Rootsy logo
en inisktsfull skribent om ... (sida 1 av 2) | Nästa sida

Magnus Eriksson:
2015-03-10 20:48
 ... Polarpriset och Emmylou Harris:

www.lira.se/emmylou-harris-ett-fegt-och-fantasilost-val-av-polarjuryn/

Frank Östergren:
2015-03-10 22:25
 Måste skriva detta, en analys så klar, så träffsäker, så samtida rätt.
Om rootsy.nu och dess forum alltid höll denna litterära höga nivå, vilka samtal vi skulle kunna föra.

Frank Östergren:
2015-03-11 10:58
 Var övertygad om att Magnus text i Lira skulle ge upphov till en rejäl debatt här.
Men ej.
Är det istället tid för att återuppta debatten/samtalet om rootsy.nu och dess forum?
För nog är stiltjen nästan fysiskt gripbar.

Örjan Öberg:
2015-03-11 14:49
 Vet inte om bästa sättet att generera samtal är underförstådd kritik mot andra debattörer (än St Magnus i detta fall - som vanligt träffsäker och förutsägbar).

Magnus Eriksson:
2015-03-11 15:24
 Jo, för fan, bara kritisera mig. Det är det förbudet att kritisera vad medarbetarna skriver som dödat forumet.

Frank Östergren:
2015-03-11 19:52
 Magnus får tycka vad han vill om Emmylou Harris, så gör också jag.
En gång var hon angelägen, i dag, ett mja.
Det riktigt intressanta i Magnus text i Lira är inte hans förhållande till Emmylou Harris, utan hans träffsäkra analys av countryn och hur den betraktas.
Det som i dag åsiktsmässigt är tillåtet, det var det inte för ett antal årtionden sedan.
Att gilla country - och 50-talets rock - var att befinna sig i ständig motvind. Reaktionär, bakåtsträvande, anti-socialistiskt.
Den som inte från slutet av 1960-talet och större delen av 1970-talet var med har svårt att förstå det ensidiga utbudet från Sveriges Radio. Ungdomsredaktionen musikaliskt var näst intill lika med den progressiva musikrörelsen.
Skivutbudet var visserligen stort - det kommersiella styrde utan på Nacksving - så nog fanns det country att köpa.
Men som köpare och lyssnare och publik fick man veta av de som hade de rätta åsikterna vilken felaktig person man var.
Av någon anledning blev Emmylou Harris populär utanför de svenska countrykretsarna. Kanske för sina medmusiker i Hot Band, James Burton bland annat.
Det där med Gram Parson, nja, han var en marginell figur för svensk publik, en fotnot på Mats Olssons Pop-sida i Expressen.
Men Emmylou Harris bet sig fast, dessutom turnerade hon flitigt i Europa, något som få countryartister gjorde.
Dock - för den så kallade större publiken var hon okänd.
När samarbetet med Daniel Lanois inleddes nådde hon denna större publik.
Jag minns en konsert på Cirkus i Stockholm, jag recenserade den i Aftonbladet och var ganska sval.
Vilket jag fick många negativa reaktioner på. Men en lika vanlig reaktion var att »jag hade inte tidigare hört talas om Emmylou Harris«. Det var Daniel Lanois som drog publik till Cirkus och jag kan nog säga att jag har ett minne av att det inte var den vanliga Emmylou-publiken som var där.
Någonstans där börjar hennes kanonisering, detta när hennes plattor bli allt mer ointressanta, hon blir allas duettpartner, hon får en portalfigurroll när hennes musik tappar fokus.
När hon nu fått Polar-priset, lika värd det som tidigare pristagare men lika mycket som dessa för långtrogentjänst, är hon plötsligt alla tyckare och musikskribenters favorit.
Så falskt det klingar, för för 15-20 år sedan besvärade sig dessa personer inte med något så suspekt som en countrysångerska.
Läs andra halvan av Magnus Erikssons Lira-text, den säger mycket om tillståndet hos de som tyckarmakten haver.
Vem skulle jag gett Polar-priset till?
Om nu i genrejämlikheten det var countryns tur.
Kristofersson, Nelson, Haggard, Parton, Loveless - eller varför inte Marty Stuart.
Som återskapare har han gjort mer än Emmylou Harris, definitivt.

Tom Skjeklesæther:
2015-03-12 00:45
 Det er helt feil å stemple Emmylou som utelukkende konservativ.
Til dels har hun laget plater som har brudt med countryradisjonen, som Wrecking Ball og Spyboy, til dels har hun laget countryplater som inkorporerte countryrocken til Gram Parsons (eller cosmic american music som han selv kalte det).
Men kanskje aller mest; hun har kombinert rollen som overlegen artist med rollen som kurator av eksepsjonelt låtskrivertalent, fra Rodney Crowell, David Olney og Townes van Zandt til Gillian Welch og Patty Griffin.
I denne historien har Emmylou (og Gram Parsons) vært et viktig bindeledd til countryhistorien for veldig mange musikere som har kommet til country fra rock, punk og alternativ country.
(Dvs. all musikken som Magnus missliker).
Men altså musikken som både har utgjort et nyttig korrektiv og alternativ til mainstream country.
Forøvrig låter dagens mainstream country nå som trøttsom mainstream rock gjorde på 80-90-tallet. Det finnes knapt noe nytt eller særegent igjen.
i det perspektivet blir det håpløst å stemple alle som minner oss på den beste delen av countryhistorien, noe Emmylou har gjort sammen med blant andre Marty Stuart, som konservative.

For utenforstående fremstår Polar Music Prize uansett først og fremst som politisk korrekt og ikke så rent lite selvhøytidelig.
For ikke å snakke om ideen om å lasse penger i hodet på folk som gjennomgående er well off. Er ikke det corny? Finn på noe bedre å gi pengene til.




Lars Svensson:
2015-03-12 09:03
 Musikpriser är som dom onda andarna, dom äro många, inte minst inom countrymusiken. Det blir då naturligtvis meningslöst att diskutera vem som borde fått ett pris eller inte, rätt kan det aldrig bli. Ett talande exempel på tokigheter är högstatuspriset Grammy. Elvis Presley som ju är en av förra seklets verkligt banbrytande artister fick sammanlagt tre Grammy-priser - för religiösa inspelningar (!)
Tom har rätt i det att Polarpriset är en nationell svensk angelägenhet och ingenting annat. Priset hade kunnat haft en mening med en annan avsikt exempelvis att belöna unga artister och ge dem möjlighet att utveckla sin musik. Det vore att respektera både musiken såväl som dess utövare.

Håkan Olsson:
2015-03-13 11:33
 Frank verkar ha haft ett mycket traumatiskt 70-tal. Att tillskriva den svenska proggen så mycket makt och så stort inflytande är att överdriva. Jag känner i alla fall inte igen beskrivningen. Jag var synnerligen aktiv medlem i Musikrörelsen och tyckte alltid det var högt i tak. Visst fanns det konstiga diskussioner i Musikens Makt men jag tror de flesta struntade i dem. Själv började jag lyssna på country i mitten på 70-talet, mycket tack vare Emmylou Harris, och visst tittade folk undrande på mig men mer än så var det inte. Jag skulle dessutom vilja påstå att ensidigheten och likriktningen på Sveriges Radio är betydligt värre idag än den var på 70-talet. Idag har radioproducenterna en självpåtagen tvångströja som begränsar radioutbudet kolossalt.

Magnus Eriksson:
2015-03-13 16:16
 När det gällde country var det inte högt i tak, vare sig i musikrörelsen eller utanför den. I musikrörelsens studiecirklar styrde den groteska beskrivningen av countrymusiken från rörelsejournalisternas böcker. Utanför musikrörelsen var idiotbeskrivningar som »amerikansk svensktopp« och »dansbandsmusik« legio. Dessa beskrivningar var dessutom kulturimperialistiska eftersom de upphöjde svenska fenomen till globala förståelsemodeller och tolkningsmönster. Jag vet inte heller hur många hundra timmar jag tillbringade under 70- och 80-talen med att försöka få tvärsäkra ignoranter att inse att deras fördomar om countrymusik inte stämde. Det var på många sätt en traumatisk tid. Idag härskar en annan typ av dumhet.

Bengt Eriksson:
2015-03-13 18:00
 Att diskutera här har jag ingen större lust med nu än tidigare.

Bara några sakupplysningar till Frank: Musikrörelsen var ingen rörelse = singular där det blott fanns en åsikt - om allt som diskuterades, om ordet täcker, fanns flera åsikter, varenda gång, alltid. Inte ens Musikens Makt hade en åsikt om något som helst. Huvudredaktionen i Göteborg ville styra men varken lokalredaktionen i Stockholm eller Lund lydde nämnvärt. Fast själv fick jag sparken som ideell = oavlönad lundaredaktör för att Göteborg inte uppskattade mig. Det går inte heller att säga att Sveriges Radio - eller ens ungdomsredaktionen, för det är den det handlar om - hade en gemensam linje. Tvärtom drev SR Göteborg en linje och SR Stockholm respektive SR Malmö varsin annan. (Det fanns fler redaktioner än så men det här är dom tre som jag känner till.)

Magnus skulle jag intresserat vilja fråga: Musikrörelsens studiecirklar - vad var det? Att gå i en sån blev jag aldrig erbjuden, kände inte ens till att det skulle finnas. Är det eventuellt något som skp kan ha haft som åsyftas? Eller kpml(r); dessa politiska partier ingick inte i den s k musikrörelsen utan stod utanför och kritiserade musikrörelsen för att vara för opolitisk.

Apropå musikrörelsen och country så var en av de första låtar som Hoola Bandoola spelade in en tydlig countrylåt; och både Björn Afzelius och Dan Hylander var väl countryinfluerade redan från början. Jan Hammarlund, somm ju är / var en bluegrassångare, sjöng på den första Gärdesfesten under namnet Maces Springs. Några exempel, ba.

Själv, om det har någon som helst betydelse, var jag under musikrörelsetiden ganska avogt inställd till country, mindre som musik än för vissa såväl countrymusikers som svenska fans politiska åsikter. Fast personlig sång och musik, typ Woodie Guthrie, Aunt Molly Jackson, Johnny Cash, Jerry Jeff Walker, Peter Rowan, Holy Modal Rounders m fl, har jag alltid uppskattat, också på 70-talet.

That´s all from me. Howdy (eller om det ska stavas howdie? har glömt)!


Magnus Eriksson:
2015-03-13 18:13
 De studiecirklar jag har egen kännedom om gavs i regi av Ovala musikfönstret i Växjö, en förening som inte hade en partiprofil. Där fanns även plats för musikintresserade icke-socialister även om föreningen numerärt dominerades av icke-musikintresserade socialister. Jag deltog även i någon regionsträff, eller vad det kan ha hetat, som förstördes av dogmatismen i den FK-styrda Motalaföreningen. Fast även där fanns saker som försonade, som att den värsta dogmatikern var riktigt trevlig när han blev full på ett diskotek på kvällen.

Magnus Eriksson:
2015-03-20 13:42
 Det är snart en vecka sedan jag svarade på din fråga, Bengt. Det var en fråga som var essentiellt misstänkliggörande, som om jag skulle ramlat in på någon kommunistsekts hemliga möte och fyrtio år efteråt trott att jag varit på en studiecirkel om musik. Nu var det inte så, och jag svarade. Enligt vanlig debatthyfs borde du svara mig och bekräfta att du sett vad jag svarat dig, alternativt framhäva i din tro att jag förväxlade en musikcirkel och en grundkurs i marxism-leninism. Men din tystnad är bara arrogant.

Bengt Eriksson:
2015-03-20 16:13
 Du bekräftar genast - ånyo - varför jag aldrig mer i mitt liv kommer att diskutera med dig. Min fråga föranleddes blott av att jag aldrig hört talas om några musikpolitiska studiecirklar som musikrörelsen skulle ha haft. Musikrörelsen var ingen rörelse, det var en tid där många - olika - musikaliska och politiska saker med prefixet vänster- hände. Därmed punkt från mig, i denna fråga (om ingen skriver något häpnadsväckande felaktig).

Magnus Eriksson:
2015-03-20 17:04
 Det var ett arrogant svar som heter duga. Om din fråga varit öppen, hade det varit en sak. Men nu föreslog du att det var en cirkel från någon av sekterna, som om jag inte visste var jag varit. Det var inte heller någon »musikpolitisk[a]« cirkel, utan cirklar om musik. Var du fick efterleden -»politiska« från begriper jag inte. Dessutom tycks du ännu inte lärt dig vad ett prefix är. Det du kallar »prefix« är attributiva förleder i substantiviska sammansättningar. Lustigt förresten att du anför den attributiva förleden »vänster-« som något generellt i fråga om musikrörelsen. Min erfarenhet är att den inte alls var så politiskt sluten. Jag var ju med och arrangerade konserter t ex. Men jag har naturligtvis fel. Kanske detta är tillräckligt »häpnadsväckande felaktig[t]« för att vår musikpolitiska överfurir skall vilja vara med i debatten?

Lista ämnen | Nästa sida
Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.