Clapton was God (sida 2 av 3) | Föregående sida | Nästa sida

Per magnusson: 2008-01-26 03:40		Beträffande det karaktäristiska riffet till Derek & The Dominoes “Layla”, så kände jag mig övertygad om att Clapton lånat det närmast från introt till Alex Harveys “To Make My Life Beautiful”. Sången lär finnas med på Harveys debut-Lp från 1971. Själv har jag bara en odaterad promosingel på Capitol, vilken mycket väl skulle kunna vara från 1969. Jim Ford spelade ju in “To Make My Life Beautiful” för sin enda Lp “Harlan County” redan 1969. Ford var väl bekant med makarna Bramlett och skrev ”Poor Elijah” tillsammans med Delaney, som spelade in den för Lp:n ”Delaney & Bonnie & Friends On tour with Eric Clapton” 1970. Det är alltså inte helt otänkbart att Clapton, genom Delaney & Bonnie, träffade Ford, eller åtminstone hörde både Fords och Harveys versioner av ”To Make My Life Beautiful”. För att inte skapa förvirring för er som inte hört Harveys inspelning så skall jag nämna att Ford inte använder introt på sin inspelning. Det kanske är långsökt, men både tid, plats och tempo stämmer. Det kan ju naturligtvis även vara så att både Clapton och Harvey hämtat inspiration från samma källa.
Tom Skjeklesæther: 2008-01-26 09:13		Grunnen til at nettopp Clapton ofte får det kritiske søkelyset på seg, tror jeg skyldes at mannen fortsetter å ha et kjempepublikum som for lengst har sluttet å hå høre etter. Så lenge han spiller sine søvngjengerversjoner av sine hits er folk fornøyd. Ikke ulikt Rolling Stones. (Som forøvrig også må tåle mye tilsvarende kritikk). Altså, jeg har stor sans for mye tidlig Clapton, og er overrasket over hvor vanskelig han har for å gjøre noe som synes relevant. Slik Dylan eller Young gjør.
Bengt Eriksson: 2008-01-26 10:56		Alltså jag begriper inte, here Tom goes again. Tom tycker inte Clapton är bra längre. Fine. Men varför räcker det inte med det, varför måste han/du också skälla ut den publik som Clapton har; de begriper inte bättre, de är korkade, de har slutat att lyssna. Låt dom va, låt Clapton va, du behöver inte lyssna på Clapton, ingen tvingar dej, Tom. Men det man skulle kunna undra över är om det inte kan vara tvärtom - du och jag, som inte heller är så förtjust i vad Clapton åstadkommit på senare år, kanske missar nåt. Vi hör inte det som Claptons publik hör. Vi lyssnar inte tillräckligt.
Magnus Eriksson: 2008-01-26 11:53		Väsentligen har jag väl samma syn på Clapton som Tobias, Peter, Bengt tror jag och kanske även Tom, om han tvättade sina argument och utgångspunkter lite, och lät bli sitt slentrianmässiga ylande mot allt och alla; på den punkten är Tom stundom värre än vad jag är... På en punkt måste jag dock försvara Lennart, vars syn på Clapton alltså inte är min, mot Tobias: det gäller rätten att citera sig själv. Skribenter har skilda uppfattningar om detta. Många anser att det är lite svagt att inte varje gång man skriver i ett ämne man tidigare skrivit kunna komma med nya iakttagelser och nya formuleringar. För egen del tycker jag dock vi ska vända på det. Den tidigare iakttagelsen kan stå sig, den fick redan då en formulering som fortfarande är relevant. Att tvångsmässigt ändra på en formulering man står för, innebär en risk att man också distanserar sig från iakttagelsen som då får ett mindre pregnant uttryck. Därför tycker jag att Lennart gör rätt som, medvetet eller omedvetet, litar då de språkliga uttryck han en gång givit sin kritiska iakttagelse. Detta är en debatt som ofta kommer upp, och jag tycker att Aftonbladets Mikael Strömberg orättvist fick schavottera häromåret för det påstådda brottet att »plagiera sig själv«, som den publicistiska åtalsrubriceringen då löd. Man kan bara plagiera andra, inte sig själv. Tvärtom, upprepar man en formulering eller en iakttagelse är det inte ett tecken på lättja, utan på en kritisk reflektion där man ser att det tidigare omdömet och den tidigare formuleringen står sig. Lennart gör rätt, fast jag anser att han har fel.
Bengt Eriksson: 2008-01-26 12:13		I detta sista instämmer jag helt. När man skriver - åtminstone när jag skriver - så anstränger jag mej för att hitta de ord och formuleringar som verkligen täcker det jag tänker och tycker. När jag sen - några eller många år senare - ska skriva om samma musiker eller författare eller vad det är så händer det att jag tyckte att jag kunde ha formulerat mej bättre förra gången och då formulerar jag såklart mej på ett annat sätt den här gången - men det händer också att jag tycker att den »gamla« formuleringen är lika exakt fortfarande, nej, jag kan inte bättre, och då återanvänder jag den. Alternativet hade varit att inte skriva om en artist etc mer än en gång. Sina egna ord måste man rimligen få hantera och använda hur man vill.
peter nordgren: 2008-01-26 12:40		Mera Clapton på www.runtrunt.se/ och kolla under kuriosa. Här är min tio i top över Claptons soloplattor. 1. Money & Cigarettes 2. Eric Clapton 3. 461 Ocean Boulevard 4. Just One Night (mycket bra live platta !) 5. Another Ticket 6. No Reason To Cry 7. Backless 8. Slowhand 9. There´s On In Every Crowd 10. Rainbow Concert
Tom Skjeklesæther: 2008-01-26 14:24		Bengt: »Men varför räcker det inte med det, varför måste han/du också skälla ut den publik som Clapton har; de begriper inte bättre, de är korkade, de har slutat att lyssna. Låt dom va, låt Clapton va, du behöver inte lyssna på Clapton, ingen tvingar dej, Tom« --Den her typen relativisme, at alt er bra for de som liker det, innebærer jo i praksis at all negativ kritikk er umulig. Hvorfor skulle Clapton (og eventuelt hans publikum) være fritatt for kritiske kommentarer? Magnus: »Tom, om han tvättade sina argument och utgångspunkter lite, och lät bli sitt slentrianmässiga ylande mot allt och alla; på den punkten är Tom stundom värre än vad jag är...« --Opplever, helt grunnleggende, at jeg er alt for lite kritisk. Er av den oppfatning at mitt »ylande mot alt och alle« i stor grad veies opp av en positivitet som litt for ofte går over grensen til dumsnill. Hva som skulle være spesielt slendrianmessig ved å synes at senere Clapton er kjedelig på grensen til det kriminelle eller at ABBA er platt, hjelpeløs døgnfluepop, forstår jeg ikke. Det er derimot helt subjektivt formulert.
Bengt Eriksson: 2008-01-26 14:29		Nej, det omöjliggör ingenting. Det går att kritisera musik hur mycket som helst utan att kritisera publiken. Jag tycker också det är betydligt intressantare - som musikkritiker - att försöka förstå varför en viss publik tycker om en viss musik än att döma ut publiken med musiken. Jag ägnar mej åt musikkritik - inte publikkritik.
Bengt Eriksson: 2008-01-26 14:46		Måste tillägga att jag tycker att Tom har ett märkligt ordval: Clapton är »kjedelig på grensen til det kriminelle« (kriminell?) och ABBA gjorde »platt, hjelpeløs døgnfluepop« - det sistnämnda är ju inte sant, även om jag tror att Tom ocg jag tycker ungefär lika lite om ABBA, men ABBAs musik lever ju vidare och kvar, fortfarande, så någon dagsslända var den definitivit inte. Inte sen Kjell Häglund medarbetade i Aftonbladet och i artikel efter artikel hoppade huvudstupa i en bassäng utan vatten har någon uttryckt sej så frimodigt vårdslöst som Tom. Och det är ju, i viss mån, uppfriskande, Hur gammal är du, Tom? 17 år?
Lennart Persson: 2008-01-26 15:04		Jag tycker att ALLA mediokra artister förtjänar att sågas, även om jag nästan alltid hellre väljer att skriva positivt om de artister som gör något bra av sina talanger. Det frustrerande med Clapton är ju att han någonstans HAR en talang, men allt för sällan använder den till något av värde. Speciellt under de tre senaste decennierna... Jag upplever faktiskt inte min text som hånfull eller slentrianmässig, bara just det den ska vara - nämligen kritisk. Eric Clapton var en gång för länge sedan en väldigt duktig GITARRIST – i Yardbirds och Bluesbreakers, men framför allt i Cream – men han har alltid varit en viljelös och tämligen ointressant ARTIST. Som inte var stark nog att hålla ihop Cream, som lät den musiken förfalla till OFTAST extremt tungfotade jam. Han sumpade sedan chansen att göra stor, spännande musik med Blind Faith. Det bandet hade kunnat bli ett brittiskt The Band. Och borde definitivt ha lämnat efter sig mer än två och ett halvt bra albumspår. Det förvånar mig faktiskt att det finns någon i denna värld som orkar framföra åsikten att Clapton skulle ha gjort något som VERKLIGEN berör ÄNDA in i själen – just det man förväntar sig av stora artister – EFTER »Layla«. (Och det är väl ingen som kan missa att jag trots allt håller den låten och i stort sett hela det albumet som ett mästerverk, trots att han inte själv kom på den där magiska gitarrfiguren?) Tänk om alla de som har köpt hans skivor de senaste 30 åren istället hade köpt den skivan. (Undrar för övrigt varför alla loppisbackar är fulla av just Claptons 80-talsskivor och varför ingen ens vill ha dem om de får dem gratis?) Jag har då inte hört något från honom sedan »Layla« som har fått mig att reagera. Eller att känna något. Däremot har jag hört en väldig massa hållningslöst banal och fullständigt själlös muzak från honom. Bortspilld talang. Sorgligt. Och kom inte med första soloskivan, allt det där snodde han från och åstadkom med hjälp av JJ Cale, Leon Russell, Delaney & Bonnie och hela det gänget. I jämförelse med originalen framstår Claptons platta, åtminstone för mig, som en i grunden onödig produkt. Men han klär sig onekligen snyggt. Fåfäng var han ju redan i Cream. Men att vara det är ett långt mindre brott än att inte ta till vara på sin egen potential. Och på tal om »citaten«: min deal med ABC Nyheter innebär att materialet till en av två krönikor ska »hämtas ur arkivet«. Den här var en sådan. Men åsikterna – såväl kritiken som allt det beröm en del av er väljer att inte se – står jag naturligtvis forfarande för. Nu ska jag spela »Layla« igen. Eller kanske den där fantastiska Cream-bootlegen från Grande Ballroom i Detroit, från den 15 oktober 1967.
Bengt Eriksson: 2008-01-26 15:16		Den vill jag ha - bootleggen med Cream från 1967, måste ha varit samma år jag hörde dom på Cirkus i Göteborg. Som sagt, det var bra.
Magnus Eriksson: 2008-01-26 15:27		Tom skriver så här: »Hva som skulle være spesielt slendrianmessig ved å synes at senere Clapton er kjedelig på grensen til det kriminelle eller at ABBA er platt, hjelpeløs døgnfluepop, forstår jeg ikke.« Ja, just det (som redan Bengt varit inne på): »kjedelig på grensen til det kriminelle« och »platt, hjelpeløs døgnfluepop« är just sådana där icke-engagerade, slappa och intellektuellt tomma slentrianfloskler som jag var ute efter. Utsagor som dessa säger ingenting om musiken, de blir enbart självbiografiska. Och Lennart: varför så kritisk mot den första soloskivan? Stöld? Ja, hela pophistorien är väl historien om hälften stulet, resten lånat? Clapton gjorde en fantastisk skiva med Delaney & Bonnie, genom det samarbetet kom han att delvis förändra sina stilideal. Leon Russell är naturligtvis också ett stilincitament, men de är just incitament. J J Cale som mer aktivt och exklusivt incitament var väl för övrigt inte fullt så akuell på första soloskivan? Han kom in senare, och för egen del tycker jag att de soloskivor som Clapton gjorde några år senare är stentrista, inte minst därför att han då valde en stilförebild som var mycket tristare än hans tidigare: Big Bill Broonzy, Freddie King, Delaney & Bonnie, Leon Russell, Duane Allman. J J Cale kvalar inte in i det sällskapet, varken som musiker eller stilincitament. Dessutom Lennart, varför förtjänar »ALLA mediokra artister [...] att sågas«? I min värld är det bara det riktigt usla och det förljugna som förtjänar hård kritik (jag har aldrig gillat metaforen »att såga« i de här sammanhangen). Det mediokra förtjänar väl blott påpekandet att det är mediokert?
Tom Skjeklesæther: 2008-01-26 17:12		Bengt: »att försöka förstå varför en viss publik tycker om en viss musik än att döma ut publiken med musiken. Jag ägnar mej åt musikkritik - inte publikkritik.« Dettte bringer oss over på et interessant tema: i nesten all debatt om kvalitet på musikk, dreier det seg i alt vesentlig grad om enten artistene/ musikerne eller plateselskapene/ produsentene. Jeg mener at publikum slipper alt for lett unna. Hvorfor skulle det ikke være mulig å sette et kritisk søkelys også på publikum. * Diskutere hvorfor store publikumsmasser ofte ønsker seg den samme konserten, om og om igjen. * Står for en latskap som ofte gir seg uttrykk i agressivitet overfor alt som ikke er velkjent og trygt. * Gjerne kjøper den samme platen på nytt og på nytt. Plateselskap har fortalt meg at de har solgt de samme Nazareth og Smokie-platene til det samme publikummet i 30 år. Alt de forandrer på er cover og sangrekkefølge.
Magnus Eriksson: 2008-01-26 17:48		Jag ger fanden i att du riktade dig till Bengt och svarar, ty svaret är mycket enkelt: vi är musikskribenter, inte psykologer. Och vad massans psykologi anbelangar, famlar fackfolket fortfarande efter begrepp för att får mer kvalificerad förståelse. Vi har inte svaren, och om vi diskuterar i de termerna hamnar vi ofelbart i moralism, i en ståndpunkt där vi tar avstånd från den »osofistikerade« massan som inte har samma åsikt som vi. Sådan kritik har vi sett alltför mycket av, låt oss slippa den. Jag tror alltså att människor kan ha fullt legitima skäl att bete sig på det sätt som du ogillar. Varken du eller jag skall moralisera över det.
Bengt Eriksson: 2008-01-26 18:06		Det roar och förskräcker att Tom uttrycker exakt samma åsikt om publiken som Stikkan Anderson (fast han gjorde det med viss ironi).
Lista ämnen | Föregående sida | Nästa sida Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg