Angela Lidin är en svensk countrysångerska, numera bosatt i Nordens främsta countryland, alltså Norge. Hon har också tidigare gjort flera hörvärda skivor – provlyssna på hemsidan www.angelalidin.com – fast alla överträffas av hennes nya album, »Sometimes I Am«.

För visst måste det här vara det bästa hon gjort?

Samtliga låtar är hennes egna. Angela Lidin producerade också med hjälp av Thomas Haglund och Lennart Sjöholm.

I musiken finns inslag av lite honkytonk (alltså musikaliskt, inte textmässigt) och western swing, hårdare countryrock och mjukare countrypop. Influenserna blandas helt naturligt till Angela Lidins form av country.

Enkla melodier med få ackord som hanteras så bra och finurligt att det sällan eller aldrig känns som om de varit använda förut. Texterna är vardagspoetiska, smått livsfilosofiska. Även några sånger som väl måste vara religiösa men gudstron besjungs så allmänmänskligt att den inte bör störa någon utan måste beröra alla.

Angela Lidin kan både sjunga tufft och mjukt. Som när hon sjunger bluesig country till hammondorgel i »That Kind Of Man« – fast refrängen skuttar poppigt – och stilla, vackert till piano i »Freedom Calls«, där också norrmannen Arly Karlsen medverkar som duettpartner.

Jag tycker också om när hon i »Through The Veill« går en bit utanför countrygenren och förmedlar känslan av att inte förstå fast man försöker och vill förstå det som nyhetssändningarna rapporterar om krig och svält i andra delar av världen:

I´ve heard it on the radio / I´ve seen the pictures on the screen / I don´t think I have a clue / What they have felt and seen...

Mest framträdande instrument är annars countryfiolen, som ovannämnde Haglund fiddlar bäst i Sverige, Norden och Europa (?), samt steel guitar, även den fint hanterad av Berra Carlsson.