Waterboys, The - All Souls Hill
Lyssnar på de isande vittnesmålen från den 6 januari 2021 – då stormningen av Capitolium orkestrerades inifrån Vita huset - parallellt med The Waterboys senaste platta och den lätt maskerade låten The Liar och inser att världen verkligen behövt vila från den galna cirkusen kring USA:s 45:e president.
”Watching all this, the liar stood
Clad in his cloak of victimhood
He cursed and cried, blew and beseeched
And then he was impeached.”
Sjunger Mike Scott och de pålagda ljuden från stormningen lämnar inget åt fantasin. Det behövs inte. De fyra åren under Trump måste vara bland de sjukaste som inträffat i en modern demokrati. Låten då? Ja, lite i den stil som växt fram under Scotts pandemi-år i studion och som fått allt större utrymme på trilogin som inleddes med Out of this blue 2018 och som avslutades med Good luck, seeker 2020. En trilogi som bara bitvis nått upp till det starka statement som Scott och bandet gjorde med Modern Blues från 2015, då Memphis-organisten Brother Paul presenterade sig för första gången och där Swampers-basisten David Hood ledde groovet. Modern Blues som en av tre bropelare i Waterboys-epiken med This is the Sea och Fishermans Blues som de andra.
Nya plattan All souls hill består av nio låtar som går in och ut ur ett spoken word-mode, förutom uppgörelsen med lögnaren berättar Scott om drömda möten med musiker som Iggy Pop, Alec Finn, Amy Winehouse och Bowie. Här finns fina soul-balladen Hollywood Blues. En stark tolkning av Robbie Robertsons Once were brothers, som kanske skickar ljus på Waterboys egen historia där bandet sprack isär och gick åt olika håll efter Room to roam, del två i den iriska resan. Hur det än är med den saken så börjar inte mina Waterboys-sensorer sända ordentligt förrän i avslutande gospel-klassikern Passing Through där Scott kompletterat texten med verser om Shakespeare och om George Floyd, mannen som mördades av en polis i Minneapolis sommaren 2020. En händelse som blev den tändande gnistan till Black Lives Matter-rörelsen. All souls hill växer på som Scotts musik alltid plägar göra, och som alltid kan man vaska fram guldkorn, men kanske har den gode Scott denna gång lite för mycket att säga och för lite gestaltat. All souls hill blir trotsallt en mellanlandning mot nya äventyr på detta det femte decenniet med en av vår tids rörligaste musik-intellekt.
”Watching all this, the liar stood
Clad in his cloak of victimhood
He cursed and cried, blew and beseeched
And then he was impeached.”
Sjunger Mike Scott och de pålagda ljuden från stormningen lämnar inget åt fantasin. Det behövs inte. De fyra åren under Trump måste vara bland de sjukaste som inträffat i en modern demokrati. Låten då? Ja, lite i den stil som växt fram under Scotts pandemi-år i studion och som fått allt större utrymme på trilogin som inleddes med Out of this blue 2018 och som avslutades med Good luck, seeker 2020. En trilogi som bara bitvis nått upp till det starka statement som Scott och bandet gjorde med Modern Blues från 2015, då Memphis-organisten Brother Paul presenterade sig för första gången och där Swampers-basisten David Hood ledde groovet. Modern Blues som en av tre bropelare i Waterboys-epiken med This is the Sea och Fishermans Blues som de andra.
Nya plattan All souls hill består av nio låtar som går in och ut ur ett spoken word-mode, förutom uppgörelsen med lögnaren berättar Scott om drömda möten med musiker som Iggy Pop, Alec Finn, Amy Winehouse och Bowie. Här finns fina soul-balladen Hollywood Blues. En stark tolkning av Robbie Robertsons Once were brothers, som kanske skickar ljus på Waterboys egen historia där bandet sprack isär och gick åt olika håll efter Room to roam, del två i den iriska resan. Hur det än är med den saken så börjar inte mina Waterboys-sensorer sända ordentligt förrän i avslutande gospel-klassikern Passing Through där Scott kompletterat texten med verser om Shakespeare och om George Floyd, mannen som mördades av en polis i Minneapolis sommaren 2020. En händelse som blev den tändande gnistan till Black Lives Matter-rörelsen. All souls hill växer på som Scotts musik alltid plägar göra, och som alltid kan man vaska fram guldkorn, men kanske har den gode Scott denna gång lite för mycket att säga och för lite gestaltat. All souls hill blir trotsallt en mellanlandning mot nya äventyr på detta det femte decenniet med en av vår tids rörligaste musik-intellekt.
Skrivet av Magnus Östnäs
