NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

Carson McHone på HEIM i Östersund 28 april 2019
Sedan nästan en vecka har Carson McHone och hennes band varit på sin första turné någonsin runt i Norden. Carson har med sig ett erfaret band där hon själv sjunger och växlar mellan akustisk och elgitarr, gitarristen Andy Biunculli körar och rytmsektionen är basisten Brenton Kim och trummisen Andrew Collberg. Det låter riktigt tight och bra om dem.

Jag möter bandet i Östersund på det lilla men mycket mysiga mattemplet HEIM. Bandet står i ett hörn och ett knappt trettiotal besökare sitter vid borden. Det första som slår mig är Carsons röst, den har en sån kraft. Fia, countryälskare som driver HEIM, säger att den påminner om en ung Emmylou Harris, och Fia som har en dotter döpt till just Emmylou och är god vän med Emmylous gitarrist Will Kimbrough vet nog vad hon talar om. Jag blir förtjust i hur Carson använder rösten till att berätta sina historier, rösten är så närvarande i texternas berättelser. Det andra som slår mig är hur otroligt bra bandet är oavsett de finstämda låtarna eller de något snabbare. Sedan är det variationen.

Countrykännaren Magnus Eriksson, här på Rootsy.nu, påtalar ofta, om jag förstått honom rätt, hur mycket countrymusiken alltid i alla tider hämtat in influenser utifrån utan att för den skull upphöra att vara country. Carson McHone är i vart fall ett lysande exempel på det - även om hon själv inte tycker att hon gör enbart countrysånger.
Vi får låtar som spänner över ett ganska brett register. Det är finstämda ballader, det är singersongwiter, det är pop och det är klassisk country. Allt blir en sömlös genomförd helhet. Det är lika naturligt när Carson hänger på sig munspelet som när det blir kvidande kärleksballader.

I vår har har Carson McHone tagit plats på den brittiska countrylistans Topp 20 och hennes senaste album utsågs av Rolling Stone till ett av 2018 års bästa. Albumet ”Carousel” har 2019 släppts i Europa. Nu gör Carson med sitt band hela 22 spelningar i månadsskiftet april-maj i Sverige, Norge och Danmark. Trots sin ringa ålder, i dag är hon 26, är hon nästan en veteran på scenerna i hemstaden. Sedan hon var 17 år har hon regelbundet spelat på barerna runt Austin.
Carson McHone skivdebuterade 2015 med plattan »Goodluck Man« ,som fick ett strålande mottagande lokalt, vilket ledde till turnéer utanför Texas och spelningar med artister som Shakey Graves, Gary Clark, Jr. och Joe Pug. Hon mötte en ny publik och utvecklades ytterligare som artist.

Nya albumet »Carousel« speglar hennes utveckling och McHone har vuxit som låtskrivare på ett alldeles remarkabelt sätt. ”Carousel” tar förstås en stor plats bland de låtar som framförs. Men i publiken finns det även folk som önskar äldre låtar som också spelas.

Bland kvällen favoriter finns »Dram Shop Gal«, »Good Time Daddy Blues« och den äldre låt som de flesta fastnat för, den eviga historien i »Maybe They're Just Really Good Friends« . Det kändes som att de flesta nog aldrig hade hört hennes låtar innan men efteråt fått en ny stor favorit.

När kvällen är slut är vi alla imponerande. Carson McHone är country av en klass som inte turnerar runt i Sverige så ofta. Hon är bättre och mångsidigare än duktiga namn som Whitney Rose och Zephaniah OHora. Kanske inte lika rockig som Sarah Shook och inte lika poppig som Sam Outlaw. Carson McHone är så bra att det skulle förvåna mycket om inte nästa turné kommer att gå till mycket större scener. Om ni gillar country bör ni nog inte missa den här chansen för den kommer knappast åter...


Turnéplanens kvarvarande spelningar:

Maj
2- TRONDHEIM
MOSKUS
3- DRAMMEN
PAPIRHUSET
4- BØ I TELEMARK
BULL INN
5- OSLO
POKALEN
7- HULTSFRED
HULINGEN
8- KRISTINEHAMN
MASTMAGASINET
9- HALMSTAD
VINYL
10- KRISTIANSTAD
KULTURKVARTERET
11- HÖGANÄS
GARAGE
12 KÖPENHAMN/FREDERIKSBERG
BARTOF STATION
14 - UPPSALA
KLUBB UFFE
15- STOCKHOLM
TWANG
16 - ÖREBRO
CLARION
17 -FALKENBERG
GRAND
18 - MALMÖ
FOLK Å ROCK
Read more about Carson McHone
Delbert McClinton, Mr Rootsy
article / 2007-02-26 / Håkan Olsson
Han har blivit större och större på gamla dar. Inte till omfånget, han ser ut att hålla sig i hyfsat trim, men som artist.
Efter 40 år som skivartist och med 20 studioalbum i bagaget presenterar Robert Cray Band här ett nytt album, ”That´s What I Heard”. Och det här är vad jag hörde:
Det börjar riktigt ödesmättat i ”4-track”. Som ekande steg på väg mot något hotande. Sedan kommer rösten, en röst som likt en böneutropare frambeder besvärjelser mot en fond av filmiskt svävande toner. I låten ”Kentucky” kommer gitarren och de pipiga orgelljuden, den distade rösten som sjunger fram dystra bilder av hur det som är bra kan bli så fel ”You may say I´m a fool, you may say I´m unlucky”. Först i tredje låten ”Into the ground” får lyssnaren vila lite till ett jazzkomp på trummorna, ett souligt piano. men denna gospel visar sig snarast handla om död, om elände och om ensamhet. Efterföljande ”Random” bjuder på lite agentgitarrer i en märklig loop och rösten är lite lugnare, albumet första aningen normalare låt men med en retrotwist som Lana Del Rey kunnat mörda för. Från detta kastas man in i folkmusikaliskt doftande dragspel och en vädjan att få komma hem, få komma dit där man hör hemma när familjen är så långt borta, en svart psalm för tramporgel ,dragspel och en vilsen kyrkokör. Från detta dyker Tony Joe White upp mitt i allt med ekande gitarr, hypnotiska ljud och en bluesgungande men monoton melodi och en röst som rimmar på drinking och sinking och ylar på ett klassiskt rockvis. ”Far Away Hands” har lånat lite av melodin från klassiska ”Moon Shadow”. Rösten sjunger som en popdänga från 1970-talet och musiken vrider och vänder på ljudet för att det ändå inte ska låta som något Kaj Kindvall kunnat presentera. Och näst sist lugnar det ner sig med ”Long Grained Rain” som lånat melodi från Winnerbäcks ”Söndermarken” eller någon gammal Lobo-låt. Texten sjungs med skön berättande countrystämma och tusan vet om det inte skulle kunnat bli en hit i ett annat sammanhang. Till sist tar det mörka över igen. ”November Day” är tillbaks i död, dåligt väder och maktlöshet över tidens brutalitet.
Just nu ligger Carson McHone på den brittiska countrylistans Topp 20 och hennes senaste album utsågs av Rolling Stone till ett av 2018 års bästa. Albumet ”Carousel” har precis släppts i Europa. Nu kommer Carson med sitt band för att göra hela 22 spelningar i månadsskiftet april-maj i Sverige, Norge och Danmark.
Sarah Klang på Storsjöyran i Östersund 28 juli
Sarah Klang har ett mäktigt spelschema när hon gör sitt livs första sommarturné 2018. Det är inte konstigt att alla vill ha besök av årets hetaste debutant. Totalt 25 spelningar från slutet av maj till slutet av augusti och Storsjöyran kommer som nummer 17 i raden. Och utöver Yran dyker hon upp på viktiga festivaler som Queens Of Pop, Way Out West, Malmöfestivalen, Musikens Makt och Popaganda bland mycket annat.
“Killing Him”, om kvinnan som mördar sin man efter 30 års äktenskap, håller redan på att bli en liten miniklassiker, men hela den här skivan är full av små pärlor som ”Tennessee Valentine”, den starka ”Overcome” och poppiga ”Cupids Arrow”, för att inte tala om Dylan-lika ”Time Is A Train” och den ömsinta tolkningen av Dylans ”I´ll Remember You”.
môra-Per har antagligen landets mest besvärliga gruppnamn. Kanske är det därför Arvika-bandet efter nästan 25 år av stark folkrock, visor och pop på svenska, sju mycket fina album och gästspel från flera av landets och Norges största ändå är relativt okända utanför Värmland. För jag vägrar att tro att någon som verkligen lyssnat på môra-Per inte faller pladask för alla urstarka melodier och extraordinära texter om livet och livet i Värmland i synnerhet. Jag föll för det redan vid debuten för 23 år sedan och har njutit av varenda album sedan dess.