Sarah Klang har ett mäktigt spelschema när hon gör sitt livs första sommarturné 2018. Det är inte konstigt att alla vill ha besök av årets hetaste debutant. Totalt 25 spelningar från slutet av maj till slutet av augusti och Storsjöyran kommer som nummer 17 i raden. Och utöver Yran dyker hon upp på viktiga festivaler som Queens Of Pop, Way Out West, Malmöfestivalen, Musikens Makt och Popaganda bland mycket annat.
Till tonerna av Beach Boys »God only knows« kliver Sarah Klang och hennes band in på scenen. De är först på Badhusparkens scen på Yrans andra dag. Det är ganska glest när de börjar och väldigt mycket folk när de slutar. Ziggy Marley håller reggaeparty på Stortorget samtidigt. Scenen är iklädd buketter av röda och rosa rosor på monitorer, podium och lite överallt, bandet bär matchande kläder med boots, vita t-shirts och bruna westernskjortor i manchester och Sarah har en väldigt romantisk och vacker klänning och är barfota i värmen. Väldigt estetiskt och väldigt medvetet.
Låtlistan utgörs givetvis av hennes hyllade debutalbum ”Love In The Milky Way” i snygga arrangemang. Bandet under hennes låtskrivarkumpan Kevin Andersson på gitarr surfar med fint på vågorna som följer den mäktiga rösten. Sarah sjunger med en röst som väldigt ofta får spontana applåder mitt i låtarna.
Sångerna är vackra och tidlösa och rör sig fritt inom den genre som brukar kallas americana. Men här är det lika mycket storslagen amerikansk 1960-talsschlager som välarrangerad country. Det är stundtals så njutbart där nere vid Storsjöns strand att det blir lite tillbaka till verkligheten när vi längst fram ser hur Sarah då och då lägger in och tar ut snus i smyg. Och just det där snuset gör henne lite mer mänsklig mitt i allt det nästans filmiska.
Det är en väldigt vacker konsert. Och lite speciellt då Sarahs pojkvän Emil Karlsson; för kvällen på percussion, normalt trummis med Ellen Sundberg och Grande Roses bland andra, är på hemmaplan. Något som också Magnus Carlsson lyfter fram på Stortorget efter midnatt när Sarah Klang gästar hans soulparty: ” Här kommer en tjej, hon kommer från Göteborg men hon har precis som jag funnit kärleken här i Jämtland” och sedan rör de två igång alla vädergudar med en glödande version av ”Always On My Mind” som sedan under natten öppnar himlen som bjuder på regn och åska efter denna torra sommar när hela Jämtland stått i lågor.
Sarah Klang låter sångerna tala och säger inte så mycket mellan dem annat än att hon tackar alla som kommit och lyssnat flera gånger. Och det blir ett avskalat extranummer när hon och pianisten ensamma avslutar en gripande och stark konsert utan en enda svag låt.
2018 är Sarah Klangs år. Har ni inte upplevt henne och hennes fina band live så se till att göra det. Bättre blir det inte
môra-Per har antagligen landets mest besvärliga gruppnamn. Kanske är det därför Arvika-bandet efter nästan 25 år av stark folkrock, visor och pop på svenska, sju mycket fina album och gästspel från flera av landets och Norges största ändå är relativt okända utanför Värmland. För jag vägrar att tro att någon som verkligen lyssnat på môra-Per inte faller pladask för alla urstarka melodier och extraordinära texter om livet och livet i Värmland i synnerhet. Jag föll för det redan vid debuten för 23 år sedan och har njutit av varenda album sedan dess.
Ni kan säkert historien vid det här laget, men den är så fantastisk att vi tar den igen. Två syskonpar från Lund, Anna och Malin Törnquist och Lisa och Caisa Troedsson, tog sina besparingar, sina instrument och inte minst en chans och stack till Nashville. Sällan har väl uttrycket ”på vinst och förlust” betytt så mycket. Gruppens huvudsakliga låtskrivare och sångerska Lisa Troedsson berättar så gärna vad som hände sedan.
Margo Price och hennes man Jeremy Ivey stampade på rubbet, inklusive vigselringarna, åkte till Sam Phillips studio i Memphis och på tre dagar spelade de in en av förra årets bästa amerikanska skivor »Midwest Farmers Daughter«. »Levt liv förnekar sig aldrig. En god penna ordnar till mycket men spåren av dagar dröjer sig kvar som ett subliminalt gripande efter tid som flytt. Så är det att lyssna till Nashvilles Margo Price« skrev jag om den plattan. Och det var fler som gillade Margo. Hon slog igenom stort, utsågs till årets Emerging artist av Americana Music Association och var nominerad som årets artist 2017.
"Who´s Gonna Fill Their Shoes”» - en helt intervjuserie der vi møter og snakker med nettopp de som skal fylle skoene til våre helter.
Svante Törngren debuterar nu på svenska efter fyra engelskspråkiga album under sitt alias Slowman. Men Svante är en veteran på den svenska musikhimlen sedan tidigt 1980-tal. Han gjorde musiken till Teater Pero och turnerade med soulpopbandet Station och afrofunkiga Sababas. Sedan lämnade han musiken under lång tid för att återuppstå som Slowman med hyllningar till Jimi Hendrix och egna starka blueslåtar.
Det börjar riktigt ödesmättat i ”4-track”. Som ekande steg på väg mot något hotande. Sedan kommer rösten, en röst som likt en böneutropare frambeder besvärjelser mot en fond av filmiskt svävande toner. I låten ”Kentucky” kommer gitarren och de pipiga orgelljuden, den distade rösten som sjunger fram dystra bilder av hur det som är bra kan bli så fel ”You may say I´m a fool, you may say I´m unlucky”. Först i tredje låten ”Into the ground” får lyssnaren vila lite till ett jazzkomp på trummorna, ett souligt piano. men denna gospel visar sig snarast handla om död, om elände och om ensamhet. Efterföljande ”Random” bjuder på lite agentgitarrer i en märklig loop och rösten är lite lugnare, albumet första aningen normalare låt men med en retrotwist som Lana Del Rey kunnat mörda för. Från detta kastas man in i folkmusikaliskt doftande dragspel och en vädjan att få komma hem, få komma dit där man hör hemma när familjen är så långt borta, en svart psalm för tramporgel ,dragspel och en vilsen kyrkokör. Från detta dyker Tony Joe White upp mitt i allt med ekande gitarr, hypnotiska ljud och en bluesgungande men monoton melodi och en röst som rimmar på drinking och sinking och ylar på ett klassiskt rockvis. ”Far Away Hands” har lånat lite av melodin från klassiska ”Moon Shadow”. Rösten sjunger som en popdänga från 1970-talet och musiken vrider och vänder på ljudet för att det ändå inte ska låta som något Kaj Kindvall kunnat presentera. Och näst sist lugnar det ner sig med ”Long Grained Rain” som lånat melodi från Winnerbäcks ”Söndermarken” eller någon gammal Lobo-låt. Texten sjungs med skön berättande countrystämma och tusan vet om det inte skulle kunnat bli en hit i ett annat sammanhang. Till sist tar det mörka över igen. ”November Day” är tillbaks i död, dåligt väder och maktlöshet över tidens brutalitet.
