Timmarna innan konserten släcks hela ön ned i ett massivt strömavbrott. Körkarlen har landat. Ett högspänningsmättat moln i ledigt sittande kavaj får ledningen från fastlandet att skälva till.
En timme efter utsatt tid kliver han på vid färjeläget som skiljer huvudön från Bergmanland; ”Körkarlen kommer” och den semesterpittoreska marinan skakar av sig halmhattar och kaki-shorts och träder fram som det vibrerande, inre industrilandskap Thåström förvaltar.
Skuren i ett stycke och med nervtrådar lindade kring en tid som har svårt att bringa reda i sina disparata strömningar fortsätter han med »Bluesen i Malmö« för att landa i »Var e’ vargen«. Det tunga, rutinerade femmanna-bandet med trumslagare Anders Hernestam och basisten Ulf Ivarsson som härförare dirigerar strömmande lava. Det är chockerande bra och ska bli ännu bättre.
»Kom med mig« och »Beväpna dig med vingar« frammanas i total närvaro. »Old Point Bar« från förra årets »Centralmassivet« som ett memento och en besvärjelse. »St. Ana Katedra«l som den existentiella kampsång vilken kan lyfta oss ur förnedringen av en samtid som lämnat över sina drömmar till en historielös kraft vilken tömmer det andliga ur människan. ”Vi är vanliga, vi är nån i mängden, Åh vi är stjärnor.” Sjunger Thåström i »Centralmassivet« och lyfter heligheten in i nuet.
Det här kan han på ett sätt som ingen av gårdfarihandlarna i andlighet lyckas med. I sin egen rätt delar Thåström nod med Bruno K Öijer, Dylan och Patti Smith. Unik med ett öppet hjärta och hemligheten bevarad. ”Skaka spegeln sakta vänd den upp å ner” avslutar Thåström och skickar ut oss i den gotländska natten med förhöjd beredskap mot vargen omkring oss och vargen inom oss.
Magnus Lindberg er død. Rotrocker, singer-songwriter, visesanger, eller kanskje man ikke skal sjangerinnsnevre det som var akkurat hans: sårbarhet og outsiderobservasjon og et belastet ord som sjel. Men først og fremst troverdig.
The Greencards framför maximalt smakfull, innerlig och vackert behärskad folkcountry med bluegrasstouch. »Weather and Water« kallar gruppen sitt nya album, som tar vid där förra skivan »Movin’ On« lämnade oss för två år sedan. Öppningsspåret »The Ghost of Who We Were« inleds med lätt meditativt gitarrplock av den inlånade Bryan Sutton, innan Carol Young tolkar den svunna kärlekens tvetydigheter med mjukt följsam, lätt beslöjad röst. Eamon McLoughlin understryker känslan med rustik fiddle, innan Kym Warner tillför ytterligare en dimension med sitt varsamma mandolinplock. Tillsammans skapar de en musikalisk gestalt, som ger en komprimerat uttrycksfull ekvivalent till den tolkade upplevelsen.
Countrymusik skulle kunna uppfattas som en stor omtänksam familj. Alla undergenrer till trots, likaså trots motsatser och generationsklyftor.
Det är dags att korka upp champagnen och bränna av ett fyrverkeri - Mickey Jupp är tillbaka! Naturligtvis är ale, stout och bitter den rätta drycken för den musik Jupp ger oss, men tillfället är så extraordinärt högtidligt att firandet måste markeras tydligt!
Sunset Serenaders kallar sin musik för ”förbudstidspop”, ett ord som ger en antydan om inriktningen. Mississippi Sheiks och Hokum Boys ger också anknytningspunkter bakåt. Gruppen förenar Tin Pan Alley med Hawaiimusik, blues och swing i en både egensinnig och traditionsmättad syntes.
Julens musik berör de flesta på ett eller annat sätt, vissa älskar julsånger medan andra hatar dem. När jag spelar julmusik på jobbet så vänder en av mina kollegor redan i dörren. Men själv tillhör jag den skara pop-nördar som varje december dammar av klassikern »A Christmas Gift for You from Phil Spector«, och samtidigt håller utkik efter nya skivor insvepta i pudersnö och bjällerklang. För några år sedan släppte McGarrigle-klanen den utsökta »The McGarrigle Christmas Hour«, det är en modern favorit. Och jag måste snart kolla upp Diana Kralls och Brad Paisleys respektive jul-skivor. Men nog om dessa nordamerikanska alster, här vänder jag renarna och släden mot vårt hemland.
