Den fjärde juni 1970 var Elvis tillbaka i Nashville för inspelningar. Han hade 1969 valt bort Nashville till förmån för American studios i hemstaden Memphis. Trots det lyckade resultatet där, med flera miljonsäljande singlar och sitt kanske bästa album ”From Elvis in Memphis”, hade relationen mellan Americans ägare Chips Moman och Elvis organisationen satts på hårda prov. Bråk om låträttigheter hade kantat inspelningarna. Kanske kolliderade också Momans krav på mer modernt material och inspelningsmetoder med Elvis egen inställning till hur man spelar in och vad man spelar in. Ett förhållningssätt Elvis gav uttryck för redan hos Sam Phillips på Sun, där känslan, nyfikenheten och attityden till materialet var avgörande för resultatet.

Fördelen med att återvända till Nashville var säkert också att Elvis nu fick arbeta med musiker som inte tidigare spelat in med honom i studio, en slags nystart med andra ord. James Burton (gitarr), David Briggs (piano), Norbert Putnam (bas), Chip Young (gitarr), Charlie McCoy (munspel, bas och orgel) och Jerry Carrigan (trummor). Musiker som 1970 sågs som Nashvilles främsta, de John Sebastian kallade ”The Nashville Cats”! Personkemin mellan Elvis och musikerna på de här inspelningarna är, oavsett kvaliteten på materialet, rent magisk. Låtar som ”I Washed My Hands in Muddy Water” eller ”The Fool” tillhör de bästa ur Elvis sjuttiotalskanon.

Inspelningarna pågick under totalt sex nätter och resulterade i fyrtio låtar. En egentligen hisnande mängd. Det ursprungliga målet var att få ihop arton låtar, tänkt för ett album och ett antal singlar. Vilket med råge uppfylldes.

Elvis var inte längre bunden att spela in material som kontrollerades av musikförlaget Hill & Range, utan kunde nu själv bestämma över val av repertoar. Det brittiska förlaget Carlin bidrog via Hill & Range med bl a ”I´ve Lost You”, ”How the Web Was Woven” och ”Silvia” av brittiska låtskrivare från en europeisk tradition som befann sig långt ifrån den country-, r´b och gospeltradition där Elvis och musikerna kände sig bekväma i. Resultatet blev en blandning där brittiska easy listening låtar inte blandar sig särskilt väl med american roots music.

Under inspelningarna gör också Elvis passion för dramatiska ballader sitt intåg i större skala. ”Bridge Over Troubled Water” erbjöd den vokala utmaning Elvis ofta hade svårt att motstå och levererar en version trogen Simon and Garfunkels original men samtidigt en djupt personlig tolkning. Det är en lysande version.

Mycket av det som blev ”Elvis Country” verkar mer ha tillkommit i stundens ingivelse än vara planerat. Plötsligt har man ett färdigt countryalbum med låtar som funnits hos Elvis sedan barnsben: Ernest Tubbs ”Tomorrow Never Comes” får här ett arrangemang i marschtempo. som överraskar. ”Whole Lotta Shakin´ Goin On” sätts i en enda tagning. Man hämtar ”Little Cabin On the Hill” från Flatt and Scruggs repertoar. Willie Nelson och Dallas Frazier är andra som får bidra.

”Elvis Country – I´m 10 000 Years Old” släpptes tidigt 1971 och är tillsammans med ”Elvis is Back!” och de båda Memphisalbumen ett av Elvis bästa album. Det är häpnadsväckande att resultatet blev så bra trots att man inte ursprungligen planerade för ett countryalbum. Det är också här Elvis storhet som musiker ligger: att fånga tillfället i flykten, utan att för den skull vara alltid vara medveten om det.

En del av det övriga materialet släpptes sedan i huvudsak på albumet ”That´s the Way It Is” där de samsas med liveinspelningar från dokumentärfilmen med samma namn samt på ”Love Letters” som då till sitt innehåll blev album med left-overs. Dock med ett undantag: det magnifika jammet ”Got My Mojo Working´”, återigen tillkommet i stundens ingivelse, där inte ens inspelningsteknikern inte hinner med i svängarna.

När nu inspelningarna samlas ihop till en box infinner sig frågan om det är motiverat att skaffa den. De två första skivorna samlar samtliga 40 masters där samtliga stråk- och blåstillägg borttagna. De två övriga skivorna innehåller alternativa tagningar som i sanning inte tillför särskilt mycket. Men visst, det är trots detta en välkommen utgåva för oss arkivarier.

Det vi får här är enligt Sony ”the pure sound”. Själv är jag inte övertygad om att resultatet blivit bättre. Som mångårig Elvis-följare kan jag tycka det lite tröttsamt med alla intrång i de ursprungliga inspelningarna, till exempel de senaste årens tilltag att radera bort de ursprungliga musikbakgrunderna med symfoniorkestrar.

Jämför jag ”From Elvis in Nashville” med den box av inspelningarna från Stax 1973 som sammanställdes för några år sedan, känns den här samlingen inte lika nödvändig. Skälet är att Nashvillematerialet är alltför disparat. Den bästa samlingen från den här juni-sessionen är fortfarande FTD-utgåvan av ”Elvis Country”. Skaffa den istället, den är nödvändig.