NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

Den fjärde juni 1970 var Elvis tillbaka i Nashville för inspelningar. Han hade 1969 valt bort Nashville till förmån för American studios i hemstaden Memphis. Trots det lyckade resultatet där, med flera miljonsäljande singlar och sitt kanske bästa album ”From Elvis in Memphis”, hade relationen mellan Americans ägare Chips Moman och Elvis organisationen satts på hårda prov. Bråk om låträttigheter hade kantat inspelningarna. Kanske kolliderade också Momans krav på mer modernt material och inspelningsmetoder med Elvis egen inställning till hur man spelar in och vad man spelar in. Ett förhållningssätt Elvis gav uttryck för redan hos Sam Phillips på Sun, där känslan, nyfikenheten och attityden till materialet var avgörande för resultatet.

Fördelen med att återvända till Nashville var säkert också att Elvis nu fick arbeta med musiker som inte tidigare spelat in med honom i studio, en slags nystart med andra ord. James Burton (gitarr), David Briggs (piano), Norbert Putnam (bas), Chip Young (gitarr), Charlie McCoy (munspel, bas och orgel) och Jerry Carrigan (trummor). Musiker som 1970 sågs som Nashvilles främsta, de John Sebastian kallade ”The Nashville Cats”! Personkemin mellan Elvis och musikerna på de här inspelningarna är, oavsett kvaliteten på materialet, rent magisk. Låtar som ”I Washed My Hands in Muddy Water” eller ”The Fool” tillhör de bästa ur Elvis sjuttiotalskanon.

Inspelningarna pågick under totalt sex nätter och resulterade i fyrtio låtar. En egentligen hisnande mängd. Det ursprungliga målet var att få ihop arton låtar, tänkt för ett album och ett antal singlar. Vilket med råge uppfylldes.

Elvis var inte längre bunden att spela in material som kontrollerades av musikförlaget Hill & Range, utan kunde nu själv bestämma över val av repertoar. Det brittiska förlaget Carlin bidrog via Hill & Range med bl a ”I´ve Lost You”, ”How the Web Was Woven” och ”Silvia” av brittiska låtskrivare från en europeisk tradition som befann sig långt ifrån den country-, r´b och gospeltradition där Elvis och musikerna kände sig bekväma i. Resultatet blev en blandning där brittiska easy listening låtar inte blandar sig särskilt väl med american roots music.

Under inspelningarna gör också Elvis passion för dramatiska ballader sitt intåg i större skala. ”Bridge Over Troubled Water” erbjöd den vokala utmaning Elvis ofta hade svårt att motstå och levererar en version trogen Simon and Garfunkels original men samtidigt en djupt personlig tolkning. Det är en lysande version.

Mycket av det som blev ”Elvis Country” verkar mer ha tillkommit i stundens ingivelse än vara planerat. Plötsligt har man ett färdigt countryalbum med låtar som funnits hos Elvis sedan barnsben: Ernest Tubbs ”Tomorrow Never Comes” får här ett arrangemang i marschtempo. som överraskar. ”Whole Lotta Shakin´ Goin On” sätts i en enda tagning. Man hämtar ”Little Cabin On the Hill” från Flatt and Scruggs repertoar. Willie Nelson och Dallas Frazier är andra som får bidra.

”Elvis Country – I´m 10 000 Years Old” släpptes tidigt 1971 och är tillsammans med ”Elvis is Back!” och de båda Memphisalbumen ett av Elvis bästa album. Det är häpnadsväckande att resultatet blev så bra trots att man inte ursprungligen planerade för ett countryalbum. Det är också här Elvis storhet som musiker ligger: att fånga tillfället i flykten, utan att för den skull vara alltid vara medveten om det.

En del av det övriga materialet släpptes sedan i huvudsak på albumet ”That´s the Way It Is” där de samsas med liveinspelningar från dokumentärfilmen med samma namn samt på ”Love Letters” som då till sitt innehåll blev album med left-overs. Dock med ett undantag: det magnifika jammet ”Got My Mojo Working´”, återigen tillkommet i stundens ingivelse, där inte ens inspelningsteknikern inte hinner med i svängarna.

När nu inspelningarna samlas ihop till en box infinner sig frågan om det är motiverat att skaffa den. De två första skivorna samlar samtliga 40 masters där samtliga stråk- och blåstillägg borttagna. De två övriga skivorna innehåller alternativa tagningar som i sanning inte tillför särskilt mycket. Men visst, det är trots detta en välkommen utgåva för oss arkivarier.

Det vi får här är enligt Sony ”the pure sound”. Själv är jag inte övertygad om att resultatet blivit bättre. Som mångårig Elvis-följare kan jag tycka det lite tröttsamt med alla intrång i de ursprungliga inspelningarna, till exempel de senaste årens tilltag att radera bort de ursprungliga musikbakgrunderna med symfoniorkestrar.

Jämför jag ”From Elvis in Nashville” med den box av inspelningarna från Stax 1973 som sammanställdes för några år sedan, känns den här samlingen inte lika nödvändig. Skälet är att Nashvillematerialet är alltför disparat. Den bästa samlingen från den här juni-sessionen är fortfarande FTD-utgåvan av ”Elvis Country”. Skaffa den istället, den är nödvändig.
Read more about Elvis Presley
Om inte Muhammed kommer till berget får berget komma till Muhammed, resonerade RCA när man efter femtioelva försök misslyckats med att få Elvis att uppfylla det nya kontraktet på hur många låtar per år som man förväntade skulle levereras. Den mobila inspelningsbussen ställde därför kosan till Graceland där ledningar drogs från buss till The Jungle Room, Elvis famösa relaxrum i de inre regionerna av huset. The Jungle Room förvandlades till en informell hemmastudio, ett arbetssätt som inte var lika vanligt 1976 som idag.
Det som skulle föreställa militärtjänstgöring var över.

Jag skriver föreställa, för vad var Elvis Presleys tid som inkallad i USA:s armé annat än ett iscensatt PR-uppdrag. Tillvaron på den tyska basen var ett mellanting mellan lyxmalaj och propagandakrigare. Inte var det mycket ålande där inte, under taggtråd med skarpa skott avlossade över de menigas huvuden.
Sony/ BMG planlegger 30. mai for utgivelsen av soundtracket til en to-timers CBS-TV dokumentar om Kongen, oppsatt for USA-visning i mai.
16. august 1977 vil for alltid stå som den tristeste dagen i rockhistorien. Dagen da Elvis Aron Presley døde. Selvfølgelig regner det utenfor rootsy.nu´s kontor.
Med sitt tredje album ger sig brittiska Amy Goddard i kast med att dissekera John Stewarts omfångsrika fatabur. Hon är naturligtvis inte först med detta, Anne Murray, Kate Wolf, Joan Baez och, inte minst Rosanne Cash och Nanci Griffith är andra som framgångsrikt tolkat Stewart, men inte i den här omfattningen. Amy Goddard har spelat in ett helt album med Stewarts låtar och hon har inte begränsat sig till en viss tidsperiod. Här finns sånger som sträcker sig från Stewarts tid i Kingston Trio till alldeles innan han gick bort 2008.
For rocksamlere er det en begivenhet hver gang Rhino Records slår på stortromma og lager en skikkelig boks.
Elvis første studioalbum, »Elvis Presley«, ble sluppet av RCA Records 23. mars 1956. Plata var det første rockalbumet som nådde toppen av Billboards Top pop album-liste og ble liggende i ti uker.
Oktober 2020

Rumer
Nashville Tears

(Cooking Vinyl)

Fan vet om inte Rumers album kommer att landa överst på min årsbästa lista. Här tolkar hon 15 av Hugh Prestwoods låtar. Sublimt framförda. ”Oklahoma Stray” är rörande i bästa bemärkelse.