NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

Svante Sjöblom känner vi ju väl sedan tidigare, men Twang är en ny bekantskap. En trevlig sådan.

Det vi får är kanske inte det vi förväntade oss. Eller? Folksångaren Ola Bell Reed, hippiefolkvännen John Hartford, folkpoparen John Sebastian, George Jones cover, Justin Bieber och Svante Sjöblom har bidragit till sånger på albumet. Vilket visar på en bredd i både tid och rum. Det är i grunden amerikansk folkmusik som håller musikerna tillsammans. En musik som vi sedan tidigare vet byggs av bluegrass, old timey, folkmusik, blues och country. Och precis så är det också här. Skickligt format och framfört. Inte minst tycker jag att man har lyckats i arrangemangen och blandningen av ensemblespel och soloinsatser. Speciellt kanske i Lovin´ Spoonfuls klassiker ”Jug Band Music”. Där inte minst fina solon gör låten rättvisa.

Twang består av tre musiker som träffades på musikkonservatorium i Köpenhamn och fann varandra med gitarr, banjo, violin och bas. I kombination med Svante Sjöbloms sång och gitarr blev det en stark och personlig gruppering. Peter Banks, Spencer Gross och Thyge van Dassen bildar Twang, och bidrar också med egna sånginslag. När de inte backar upp Svante, som svarar för sången på fem av de åtta spåren. Svante har också skrivit tre av sångerna där två har koppling till helvetet och djävulen. Där ”Ain´t gonna work” bär en aura amerikansk folkmusik från 60-tal. Intensiv och påträngande med Svantes fina gitarrspel och lite raspiga sångröst. Väl uppbackad av van Dassens violin och Peters och Spencers stämsång.

I den lågmälda framtoningen finns en stark kärlek till musiken, som förmedlas med all önskvärd tydlighet i framförandet. Ibland andäktigt, ibland påträngande. Alltid med stor respekt.

Det här är musik man skulle vilja ha mer av. Plattans 30 minuter känns kort. Alldeles för kort. Kan vi be om mer?
Read more about Svante Sjöblom & Twang
Det var med stor sorg jag mottog beskedet att Bap Kennedy hade gått bort i cancer i november 2016. Bap hade under våren 2016 precis färdigställt sitt album ”Reckless Heart” när han insjuknade och hastigt lämnade oss. Albumet kom sedan ut efter hans död. Och bättre minne än så kan vi knappast få.
Mellansverige erbjuder fruktbar mylla för countrytonad americana, och makarna Linda och Peter Dahl, alias Meadow Creek, kommer utan vidare undan med textrader som »I swear I saw the ghost of Robert Johnson«.
Svante Sjöbloms magiska samarbete med danska trion Twang har äntligen blivit till en skiva. Debutalbumet släpps i oktober och först ut är ett smakprov i form Svantes egenkomponerade »See You in Hell«
Countrymusiken har alltid förändrats genom medveten stilintegration. Carter Family förenade angloamerikanska folksånger med gospels och en innovativ, bluesbaserad gitarrteknik. Jimmie Rodgers integrerade blues, Tin Pan Alleys populärmusik och Hawaii-musiken med bluesens sexuella skrytsamhet (»I can get more women than a passenger train can hold«, som han sjöng i »T for Texas«). Den idag så fetischerade George Jones skapade också sin stil, eller lät den skapas av Billy Sherrill, genom en aktiv country/pop-crossover. Paradoxalt nog står idag artister som Faith Hill och Trisha Yearwood närmare countryns traditioner än löjliga imitatörer som Dale Watson och Robbie Fulks. Att idag förena countryn, sådan den utvecklats under åttio år, med intryck från 1970-talets popartister (Eagles, Linda Ronstadt) står för en mer traditionsmedveten countryattityd än att rakt av planka ikoner som Merle Haggard och Buck Owens, sångare som efeberna ändå inte kommer i närheten av.
Det är frågan om inte titelspåret till Brent Cobbs andra album är årets bästa americana. Med en djup värme och uppriktig stolthet tar Brent med oss till de älskade hemtrakterna i Georgie. Ner genom Providence Canyon.
Två grånade amerikanska gentlemen bestämde sig för lite drygt ett år sedan att spela tillsammans. Bakom sig hade de en 25 års musicerande i olika konstellationer. En på gitarr och sång och den andre på munspel och sång. Det blev en traditionell bluesduo av det klassiska slaget med andra ord.
Hoppsan. Här har det hänt grejer sen sist vill jag lova. Hanifs debutalbum, »Blame It On El Niño« lämnade mig ganska oberörd, även om det fanns ögonblick då Andreas Magnussons combo blixtrade till och visade att det trots allt fanns potential. På uppföljaren är det aningen valpiga altcountryklyschandet som präglade »El Niño«, och framför allt EP:n »Stitch of Happiness«, nästan helt borta; kvar finns ett band som har full kontroll över sitt uttryck och som utnyttjar det till fullo.
Svante Sjöbloms magiska samarbete med danska trion Twang har äntligen blivit till en skiva. Debutalbumet släpps i oktober och andra smakprovet är en härlig tagning av John Sebastians »Jug Band Music«.