NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

Det här är ett otroligt starkt album. Ett album som sätter in kilar i vår vardag och öppnar upp för bilder av problem och motsättningar. Kompositörsparet John Hahn och Will Kimbrough, som svarar för sju av de tolv sångerna, har verkligen handplockat alla orättvisor som går att finna och gjort spännande sånger av dem. Inte bara textmässigt, utan även musikaliskt. Will Kimbrough spelar gitarr på samtliga spår och jag tror aldrig att jag har hört honom bättre.

Denna intressanta resa i livets kvicksand börjar med ”Clotilda´s On Fire”, som handlar om det sista slavskeppet som fraktade afrikanska slavar till Alabamas kust 1860. Slaveriet var förbjudet sedan 1807 men fortsatte illegalt under många år framöver. Skonaren Clotilda brändes av kapten Foster för att undanröja bevis.

Andra områden som kommer upp genom sångerna är krig, klimatförstöring, kapitalism, vapenlagar, religionsmotsättning och kvinnoförtryck. Väl beskrivna och väl framförda av Shemekia Copeland med sin röst som lever ett liv mellan Bessie Smith och Koko Taylor. Nu hör det inte till vanligheterna att så här många aktuella ämnen hamnar på samma platta inom bluesen. Men så är detta inte en bluesplatta i den äldre stilen, utan snarare kombination av rockig americana och blues. Ett stänk gospel också. För det är vad vi får i sången som speglar segregation och utanförskap i det amerikanska samhället. ”Walk Until I Ride” berättar om känslan av att alla taxibilar drar förbi när de får reda på till vilken stadsdel de ska köra. En låt The Staple Singers skulle kunna ha gjort till sin.

Plattans titelspår ”Uncivil War” handlar om det eviga stridandet, hatet och ilskan som finns i denna värld utan vinnare. Ett ociviliserat krig som ger samma gamla sår. ”Money Makes You Ugly” är en tung bluesrockare om kapitalism, miljöförstöring och klimatförändringar. Om Christone ”Kingfish” Ingram är inbjuden sologitarrist här så var Jason Isbell det på inledande ”Clotilda´s On Fire, Jerry Douglar med lapsteel-gitarr på ”Walk Until I Ride och dobro på ”Uncivil War” tillsammans med Sam Bush på mandolin. Så är det genomgående. Kompet är stabilt och tryggt. Gästerna gör ett personligt fint jobb och accenterna i form av orgelslingor och kör bara förstärker helhetsinbtrycket.

I ”Dirty Saint” tar oss med New Orleans-takter till en hyllning av Dr John alias Mac Rebennack. Ingen var som detta skitiga helgon. Mick Jaggers och Keith Richards klassiker ”Under My Thumb” förvandlas till en sång om kvinnoförtryck och ”Apple Pie And A .45” en ytterligare tung rockare om de amerikanska vapenlagarna och den dubbelmoral som följer på hanteringen. ”Give God The Blues” handlar om konflikterna kring olika trosuppfattningar och politiska ställningstaganden. ”She Don´t Wear Pink” är en rockabillyaktig låt med legendaren Duane Eddy på gitarr kring jämställdhet och frihet i en relation.

Jerry Douglas är tillbaka med sin lapsteel-gitarr i sången om en kall och hjärtlös relation. Vilket också fungerar som en övergång till albumets två avslutande spår, som är traditionella blueslåtar. Först Little Junior Parkers ”In The Dark” med Steve Cropper på gitarr och den avslutande ”Love Song” av pappa Johnny Copeland.

”Uncivil War” bjuder på en mycket fin produktion av Will Kimbrough och John Hahn. Och inte minst av ordinarie musiker och inbjudna gäster. Omväxlande, och med texter som skapar eftertanke och engagemang. Starkt.
Read more about Shemekia Copeland
JJ Schultz fjärde album tog tre år att skriva och två år att spela in. Antingen är han långsam eller så är han eftertänksam och noggrann. Jag skulle gissa på det senare. Ändå är det inget exceptionellt unikt han kommer med, men intressant folklig rock med ett personligt anslag. Han har liknats vid ett mellanting mellan Bruce Spingsteen vid tiden för ”Nebraska” och Townes van Zandt. Eller kanske bättre, en hopslagning av de båda. Fast jag skulle säga att det finns något ytterligare. Ett lågmält melankoliskt anslag där den lite tunna och höga sångrösten kommer till tals med ett lätt ängsligt darr.
Nej, Sturgill Simpson låter ingen inreda huset åt sig. Och nej, han lär inte bli inbjuden till CMA i år heller. Med nya utskällda plattan Sound & Fury lär däremot fler upptäcka vilken extraordinär textförfattare och överjävlig gitarrist han är.
Rose Maddox (1925 - 1998) var en pionjär i countryn på den amerikanska västkusten. Från tonåren uppträdde hon med sina bröder, senare alltmer som soloartist. Sin kommersiella storhetstid hade hon på Capitol åren runt 1960, då hon bland annat gjorde ett bluegrassalbum som även fick ett motvilligt erkännande från Bill Monroe; han var annars skeptisk mot kvinnor i sin genre.
The Deathray Davies tillhör, tillsammans med Spoon, I Love You But I’ve Chosen Darkness och en handfull andra, mina absoluta favoriter i avdelningen obskyr amerikansk indierock. Deras ibland fula, ofta skeva, men alltid intressanta variant av powerpop-möter-lofi-möter-garage har alltid tilltalat mig, även när jag egentligen inte varit speciellt imponerad av deras låtskrivande.
Lägg namnet Bror Gunnar Jansson på minnet. Du lär höra mer från honom vad det lider. I alla fall av hans första egna CD att döma.
Shemekia Copeland lämnade Alligator för Telarc efter fyra album och tio lyckosamma år. Då blir det naturligtvis dags för ett album i Deluxe Edition-serien hos den tidigare leverantören. Nu 31 år gammal har Shemekia lämnat sin stompiga och tear-the-house-down-stil för en mer sofistikerad framtoning. Hon har ju under inledningen av sin karriär hittat en plats som efterföljare till Ruth Brown, Koko Taylor och Tina Turner. För rösten har hon. Stor, stark och bärande med en het intensitet och känsla. Hon hanterar alla stilar och tempon med professionell skicklighet och personlig känsla och lyhördhet. Möjligen kan man tycka att materialet inte alltid har hållit den kvalitet som Shemekia skulle kunna arbeta med för att verkligen blomma ut.
Shemekia Copeland har vuxit ut till att bli en av bluesens stora sångerskor. Bluesen fick hon med blodet från pappa Johnny Copeland och inspirationen till sången från en kombination av Koko Taylor och Mavis Staples.
En nutidens Tina Turner. Talangfull. En vulkanisk röst. Soul. Shemekia Copeland tycks ha allt. Men trots det: jag tröttnar lätt på »The Soul Truth«.