NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

Jenny Reynolds debuterade 1998. ”Any Kind of Angel” är hennes fjärde album. Hon är ursprungligen från New England men har numera Austin som bas. Vill jag sätta en genre etikett på Jenny Reynolds väljer jag singer-songwriter då hon arbetar i samma tradition som exempelvis Nanci Griffith, Susanne Vega och kanske Gretchen Peters.

Any Kind of Angel” är elegant producerat av Mark Hallman och André Moran. Ljudbilden är lätt och krispig, där alla instrument får ta plats på sina egna villkor utan att Jenny Reynolds sublima sång för den skull försvinner. Det är sällan man hör sång, texter och instrument i en sådan spännande förening. Albumet är i huvudsak akustiskt med utmärkta instrumentala insatser av Scrappy Jud Newman(gitarr), Warren Hood (fiddle), Nate Rowe (bas) och Oliver Steck (kornett). Jennifer Jackson, BettySoo och Jamie Harris lägger harmonibakgrunder som fint understöder Jenny Reynolds sång.

Albumet inleds med ”There Is a Road” med det klassiska temat om drömmen till någon annanstans, som kanske kan ses som en sammanfattning av Reynolds egna vision; ”work hard, be nice, keep moving”.

Titellåten ”Any Kind of Angel” där Warren Hoods följsamma fiddle understryker den berörande texten är en av skivans bästa. ”Dance For Me”, är en bitterljuv betraktelse där omtaget ”All my friends and lovers they live for others, I just dance for me” snabbt fäster.

En annan favoritlåt är ”White Knuckle Love (Didn't I Know”, en välgjord klassisk ”cheating song”.

Trots att tempot på de tio låtarna är snarlika har Jenny Reynolds lyckats göra ett album som håller lyssnaren i sitt grepp. Och som hon sjunger!

Albumet avslutas med en makalös och melankolisk version av Hank Williams ”I'm So Lonsome I Could Cry” som väl visar hur också hennes egna sånger interfolierar med countryn,

En alternativ titel på albumet kunde vara ”The Lonsome Sound of Jenny Reynolds”. ”Any Kind of Angel” är ett av årets bästa album. Se nu till att inte missa!
Read more about Jenny Reynolds
Med skivan »Bring Me Home« fullbordar Peggy Seeger en trilogi med traditionella, eller kanske snarare traditionstyngda, sånger som hon (med sina egna ord) inte valt själv. De har alltid funnits där i hennes liv som sångerska och politisk aktivist, de har snarast valt henne. De tidigare skivorna i sviten är »Heading for Home« och »Love Call Me Home«.
De är goda vänner och kollegor i branschen sedan många år. Att radarparet Hornsby och Skaggs fortfarande har förbaskat roligt med varandra – och med sin publik – framgår av höstens album »Cluck Ol’Hen« där det svänger så det svartnar.
Det är 26 år sedan det norrländska bluesbandet Ramblin´ Minds bildades. 26 år ger respekt med sig. Sedan av början av 90-talet har originalkvartetten med Anders Wedin, Anna Wedin, Leo Holmberg och Katarina Pettersson utökats med munspelaren Mikael Bäckman och efter turnén 2004 med Norrbottens Big Band ville man ha en egen blåssektion. Till kom Horny Minds med Tomas Johannesson barytonsax och Stefan Tjerngren tenorsax. På denna inspelning finns även Mathias Lundqvist med på keyboards.
Våren 1976 valde Phil Ochs att avsluta sitt liv. De sista åren var fyllda av motgångar såväl karriärmässigt som på det personliga planet. Sista albumet, liveinspelningen ”Gunfight at Carnegie Hall” släpptes enbart i Canada. Under en resa i Tanzania blev han rånad och misshandlad, de halsskador han ådrog sig gjorde röstens omfång starkt begränsad.
Linda och Peter Dahl är Meadow Creek och gjorde 2017 en imponerande debut med albumet ´Til Death Do Us Part”. Nu är de tillbaka med ”Pieces of Driftwood”. Makarna beskriver själva de egenkomponerade tio låtarna som vrakgods som spolats i land, var och en med en egen historia.
Den fjärde juni 1970 var Elvis tillbaka i Nashville för inspelningar. Han hade 1969 valt bort Nashville till förmån för American studios i hemstaden Memphis. Trots det lyckade resultatet där, med flera miljonsäljande singlar och sitt kanske bästa album ”From Elvis in Memphis”, hade relationen mellan Americans ägare Chips Moman och Elvis organisationen satts på hårda prov. Bråk om låträttigheter hade kantat inspelningarna. Kanske kolliderade också Momans krav på mer modernt material och inspelningsmetoder med Elvis egen inställning till hur man spelar in och vad man spelar in. Ett förhållningssätt Elvis gav uttryck för redan hos Sam Phillips på Sun, där känslan, nyfikenheten och attityden till materialet var avgörande för resultatet.