David Urwitz sjunde album låter som de tidigare. Det är bra. Jag vet ingen svensk låtskrivare som så ihärdigt och begåvat beskrivit stämningar av ambivalens och längtan; vad är det som händer? Hur kommer det att vara sedan? I Urwitz texter finns inga självklara svar, det lämnas över till lyssnaren att svara.
Nya albumet innehåller tio pregnanta sånger där Urwitz fortsätter att utforska och beskriva sina temata. De inledande ”Det här är det som blev” och ”Långt bort igen” är två sånger som inte lämnar lyssnaren oberörd. De har dessutom bra melodier och arrangemang som tillsammans med det vokala uttrycket harmonierar väl med texterna.
En personlig favorit är ”Titta bort” med textrader som kanske är essensen av vad David Urwitz vill berätta:
Och jag blundar och vet vad jag borde gjort
Vi stod bara tysta vi såg alltihop
Vi vågade aldrig göra nåt
Men man gör ju nånting
När man tittar bort
De flesta av låtarna är pianobaserade, ett instrument som passar bra till texter och melodier, någon enstaka gång kan man längta efter fylligare arrangemang.
Det finns visserligen en historia kring albumets titel, men jag skulle föredragit ett annat titelval. Urwitz har en vana att välja såväl låt- som albumtitlar som inte lätt fäster. Det hindrar dock inte att ”Jag fick ett piano av Pär och hans bror” säkerligen placerar sig på min årsbästa-lista. Sammantaget är det här Urwitz jämnaste album, kanske hans hittills bästa.
I jämförelse med Winnerbäck och Andersson Wij, för att nu nämna några som rör sig i samma genre, är David Urwitz avgjort mer utmanande i sitt låtskrivande, där tillvaron tillåts beskrivas i mörkare färger på paletten. Urwitz följer sin egen tradition. Det är säkert av den anledningen han ännu inte uppmärksammats på samma sätt som sina låtskrivarkollegor.
Längtan till något annat är David Urwitz arvedel.
Vilka är medelklassen? Finns medelklassen? Och vem besjunger den i så fall? I Sverige sägs det ju att vi inte har klasser längre, men i Amerika är medelklassen enligt författaren och journalisten Göran Rosenberg den enda klass som landet erkänner och hyllar. Samtidigt som den tvingas att springa allt snabbare för att hålla sin position mellan en ”alltmer förmögen överklass och en alltmer oförmögen underklass”. Känslan och de larmrapporter som säger att den amerikanska medelklassen blir allt fattigare ger snarare bilden av en bortideologiserad arbetarklass.
Blanda några delar turkisk psykedelika, Bo Hansson, Tame Impalas nypsykedelika från Australien, Canterburys stolthet Soft Machine, filosofisk pop från Nigeria, Archimedes Badkar, tyska Clusters progressiva rock från mitten av 70-talet och avsluta med njutbar brasiliansk instrumentalsoul.
Tom Freund lät först höra talas om sig i början på 90-talet då han släppte ett album tillsammans med Ben Harper. Men innan solokarriären tog fart hann han även med att vara medlem i The Silos, och det skulle dröja fram till -98 då solodebuten släpptes. Trots positiva recensioner och rekommendationer från musikerkolleger har Tom Freund märkligt nog förblivit tämligen okänd. Men nu är vi alltså framme vid 2008 och han har precis släppt sitt fjärde »riktiga« album.
David Urwitz verkar inte vara någon muntergök. Sedan debuten 2005 har han släppt sex skivor och det är dags för en återblick med ”Ett försök till samling”. Låttitlar som ”Jag ville aldrig såra dig”, ”Jag kommer att älska dig ändå” och ”Innan allting är förlorat” ger en bra bild av de teman som formar Urwitz sånger; övergivenhet och tillkortakommanden. Det låter dystert men David Urwitz har samtidigt en förmåga att förmedla en slags hoppfullhet, att allting ordnar sig.
Om det är kärleken till just Mack Vickerys musik, behovet av en kvälls underhållning eller så enkelt som längtan efter en karl det vet inte jag, men de kvinnliga internerna är i extas på det lika obskyra som suveräna albumet “Mack Vickery - Live at the Alabama Women´s Prison”. Nu äntligen återutgiven som CD.
Jag säger det med en gång, så är det sagt: ”Det här är en bra skiva!”. Varför det då? Blues på svenska är väl inget att springa benen av sig för? Beror på, skulle jag vilja säga.
For førti år siden stod de to sangerne Carole King og James Taylor ved inngangen til parallelle gjennombrudd som artister.
Det är torsdag i februari. Vi sitter i David Urwitz lokal i Hängmattan i Majorna. Lokalen ligger i gatuplanet och trafikbruset utanför gör sig konstant påmint. En trappa ned ligger en inspelningsstudio. Piano, gitarr, en nyckelharpa på golvet, bredvid ett extremt litet kontrollrum. Två killar går nedför trappan för att jobba med musik, en tjej ansluter efter en stund.
