NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

Han är förvånansvärt fräsch och livfull för sin ålder. Buddy Guy har hunnit bli 79 år men levererar fortfarande intensiv, engagerad och medryckande blues med sitt uttrycksfulla gitarrspel och lite falsetthöga genomborrande sångröst.

Buddy Guy fick kontrakt med skivbolaget Cobra 1958 och började spela in fina skivor med sin personliga stil redan då. Med Muddy Waters och Otis Rush som några förebilder utvecklade Buddy en stil som dominerades av ett intensivt gitarrspel och en lika intensiv sångstil. Högt och tungt. Det var här dagens så populära bluesrocken tog sina första kraftfulla steg.

Den stilen har Buddy burit med sig under hela sin i popularitet varierande karriär, avbrutet av en och annan lite mer lågmäld sång och någon enstaka akustisk variant.

Det är också det vi får höra här på ”Born To Play Guitar”, Buddy Guys 28:e album. Framför allt är det en 1957 Stratocaster som kommer fram, men även några Gibson, en Les Paul och en 1974 Telecaster Custom kommer till användning.

Det som uppenbart skiljer 2000-talet mot 1950-talet är användningen av gästartister. Från att ha varit en mycket sällan använd gest vid skivinspelningar hör de nu nästan mer till vanligheten än en utan. Varför kan man fråga sig? För mindre etablerade artister kan en välkänd gäst naturligtvis lyfta intresset. För en väletablerad artist kan det antingen visa på bristande förmåga och material eller på ett sätt att skapa variation och lyfta helheten.

På ”Born To Play Guitar” är det lite både och. Att bjuda in Kim Wilson för att få ett munspel på två av sångerna känns inte som något märkvärdigt för en artist som levde med en munspelare som partner under många år. Billy Gibbons från ZZ Top känns lite mer onödigt. Visserligen har de delvis samma anslag men här känns det som det varken gör från eller till. Men Billy har blivit en nyfunnen gäst. Han var även med på Shemekia Copelands senaste.

Sedan finns här även gästinhopp från Joss Stone i Brook Bentons ”You´ve Got What It Takes” och från Van Morrison i dedikationen till B. B. King, ”Flesh & Bone”. Båda gör bra ifrån sig.

Men det måste ändå sägas att gästinhoppen här är betydligt mer sporadiska än på den mer överbelastade föregångaren från 2013, ”Rhythm & Blues”.

Gäster eller inte, men dessutom finns Muscle Shoals Horns och The McCrary Sisters med och förskönar några av inspelningarna.

Tom Hambridge är även på denna platta med sitt komponerande, trummande och producerande en starkt påverkande faktor på musik och utformning, och han gör åter ett gott jobb. Det börjar med den självbiografiska, långsamma bluesen som berättar om hur Buddy skaffade sig sitt rykte och namn. ”Back Up Mama” är en långsam blues på ett traditionellt relationstema med fint slidegitarrspel från Rob McNelley. ”Too Late” är Little Walters klassiker här med Kim Wilsons som medhjälpare. ”Whiskey, Beer & Wine” är lite funkigare och byggs upp med tre gitarrer. ”Kiss Me Quick” har en släng av boogie och ”Crying Out Of One Eye” en droppe soul. Sedan drar det iväg med några intensivare bluesrockiga saker innan det hela avslutas med en akustisk hyllning till Muddy Waters i ”Come Back Muddy” framförd med endast gitarrer, piano och bas. Snyggt avslut.

”Born To Play Guitar” är ett varierande album som visar på Buddys individuella skicklighet och hans förmåga att skapa bredd i stil, intensitet och tempo.
Read more about Buddy Guy
Vänstervindar inom Americanamusiken
article / 2006-06-18 / Håkan Olsson
Det blåser vänstervindar inom Americanamusiken. Rodney Crowell, James McMurtry, Neil Young och Dixie Chicks är bland de nominerade inför femte upplagan av Americana Honors & Rewards den 22 september i Nashville.
Buddy Guy framför sin blues med intensiv entusiasm. Det gjorde han redan 1958 när han spelade in sina första låtar för Artistic i Chicago och det gör han nu 2013 55 år senare 77 år gammal. Gitarrspelet blixtrar och sången är kraftfullt fyllig. Hans prickiga Buddy Guy 1989 Fender Custom Stratocaster är byggd för att kunna ge ifrån sig ett fyrverkeri av toner i alla dess olika färger. Svarta som synden, röda som blod och vita som oskulden, väl placerade in i och runt om de 21 låtarnas välkända bluesklichéer. Vi hör det här och vi har hört det förr. Historierna om kärlek i alla dess former, om resor från och till och om hur livet till slut faktiskt blev.
Det börjar dra ihop sig till utomhusfestivalsäsong igen. Ett sätt att värma upp är att titta på Buddy Guys framträdande på Jazz World Stage Glastonbury Festival från juni 2008. Bortåt 200 000 personer samlas i den lilla staden Glastonbury, där A39 och A361 möts i Somerset i sydvästra delarna av England. Buddy Guy var där 2008 och det var BBC också.
Med sitt sjätte album besätter Thorbjörn Risager platsen som en av nordens främsta bluesmusiker. Och mer än så. För ”Dust & Scratches” har en bredd och ett djup som innesluter fler uttryck och variationer än jag har hört honom framföra tidigare.
74 år gammal är Buddy Guy snart aktuell med ett nytt album. »Living Proof« är titeln och plattan släpps den 26 oktober.
I forbindelse med gjenutgivelsen av Buddy Guys (68) comebackalbum, »Damn Right, I´ve got the Blues« (Silvertone/ Sony-BMG) tidligere i år, fortalte vi at Guy også ville slippe nytt album i høst. Utgivelsesdato for »Bring´Em In« er 19. september og denne gangen får Guy hjelp av bl.a. Carlos Santana og John Mayer.
Ed Williams kommer ur den fantastiska skolan av chicagobluesslidegitarrister som inleddes med den inflyttade Elmore James och sedan följdes av Homesick James, Earl Hooker, John Littlejohn, Hound Dog Taylor och J. B. Hutto. J. B. Hutto är dessutom både farbror, inspiratör och läromästare åt Ed Williams. För att han som minderårig skulle kunna komma in på farbrodern spelningar så målade han dit en mustasch och satte på honom en trenchcoat. På den vägen är det. Spåren sitter i en så här 40 år senare. Det är nämligen en glödande slidegitarr som tar oss uppe på dansgolvet. Även här på hans nionde album sedan debuten 1986 på Alligator, Chicagos ledande bluesskivbolag.
Buddy Guy ble tidligere i år valgt inn i Rock and Roll Hall of Fame. I begynnelsen av mai slipper Sony-BMG en oppgradert versjon av Guys 1991-utgivelse »Damn Right, I´ve got the Blues«. Platen innebar et solid comeback for Guy, som hadde vært ute av musikkbransjen i over et tiår. Utgivelsen fikk selvfølgelig ekstra oppmerksomhet takket være deltagelsen til de tre, relativt kjente, gitar-traktørene Eric Clapton, Jeff Beck og Mark Knopfler.