NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

Shemekia Copeland har vuxit ut till att bli en av bluesens stora sångerskor. Bluesen fick hon med blodet från pappa Johnny Copeland och inspirationen till sången från en kombination av Koko Taylor och Mavis Staples.

Här på sitt åttonde, och klart bästa album, är hon tillbaka på debutbolaget Alligator.

Basen för musiken står Oliver Wood gitarr, Jano Rix trummor och keyboards och Lex Price bas för. Oliver Wood har dessutom producerat med den äran och bidragit med tre av sångerna. Bland annat den intensivt svängiga titellåten ”Outskirts Of Love”.

Bandmedlemmar och inbjudna gäster bidrar med fina individuella insatser som gör att helheten är både varierad och sammanhållen. Den ger Shemekia en fin bas att leverera sin sång utifrån. Tryggt och personligt.

Will Kimbrough, som vi vanligtvis känner från Americanasammanhang, visar på sju av spåren att han behärskar det mesta när det gäller gitarrspel. Och han kanske har sina bästa stunder när han får kompa andra och inte när han gör sina soloplattor.

Gäster i övrigt är Billy Gibbons från ZZ Top som bidrar med sitt gitarrspel på Shemekias version av deras ”Jesus Just Left Chicago”. Alvin Youngblood Heart sjunger duett och spelar gitarr på ”Cardboard Box” och Robert Randolph steelgitarr på ”Crossbone Beach”. ”Cardboard Box” är med sin lite enklare instrumentuppsättning och fina text en av plattan stora låtar.

Shemekia är ingen renodlad bluesartist den traditionella meningen. Även om hon gör sig mycket bra i den formen. Här bjuds på förutom blues även på americana, soul, country och gospel. Pappa Johnnys ”Devil´s Hand” får en fin tolkning och bjuder på ett härligt blås. Andra bearbetade sånger är Jesse Winchesters ”Isn´t That So”. John Fogertys ”Long As I Can See The Light”, Albert Kings ”Wrapped Up In Love” och Solomon Burkes ”I Feel A Sin Is Coming On”. Som en självklarhet förklarar Shemekia i ”Drivin´ Out Of Nashville” att country music bara är blues med ”the twang”. Pedal steel naturligtvis, från Pete Finney.

Shemekia Copeland sjunger med en härlig glöd och en frisläppt kraft som här har fått en välanpassad och funktionell omgivning. Hon behärskar både de långsamma sångerna som de boogierullande och anpassar rösten efter format, tempo och sammanhang. Snyggt arbete på alla sätt. En stark återgång till Alligator.
Read more about Shemekia Copeland
Eric Bibbs ”Blues People” har tagit sin titel från LeRoi Jones genombrottsbok från 1963. Den kom samtidigt som de stora rörelserna drog över USA. ”March on Washington for Jobs and Freedom” i augusti 1963 som slutade med att 250 000 människor samlades på Lincoln Memorial och marschen från Selma till Montgomery 1965 satta också sina spår. Aktiviteterna ledde till att The Civil Act antogs 1964 och The Voting Rights Act 1965.
En nutidens Tina Turner. Talangfull. En vulkanisk röst. Soul. Shemekia Copeland tycks ha allt. Men trots det: jag tröttnar lätt på »The Soul Truth«.
Bakom bandnamnet Hat Check Girl döljer sig Peter Gallway och Annie Gallup, två artister som båda är löst kopplade till folkscenen och som har gjort plattor i egna namn under många år. Gallway senaste skiva »Manhattan Nocturne« var ett mycket lyckat försök att skildra sångarens uppväxt i Greenwich Village och Gallup är just nu aktuell med soloskivan »Weather«.
Det står en milstolpe i Lucinda Williams karriär mot vilken alla hennes skivor tycks vara dömda att mätas. Jag menar givetvis 90-talets bästa platta, »Car Wheels On A Gravel Road« från 1998. Detta mätande mot stolpen verkar inte bekomma Williams och jag tycker för min del att frågan är delvis fel ställd.
Åren har satt sina spår. Rösten är sargad av mer än 50-års intensivt sjungande. Nu 69 år, då 16 när hon spelade in sin första platta. Nu 50 år sedan hennes första stora hit, ”Let Me Down Easy” och rösten är betydligt grovkornigare. Men Bettye fick nog aldrig den uppmärksamhet under 60- och 70-talet som hon egentligen förtjänade. Från de första inspelningarna på Detroitbolaget Lupin fram till idag har det varit väldigt många olika bolag bakom hennes utgivningar. Det är väl snarare de senaste 15 åren som Bettyes förmåga och unika utstrålning har fått blomma ut och nå en stor publik. Det var med konsertalbumet ”Let Me Down Easy” 2000 som vändningen kom. Därefter har det kommit ytterligare sex starka album.
Hos The Quebe Sisters har western swingens stilbildande twin fiddles blivit triple fiddles. Systrarna Grace, Sophia och Hulda Quebe från Dallas spelar alla fiol, och de fyller ut bandet med ståbas och gitarr. Den nya skivan, deras fjärde, saknar titel. Man kunde se det som talande. Musiken behöver ingen riktningsgivande titel. Det räcker med gruppens namn.
Det pratas mycket väl om Gilmore & Robert i Englands just. Inte minst efter det att deras tredje album ”The Innocent Left” hade nått offentligheten. Gimore är Katriona Gilmore som sjunger och spelat fiol och Roberts Jamie Roberts som sjunger och spelar gitarr. Tillsammans blir det modern folkmusik. Tillsammans även med gäster som Ben Nicholls bas, Tom Chapman trummor, Will Foster piano, Megan Lovell lapsteel och dobro, Rebecca Lovell mandolin och Graham Pell flygelhorn. Megan och Rebecca Lovell känner vi även som Larkin Poe.
Det här är ett otroligt starkt album. Ett album som sätter in kilar i vår vardag och öppnar upp för bilder av problem och motsättningar. Kompositörsparet John Hahn och Will Kimbrough, som svarar för sju av de tolv sångerna, har verkligen handplockat alla orättvisor som går att finna och gjort spännande sånger av dem. Inte bara textmässigt, utan även musikaliskt. Will Kimbrough spelar gitarr på samtliga spår och jag tror aldrig att jag har hört honom bättre.