David Urwitz verkar inte vara någon muntergök. Sedan debuten 2005 har han släppt sex skivor och det är dags för en återblick med ”Ett försök till samling”. Låttitlar som ”Jag ville aldrig såra dig”, ”Jag kommer att älska dig ändå” och ”Innan allting är förlorat” ger en bra bild av de teman som formar Urwitz sånger; övergivenhet och tillkortakommanden. Det låter dystert men David Urwitz har samtidigt en förmåga att förmedla en slags hoppfullhet, att allting ordnar sig.
Förra plattan ”En gång i världen” (2014) producerades av Peter LeMarc, som liksom Urwitz är uppväxt i Trollhättan, och vars uttryck till vissa delar återfinns i Urwitz texter. Trots detta har inte Urwitz nått den stora publik hans sånger förtjänar. Det verkar som det i Sverige inte riktigt finns plats för fler singer-songwriters än LeMarc, Winnerbäck och Lundell för att nu nämna några samtida.
Till den här samlingen har Urwitz lagt till två nya sånger. Urwitz kanske bästa låt ”En eftermiddag” finns här i en akustisk version som trots det sparsmakade arrangemanget lyckas förmedla den dramatiska historien om ett barns självmord. I övrigt är urvalet utan anmärkning även om jag saknar ”Det sista jag ville var att såra dig” (ej att förväxla med ”jag ville aldrig såra dig”).
Urvalet visar på ett utmärkt sätt David Urwitzs förmåga att skapa starka melodier som understryker sångernas texter. Till detta kan tilläggas att arrangemangen bidrar till att lyfta upplevelsen.
Sammanfattningsvis kan sägas att, trots att detta är ett försök till samling, så gör urvalet att man kan säga att det blivit en alldeles ny skiva. Det är dags att upptäcka David Urwitz.
Det är torsdag i februari. Vi sitter i David Urwitz lokal i Hängmattan i Majorna. Lokalen ligger i gatuplanet och trafikbruset utanför gör sig konstant påmint. En trappa ned ligger en inspelningsstudio. Piano, gitarr, en nyckelharpa på golvet, bredvid ett extremt litet kontrollrum. Två killar går nedför trappan för att jobba med musik, en tjej ansluter efter en stund.
Frida Snell var inte gammal när hon lämnade Kiruna för en popkarriär i Stockholm 2001-2002. »Lucky Day« var en hitlåt och albumet hette »Black Trillium«. Hon hann också med en videocover på Smashing Pumpkins »Bullet With Butterfly Wings«, TV-duett med Freddie Wadling (»Flow My Ashes«) och en duett med Brolle Jr (»There's a Rock«).
Jason Isbell är en gudabenådad låtskrivare begåvad med en röst som förbrukat åtminstone ett liv. I tisdags sålde han ut Bryggarsalen i Stockholm.
”Små grodorna” och svart sydstatsgospel – går det an? Jo, det går an. I alla fall i mästerlige sångaren och munspelaren Mats Qwarfordts och sublima gruppen Yonders händer. De blandar egna låtar med svensk folkmusik och amerikansk – ibland tycker jag mig också ana en doft av svensk 40-talsschlager – utan att sömmarna syns. Yonder fick nyligen förstärkning av nye gitarristen Peder af Ugglas briljanta slide och slagverkaren och mandolinvirtuosen Mats Persson vilket förstärkt gruppens identitet ytterligare. Jag är övertygad om att både Dylan och Neil Young skulle vara stolta över att ha både ”Oh Rose” och ”Nothing Is Permanent” i sina repertoarer.
David Urwitz sjunde album låter som de tidigare. Det är bra. Jag vet ingen svensk låtskrivare som så ihärdigt och begåvat beskrivit stämningar av ambivalens och längtan; vad är det som händer? Hur kommer det att vara sedan? I Urwitz texter finns inga självklara svar, det lämnas över till lyssnaren att svara.
Matthew Sweet, The Posies, Dwight Twilley och givetvis Big Star kan man nog rangordna som 'eliten' inom powerpop. Vet inte vad Mikal Cronin, från San Francisco, medlem hos den något mer kända Ty Segall, har lyssnat på av dessa. Men säkert det mesta.
Plötsligt görs det bra countryskivor i Sverige. Jan Andersson på Dusty Records i Göteborg har flera av dem på sitt samvete, nu senast »Back Home« med Dottie Lindqvist, eller blott Dottie som hon kallar sig som sångerska. Dottie rör sig i den traditionsmedvetna honky tonken. Till största delen består skivan av originalmaterial, allt skrivet med samma säkra hand.
I sin bokdebut Chinaberry Sidewalks – A Memoir berättar Rodney Crowell om sin uppväxt på femtiotalet som ensambarn i som han själv beskriver en dysfunktionell white trash familj. Boken kan sägas bygga vidare på framför allt albumet The Houston Kid (2001) där flera av låtarna handlar om uppväxtåren i Texas. Vid sina två senaste besök i Sverige kunde vi också notera att Crowell i sina introduktioner till låtarna utvecklade historierna verbalt, så därför kommer inte den litterära debuten som en total överraskning.