Annalisa Tornfelt spelade in »The Number 8« på åtta timmar på en åttaspårs bandspelare, dock inte den 8/8 utan den 24 augusti förra året. Det är hennes första soloskiva. Annars är Annalisa Tornfelt mest känd som fiddler och gitarrist i Black Prairie, en Oregongrupp som spelar bluegrass blandad med tango, klezmer och andra folkliga traditioner.
På »The Number 8« uppträder Annalisa Tornfelt ensam med sin röst och sina instrument, även en nyckelharpa kan höras i ett spår. Skivan består av eget material, och uttrycket är precis så spartanskt som beskrivningen antyder. Eller »spartanskt« är kanske en alltför militärisk metafor; Sparta var ju en militärdiktatur. Låt oss i stället beskriva uttrycket som naket, omedelbart och uppriktigt.
Melodierna är enkla och avskalat vackra på det där folkmusikaliska manéret som kan vara så svårt att nagla fast. De bär upp innerliga texter om kärlek och tvetydiga känslor framförda med absolut närvaro och trovärdighet.
Annalisa Tornfelt sjunger med en lätt dröjande känsla, som om känslan tillåts ta form genom uttrycket - formas mer än tolkas. Hennes kristallklara röst blir kongenial med en konstnärlig strävan där inget tycks på förhand givet, utan formas i ögonblicket, i ett i ordets klassiska mening benådat ögonblick.
Som lyssnare fångas jag omedelbart av Annalisa Tornfelts röst och vaggas in i den musikaliska och lyriska texturen. Trots den dröjande karaktären blir musiken alldeles självklar - och gudomligt vacker.
Skivan är utgiven som ett PledgeMusic-projekt.
Inför musiken på »Siwan« reduceras alla genrebestämningar till bleka avbilder, eller tunga skuggor i en platonsk grotta. Jon Balke och den marockanska sångerskan och musikforskaren Amina Alaoui låter med hjälp av bland andra trumpetaren Jon Hassell, violinisten Kheir Eddine M’Kachiche och en barockensemble tre traditioner mötas: den andalusiska musiken, barocken och jazzens improvisation. Amina Alaoui framför texter av både andalusiska och sufiska poeter och av Lope de Vega.
Med skivorna »Coal« och »Calling me home« inledde Kathy Mattea en process där hon närmade sig de musikaliska uttrycken i West Virginia där hon växte upp. Den appalachiska musiken hade dock funnits i hennes musik hela tiden, men med Coal renodlade hon både en musikalisk strävan och en tydligare politisk medvetenhet.
Tredje delen i »The Bootleg Series«, avdelning Miles Davis, ägnas dennes konserter på Fillmore i New York i juni 1970. På tidigare utgåvor har varje kväll klippts ner till ett flöde. Nu får vi de fyra konserterna i komplett skick på fyra skivor. Som utfyllnad får vi konserten på Fillmore i San Fransisco några månader tidigare; den finns på »Black Beauty« sedan tidigare.
Buttre Mark Knopfler och eleganta Emmylou Harris har en skiva ihop. Singeln och P4-favoriten ”This is us” var en lovande indikation på att något riktigt bra skulle komma med fullängdsplattan ”All the
Brad Paisley är den bästa nykomlingen i Nashvilles herrklubb sedan Jesse Hunter och Doug Supernaw för drygt tio år sedan. Han har hunnit fram till sin fjärde skiva, med den elegant ironiska titeln »Time Well Wasted«, och den förstärker bara bilden av en sångare som definitivt inte förspiller sin och lyssnarens tid. Brad Paisley är också något så unikt som en artist som i ett ögonblick tar countryns patenterat manligt öldränkta självömkan på absolut allvar, för att raskt bryta ut i en ironisk grimas, på en gång godmodig och pregnant.
Leon Russsell (egentlig Hank Wilson evt. Claude Russell Bridges, født 2.april 1941, Lawton, Oklahoma) må være rockens mest bortglemte mann. Sett i lys av rollen Russell har hatt i rockhistorien og hans, mildt sagt, oppsiktsvekkende utseende, er det et mysterium at multiinstrumentalisten, sangeren, produsenten og låtskriveren så ofte oversees når rockens formative år skal speiles.
