NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

Broadside ballads uppfattades till skillnad från så kallade traditionella ballader som vulgära och utan den storslagenhet och muntliga historieberättande funktion som de traditionella sades besitta. Ämnena för broadside ballads var kärlek, religion, supande, legender, katastrofer, politiska händelser och övernaturliga företeelser. Vanligtvis fanns bara texten på ett tryckt ”broadsheet” och med en hänvisning till en välkänd sång som skulle kunna fungera som melodi.

Det var de första tryckpressarna i mitten av 1500-talet som lade grunden för broadsheets. Enkelt tryck på enkelt papper förmedlade historier och nyheter. De var storsälja fram till slutet av 1600-talet när de första tidningarna dök upp och allt fler böcker trycktes, och försvann sedan helt på 1800-talet.

Det här är Ryan Boldts Broadside Ballads. Egentligen inte sånger som skiljer sig så mycket från det vi brukar få höra från The Deep Dark Woods. De har under sina tio år grävt i den amerikanska och kanadensiska musiktraditionen och hittat country såväl som blues, bluegrass såväl som folksånger, och format en högst personlig musikstil ur detta. En musik driven fram ur de mörka, djupa skogarna. Mörk, längtansfull och tidlös.

Ryan Boldt är sångare och gitarrist i den kanadensiska gruppen The Deep Dark Woods från Saskatoon, Saskatchewan. När de inte spelar in plattor och turnerar så pysslar de med olika soloprojekt. I det här soloprojektet så finns faktiskt bandets gitarrist, Clayton Linthicum, med. Han har annars ett eget projekt tillsammans med sin kusin, Kacy Anderson. Som också finns med här på bakgrundssång.

Det är en klassisk enkelhet men med en kärna av djup och känslomättat styrka. Det är en mjuk musik som framförs i extremt långsamt tempo. Sången är varm och släpande i knappt styrfart. Som att sjunga i motvind. Med ett lätt mumlande berättar han sina historier, sina broadside ballads. Om tider som försvinner, kärlekar som tonar bort, i kombination med saknad och sorg. Det är formade som ballader men har mer av Shirley Collins och Bob Dylan än av Neil Young och Crazy Horse. Men visst kan elgitarren blixtra till, som när den ilsket inleder ”Poor Murdered Women” och skapar en ödesmättad stämning. I hymnen från 1887 ”Leaning On The Everlasting Arms” är det båda banjo och mandolin som för sången framåt och i den inledande ”Love Is Pleasin´” hör vi stråkar.

Omvärlden tränger på. Fågelkvitter och oväder finns i bakgrunden. Något som jag har lite svårt att förstå syftet med. Det mer stör än förstärker.

Ryan Boldt visar med ”Broadside Ballads” att han är en av de ledande bärarna av en djup musiktradition. Mäktigt och stort sjunger han både här och i The Deep Dark Woods. Med sin ståtliga längd resar han sig upp över scenen och skapar en hypnotisk storhet. Han gräver djupt i musikhistorien för att hitta kärnan, fånga det väsentliga och lyfta fram det i ljuset, ut ur sitt mörker. Få har lyckats så bra som Ryan Boldt.
Read more about Ryan Boldt
Robert Cray drog till Memphis och legendariska Royal Studios för att spela in sitt nya album tillsammans med lika legendariska Hi Rhythm. Royal Studios är biografen som 1957 byggdes om till en inspelningsstudio och som några år senare togs över av Willie Mitchell och ur vilkens händer sedan The Hi Sound skapades. Willie Mitchell själv gick bort 2010 men av hans musiker finns några kvar. Rev. Charles Hodges orgel har stått på samma plats i 50 år nu. Och låter fortfarande lika fantastiskt, och bildar även nu stommen till ett sound som är unikt i sitt slag. Brodern och den fantastiske gitarristen Teenie Hodges gick bort för något år sedan, men Robert Cray är en god ersättare. Tredje brodern Leroy ”Flick” Hodges spelar bas och kusinen Archie ”Hubbie” Turner keyboards. Producenten Steve Jordan är även trummis och låter bitvis väldigt likt konkurrenten på Muscle Shoals Rhythm, Roger Hawkins.
Tyska Trikont har givit oss fantastiska southerns soul-samlingar genom åren i form av ”Down & Out”, ”Cheatin´ Soul”, ”Hotel Lovers” och ”Dirty Laundry”. Här är det inte musikstilen som är basen för samlingen utan bloddrypande ond och bråd död. Mord och kriminalitet i all dess former och dess konsekvenser uttryckta i blues, hillbilly, country, jazz, calypso och R&B från 1920-talet till 1950-talet.
Julianne Hough är inte en debutant från landet Ingenstans. Hon har en gedigen bakgrund. Som danserska. Hon har gjort en statistroll i den utmärkta amerikanska kriminalserien »Cold Case« och som den professionella dansaren/dansläraren dessutom vunnit »Dancing with the Stars«, den amerikanska förlagan till »Let’s dance« på TV4, två år på raken med dels en längdskrinnare, dels en racerförare.
José James får nog anses vara en av våra främsta manliga jazzvokalister. Redan för tio år sedan när han gav ut ”The Dreamer” skapade han sig ett namn med en lysande debut. Ett framtidsnamn. En jazzvokalist med fötterna i hop-hopen, men som snarare formades till ett mjukt röstframträdande med dragning åt R ´n´ B.
Fra sin tilbaketrukne base på Harestua fører herr Hjerterknekt, Henning Klevmark, et stødig og rotekte countrylokomotiv gjennom skog og mark, kjærlighet og sorg, små trivialiteter og store begivenheter. I stadig større grad fremstår Klevmark som en klassisk trubadur - omreisende i sang og toner, henvendt til et lydhørt publikum som trenger å få satt ord på sin hverdag. Klevmarks poesi hører hjemme i et litterært landskap som i norsk sammenheng er befolket av forfattere fra Trygve Gulbranssen til Levi Henriksen, der det lukter av barnåler og myr, og tonefølget er enkel, hovedsakelig akustisk orientert countrymusikk.
Peter R. Ericsons nya album »Three Colours« rymmer fyra skivor. Tre är kolorerade: en blå, en röd och en vit. Till det kommer en skiva med mer osorterat material.