Broadside ballads uppfattades till skillnad från så kallade traditionella ballader som vulgära och utan den storslagenhet och muntliga historieberättande funktion som de traditionella sades besitta. Ämnena för broadside ballads var kärlek, religion, supande, legender, katastrofer, politiska händelser och övernaturliga företeelser. Vanligtvis fanns bara texten på ett tryckt ”broadsheet” och med en hänvisning till en välkänd sång som skulle kunna fungera som melodi.

Det var de första tryckpressarna i mitten av 1500-talet som lade grunden för broadsheets. Enkelt tryck på enkelt papper förmedlade historier och nyheter. De var storsälja fram till slutet av 1600-talet när de första tidningarna dök upp och allt fler böcker trycktes, och försvann sedan helt på 1800-talet.

Det här är Ryan Boldts Broadside Ballads. Egentligen inte sånger som skiljer sig så mycket från det vi brukar få höra från The Deep Dark Woods. De har under sina tio år grävt i den amerikanska och kanadensiska musiktraditionen och hittat country såväl som blues, bluegrass såväl som folksånger, och format en högst personlig musikstil ur detta. En musik driven fram ur de mörka, djupa skogarna. Mörk, längtansfull och tidlös.

Ryan Boldt är sångare och gitarrist i den kanadensiska gruppen The Deep Dark Woods från Saskatoon, Saskatchewan. När de inte spelar in plattor och turnerar så pysslar de med olika soloprojekt. I det här soloprojektet så finns faktiskt bandets gitarrist, Clayton Linthicum, med. Han har annars ett eget projekt tillsammans med sin kusin, Kacy Anderson. Som också finns med här på bakgrundssång.

Det är en klassisk enkelhet men med en kärna av djup och känslomättat styrka. Det är en mjuk musik som framförs i extremt långsamt tempo. Sången är varm och släpande i knappt styrfart. Som att sjunga i motvind. Med ett lätt mumlande berättar han sina historier, sina broadside ballads. Om tider som försvinner, kärlekar som tonar bort, i kombination med saknad och sorg. Det är formade som ballader men har mer av Shirley Collins och Bob Dylan än av Neil Young och Crazy Horse. Men visst kan elgitarren blixtra till, som när den ilsket inleder ”Poor Murdered Women” och skapar en ödesmättad stämning. I hymnen från 1887 ”Leaning On The Everlasting Arms” är det båda banjo och mandolin som för sången framåt och i den inledande ”Love Is Pleasin´” hör vi stråkar.

Omvärlden tränger på. Fågelkvitter och oväder finns i bakgrunden. Något som jag har lite svårt att förstå syftet med. Det mer stör än förstärker.

Ryan Boldt visar med ”Broadside Ballads” att han är en av de ledande bärarna av en djup musiktradition. Mäktigt och stort sjunger han både här och i The Deep Dark Woods. Med sin ståtliga längd resar han sig upp över scenen och skapar en hypnotisk storhet. Han gräver djupt i musikhistorien för att hitta kärnan, fånga det väsentliga och lyfta fram det i ljuset, ut ur sitt mörker. Få har lyckats så bra som Ryan Boldt.