NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

”Don´t Call No Ambulance” startar med ett snabbt, hårt och intensivt gitarranslag. Men det är inte en startbild som gör Selwyn Birchwoods debutalbum rättvisa. Selwyn är Bruce Iglauers, chef på det ledande bluesskivbolaget Alligator, senaste fynd. För en månad sedan lanserade han Jarekus Singleton och nu är det dags för ytterligare en 29-åring. Han har näsa för sådant här den gode Bruce.

Serwyn har växt upp i Florida och har som så många andra Buddy Guy som sin förebild, men även Muddy Waters, John Lee Hooker och Lightnin´ Hopkins kommer också på tal när influenser ska namnges. En annan artist som inte ska gå onämnd förbi är Sonny Rhodes. För i Sonny Rhodes band har han spelat på skolloven under många år och det är också Sonny som har lärt honom att spela lap steel.

Det vanliga gitarrspelet kan vara glödande intensivt, men lika väl mjukt smeksamt. Samma sak gäller rösten. Den är kraftfullt mörk med ett skarpt yttre och en inte mjuk kärna. Känsligt anpassningsbar. Precis som sångerna. De är varierande till form och fart. Hårt bluesrock och snabbare rockare samsas med ballader och långsammare soulinspirerade sånger. Rapinfluenser och lite funkiga tongångar dyker också upp. En och annan blues naturligtvis där ”Overworked And Underpaid” med RJ Harman på munspel väl är den som ligger närmast äldre traditionell blues. ”The River Turned Red” är också en blues med hjälp av Joe Louis Walker på slidegitarr. ”Brown Paper Bag” är en lång berättelse om det flytande innehållet i en brun papperspåses betydelse för livets olika skeden. Desh Dixon fyller på på keyboard. Lapsteelgitarren delar utrymme med en kulsprutebas i ”Tell Me Why”. Det hela avslutas med en snabb snackeblues där lap steelgitarren sätter upp farten, ”Hoodoo Stew”.

Men det som gör skillnad, och står sådan, är blåset. Regi Oliver spelar alt-, tenor- och baritonsax, basklarinett och flöjt. Detta tillför en dimension som gör plattan till något alldeles eget speciellt. De mörka och dovt mullrande tonerna ger en tyngd och stadga som skapar trygghet. Även alt- och tenorsaxofonspelet är ypperligt men mer likt sådan vi har hört förr.

Är då Selwyn Birchwood är kopia eller har han hittat ett eget musikaliskt språk? Att han klarar sig bra i konkurrensen visade han genom att vinna International Blues Challange 2013. Men räcker det? Jag tycker att vi redan här kan höra en självständig och personlig artist på väg att skapa sig ett sound och en röst som kommer att nå långt utanför Floridas gränser.
Read more about Selwyn Birchwood
Efter 40 år som skivartist och med 20 studioalbum i bagaget presenterar Robert Cray Band här ett nytt album, ”That´s What I Heard”. Och det här är vad jag hörde:
Saunders Terrell, mera känd som Sonny Terry, är en av de riktigt stora bluesmunspelarna. Han föddes 1911 i Greensboro, Georgie och blev till slut helt blind i 16-års ålder av skador han fått under barndomen. Då han inte kunde arbeta i jordbruket så fick musikeryrket bli hans val. Redan tidigare än det att han spelade blues i Piedmontstil tillsammans med Blind Boy Fuller hade han erfarenhet från gathörn och medicine shows. Han utvecklade en personlig munspelsstil med inspiration från den legendariske DeFord Bailey. Bailey hade tidigt skapat intresse för imitationer på munspel och var även den första afrikan-amerikanen att uppträda i countryns högborg Grand Ole Opry.
Klok av skade rynker man øyenbrynene litt skeptisk over plater der gjestelisten er lengre enn listen over låter. Alle gode intensjoner til tross, risikoen er stor for at de store øyeblikkene forsvinner i partystemning og høy kjendisfaktor i studio, og at platene forsvinner som en parentes inn i både platehyllen og musikkhistorien.
Da jeg på 70-tallet var med på å starte opp Oslo Bluesklubb, fikk vi amerikanske bluesartister til klubbkveldene gjennom samarbeid med de svenske bluesforeningene i Scandinavian Blues Association. På denne måten fikk bluesklubben også de store nye svenske bluesnavnene på den tiden, Sven Zetterberg, Peps og Totta. Men ingen var så intens og personlig som Rolf Wikström. Han sang for det meste låter han selv hadde skrevet. Og han sang dem på svensk.
Detta är det bästa The Unthanks har gjort hitintills. Denna engelska folkmusikgrupp tar med ”Mount The Air” folkmusiken ytterligare ett steg. Med sitt Northumberianska arv tänjer Rachel och Becky Unthanks tillsammans med Adrian McNally på gränserna och för sin musik ett steg närmare jazzen. I det tio minuter långa inledande titelspåret hör via närheten till vad Miles Davis och Gill Evans gjorde vid tiden för ”Sketches Of Spain”. Och inte minst är det ett sanslöst fint trumpetspel från Tom Arthurs som bidrar till detta.
Det är kanske en truism att säga att Fredrik Ljungkvists musik i hög grad vilar på sina kontraster. Men utsagor blir truismer genom att vara ofta upprepade sanningar, och omdömet gäller i allra högsta grad Ljungkvists musik med gruppen Yun Kan 5.