Phoebe Hunt turnerade runt i USA i tre år som medlem i bandet The Belleville Outfit. De gav ut två sympatiska cd och spelade en väldigt bred americana med influenser från storbandsjazz och fiolbaserad folkmusik.
Det kringflackande livet verkar ha fått Hunt att fundera på tillvaron. När hon här ger ut sin första cd i eget namn kretsar flera av texterna kring livets stora, ibland närmast existentiella frågor. Hon inleder första låtens (”Fly on”) första rad med:
Time will tell if there is an answer to the questions in the end.
Låt er dock inte avskräckas. Det är varken högtravande eller pretentiöst. Tvärtom. Det är enkla reflektioner och tankar om livets olika val, var vi hör hemma och vad som egentligen är meningen med alltihop.
De musikaliska influenserna är fortfarande breda, men de är nedkokade till avskalade, personliga sånger som tar försiktiga steg ut i country, jazz och traditionell folk. Jag tycker mig höra närvaron av Joni Mitchell, Ricky Lee Jones och Dolly Parton mellan raderna.
Den stora behållningen är hennes röst. Jag uppfattar Hunt som ärlig, varm och väldigt närvarande, vilket förstärks av att skivan är inspelad live. Jag hör och känner henne i varenda stavelse i ”Fly on”, ”Oh so many ways”, ”Walk away”, ”One trick pony”, ”Flee, fly, flow, flum”, ”Silence” och ”Mourning dove”, och inbillar mig ibland att hon sjunger bara för mig.
Här finns också charmiga blinkningar som stompiga ”I got love” och fioljazziga ”Sugar”. Hunt själv spelar fiol. I bandet har hon piano, ståbas, gitarrer och trummor.
Vad är då svaret på livets frågor? I ”Walk away” behöver hon söka sig bort:
I´m going where my soul is leading me.
I´m finally on the road, it´s clear to see.
But if I never go, then I´ll never know
What it feels like to be free.
…
I got to walk away.
I “Take me home” längtar hon hem igen. I ”Silence” faller en relation sakta isär, men i ”Oh so many ways” tror hon på kärleken. I en sång värnar hon familjen. I en annan skyr hon det egna familjebildandet, då alla mest verkar stressa varandra i de relationer hon ser. Med alla dessa olika infallsvinklar till livets frågor är det kanske inte konstigt att hon i ”Flee, fly, flow, flum” tar i lite extra med rösten när hon undrar: ”where do I belong?”.
Kanske närmar hon sig i ”Before I´m done” det enkla svar som trots allt förefaller vara den bästa lösningen. Att försöka ha kul så länge det varar:
If I could do it all again
Start it over from the beginning
After would it make a difference
Or would I be right here where I am sitting
But I know where I come from
Still I just want to have some fun
before I am done.
Det finns en risk att den här cd´n seglar förbi utan att någon tar sig tid. Men om du sätter dig bekvämt, tar bort alla vardagens ljud för en stund och lyssnar ordentligt, kanske det visar sig att hon sjunger några av sångerna bara för dig. Också.
Det er fra flere hold antydet at det er minst to ting man helst ikke vil vite hvordan lages – lover og pølser. På samme måte synger Iris Dement nydelig om at man kanskje helst bør la mysteriet være. Når man går løs på årets utgivelse i Bob Dylans tilsynelatende utømmelige bootleg-serie kan nok også slike tanker gjøre seg gjeldende. I alle fall før man starter ferden. På den annen side – de som finner det interessant å se Picassos skisser og Munchs tegninger, Rodins gipsmodeller eller å lese Olav H Hauges dagbøker, vil utvilsomt få oppfylt noe av den samme gleden ved å se verker, tekster, musikk og tanker bli til gjennom den svært sanselige opplevelsen det er å lytte til ”The Cutting Edge”, i strålende lyd, med Bob Dylan.
Jag vill dölja mina ord. Nästan som när Moses dolde sitt ansikte när han ställdes inför den brinnande busken och Guds tilltal. Det var inte farbror blekfet Gud på ett moln. Det var Gud som himlarnas himmel inte rymmer men som ändå är oss närmare än vårt eget hjärta. Det var Gud som Johannes-litteraturen i bibeln identifierar som Kärlek. Gud som bara kan älska och som bortom alla nedkletade pekpinnar av dunkla världsliga motiv kanske bara har ett enda att säga: Love Will Guide You Home. Det var det tilltalet som gav Moses mod och kraft att lämna sina sysslor som herde för att befria folket från förtryck och fångenskap i Egypten.
Norrlänningar anses ju av tradition vara tystlåtna av sig. Nu är det kanske inte just det som är huvudanledningen bakom en av sommarens märkligaste kultursatsningar som vill lyfta fram just tystnaden. Bland deltagarna hittar vi oper¬asångaren Olle Persson, folkmusikern Lena Willemark, jazzpianisten Elise Einarsdotter, författaren Tomas Tidholm, jazzmusikern Palle Danielsson, författaren Peter Lucas Erixon, allkonstnären Katti Hoflin och ytterligare 61 kulturutövare. Allt äger rum exakt samtidigt på 68 platser i Jämtlands län.
Rootsy-arrangörer
Rootsy har nu arrangerat turneer i ett års tid och vi är väldigt nöjda med resultatet. Precis som vi var övertygade om när vi startade RootsyLive finns det ett stort behov ute i landet att få gå och se »riktig musik« som inte anpassat sig efter några trender eller vad radion kräver för att vara kommersiellt gångbar. Våra turneer med Chip Taylor begin_of_the_skype_highlighting end_of_the_skype_highlighting begin_of_the_skype_highlighting end_of_the_skype_highlighting, Kendel Carson, Mary Gauthier, Eilen Jewell, Cedric Watson, Holly Williams, Lost Bayou Ramblers och Willy Clay Band har fått fantastiskt respons både av redan frälsta och människor som introducerats in i Rootsy världen genom ett konsertbesök. En sak vi märkt är att desto mer arrangören brinner för den typ av musik vi jobbar med desto bättre blir resultatet. Var kan vara en bättre plats att söka efter entusiastiska musikälskare än hemma på rootsy.nu?
Lisa O’Kane har tidigare gjort två suveräna skivor med starkt traditionsmedveten country. Den första skivan, »Am I Too Blue«, dominerades av omsorgsfullt valda och utsökt framförda covers. Det var sånger av Hank Williams, Bill Monroe, Sandy Denny och John Prine och två sånger av Lucinda Williams, som växte rejält i Lisa O’Kanes tolkning. Men originalmaterialet var nästan lika bra. De egna sångerna dominerade sedan Lisa O’Kanes andra skiva »Peace of Mind«.
Ishmael Herring och PM Romero är på många sätt en ganska osannolik duo.
Romero är engagerad i den politiska samhällsdebatten. Han kritiserar USA´s krigspolitik, argumenterar för nödvändigheten av hållbar utveckling och vänder sig mot den privata finansiering vid politiska val som är så vanlig i USA. Dessutom skriver han musik och låttexter.
