Historien bakom Edward Herdas debut-cd är full av singer-songwriter-romantik. En flickvän gjorde slut, han sa upp sig från sitt arbete för att bryta med allt det gamla utan att ha en aning om vart han skulle ta vägen. Han tog sina instrument, ett par gitarrer, en banjo, en mandolin och ett munspel, och flydde ut till ett litet skjul i öknen utanför Pioneertown i Kalifornien. Där vandrade han omkring, lyssnade på tystnaden, tänkte, skrev ner sina tankar, berättade sina historier för sig själv och klinkade på sina instrument. Nu turnerar han och sjunger sina sånger.
Jag vet inte om Herda har några kopplingar till vårat nordliga Europa, men han räknar in den första låten på finska. Det finns också något skandinaviskt i melankolin och den romantiska undertonen i musiken, texterna och framförandet. Några låtar drar iväg mot country, men de allra flesta är känslosam, eftertänksam, tillbakalutad americana någonstans där M Ward möter en nedtonad, akustisk Moneybrother.
Flest gånger har jag spelat ”Just like Juliet and Romeo”, ”If”, en duett med Leah Kouba, och ”Lover, sing a song I know” . I den sistnämnda sjunger Herda:
Lover, sing a song I know
I want to hear it in my heart, feel it from your soul
Lover, kiss me
Kiss me so damn hard you bend my faith, break my knees
These words she spoke
Moments before she choked on three more
Oh, oh, oh
I ”Western room”, ”Natural disaster” och ”Them days” svänger det aningen mer. Naturkatastrofen är Herdas flickvän som han kallar ”Tornado” och kanske är det henne han tilltalar även i ”Western room”:
You can call me your Wild Billy Boy
I’ll call you my Calamity Jane
Share with me you tricks and a kiss from your lips
I’ll forever share with you my grave
Darling I’m a part of you
Like morning is to its dew
If we can find ourselves a wild western room
We can make all our dreams come true
Inspelningarna är enkla och Herdas röst ligger långt fram i produktionen. Om jag blundar kan jag nästan tro att han sitter i rummet och sjunger.
Låtarna bildar tillsammans en historia och det finns referenser i flera låtar till andra. Herda har smeknamnet ”The Frog”. Den röda tråden löper genom personen Vaughn Frogg. Ett alter ego Herda beskriver som en del av sig själv under en period när han inte riktigt visste vem han var. Under samma period försökte han sig på stand-up comedy, arbetade som konstnärlig ledare i ett företag och snurrade runt på stadens krogar på nätterna. Fast besluten att leva efter sin egen devis att livet ska vara fyllt av originella tankar.
Enligt egen uppgift har han ett tjugofemtal låtar färdiga att välja från till nästa cd. Flertalet av dem bättre än de som kom med på debuten.
Det måste vara bra låtar.
Bobby Charles skrev enkla, raka texter. Han kunde sjunga ”I don´t know why I love you, but I do” utan att darra på rösten eller tappa det minsta i trovärdighet. Med två ackord fick han liv i vilken melodi som helst, med tre kunde han få en gråsten att gunga med höfterna.
Israel Nash har karvat ut sin nisch. I den kontemplativa americanan har artisten inte bara funnit sin konstnärliga bredd, men också placerat sina musikaliska insatser förtjänstfullt högt.
Med Gentleman Jesse har man aldrig tråkigt!
Till vardags spelar Atlantapojken Jesse Smith punk med Carbonas, men på helgerna - eller om det är tvärtom - tar han fram sina bästa manér och inte bara öppnar dörren åt oss, han drar t o m ut stolen innan vi sätter oss. Sedan serverar han sin charmiga anrättning bestående av naivistisk powerpop med inslag av klassisk rock & roll, glamrock och lättpunk.
Edward Herdas utmärkta första skiva »“The Wondrous Folly of Vaughn Frogg« kom till i sviterna efter en separation. Hans flickvän försvann iväg med en annan man och tre månader senare var hon gift. Det var fyra år sedan.
Med ”Gold Rush”, uppföljaren till den uppmärksammade och hyllade debutskivan ”Razor Wire” från 2014, befäster Hannah Aldridge sin position som en av de senaste årens absolut mest lovande nya artister och låtskrivare. Hon har undvikt alla de vanliga fällor som låtskrivare annars ofta begår inför sitt andra skivsläpp. Istället för att forcera uppföljaren har hon tagit tid på sig. Hon har också testat och finslipat flera av spåren inför livepublik under sina många turnéer. Redan när hon var i Sverige på sin första turné spelade hon t.ex. titelspåret och ”Burning Down Birmingham” från den nya skivan. Det märks. Skivan känns oerhört genomarbetad och välbalanserad. Låtarna inte bara tål upprepade genomlyssningar, de frodas, växer och avslöjar nya detaljer och betydelser efter hand. Melodierna är starka och arrangemangen blir aldrig överlastade men inte heller för likriktade. Varje låt får sin välutmejslade utformning och musikaliskt handlar det om en gitarrdominerad amerikana-rock som hämtar all sin näring från country-, soul- och bluesmyllan i den amerikanska södern.
Jag sitter länge efter det att ”If You Hope” tonat ut förundrad och förtrollad. Någon slags musikalisk ande svävar kvar i rummet. Släpp inte ut den. Intensitetsnivån har varierat från lågintensiv till högintensiv, men ständigt intensiv och påträngande. Jag har dragits från en värld in i en annan och tillbaka igen. Något drömlikt suggestivt vilar över sånger och musik. Musik som pressar gränser och skapar spänning. Det är säkert precis så som Otis Taylor vill att vi ska känna. En kombination av tänkvärt och njutningsfullt.
Äntligen! Efter 23 år är våra favorit-NYC-rotrockare tillbaka. Passionerade, okonstlade, ärliga, äkta, jordnära. Något lugnare tempo än förra gången det begav sig. Bortsett från tre onödiga blueslåtar (»Me and the Lord Blues«, »Chicks, Man!« och »You Can Make a Mistake One Time«) precis så fantastisk som jag hade hoppats på.
