NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

Garrett Lebeau klättrar med sitt debutalbum ”Rise To The Grind” upp på både EuroAmericanalistan och Roots Music Charts. Och inte utan anledning. Det är en bra debut från denna Austinbaserade gitarrist och sångare. Ursprungligen från Wind River Indian Reservation som ättling till ett äktenskap mellan en fransk pälsjägare och en kvinna från Shoshonestammen. Och nu pratar vi om de vidsträckta öde markerna i centrala Wyoming där musiken knappt nådde fram. När hans far räckte honom en gitarr i hans ungdom fanns i familjen tre plattor; Bonnie Raitt, Mary Chapin Carpenter och Thed Nitty Gritty Dirt Band. Men det var Buddy Guys ”Damn Right, I´ve Got The Blues” som satte igång det hela. Inte för att kopiera Buddy Guy, utan för det anslag och djup han hörde i Buddys musikaliska anslag. Sen tog han den tid han behövde för att lära sig spela, sjunga och komponera.

Och på den vägen är det. Det vi nu hör är ett mer lågmält, sparsamt anslag som för musiken lätt smeksamt dansande framåt. Det är närheten till J.J. Cale som först blir uppenbar, men samtidigt är det mer jazz än boogieshuffle och mer soul än rock. Andra hör också både Van Morrison, Boz Scagg och Al Green i Garretts musik. Jo, med lite god vilja så. Det är snarare väldigt mycket Garrett Lebeau.

Han hetsar inte upp sig. Höjer inte rösten, och om så skulle vara fallet är det med stor tveksamhet. Det är genomgående långa låtar som har plats för allt som behöver sägas och allt som behöver spelas. Och då trängs de inte kan jag säga. Det finns ett mått av sökande i musiken. Men ett sökande med en vetskap om vart man vill komma.

Genomgående är det ett väldigt fint gitarrspel från Garrett Lebeau. Varierat i kompet och spetsigt i solona. Till sin hjälp har han Roscoe Beck på bas, som har spelat bakom Leonard Cohen, Robben Ford och Jennifer Warnes och J.J. Johnson trummor som även finns med i Tedeschi Truck Band och tidigare John Mayer. På de flesta låtarna spelas Hammond B 3 av legenden Red Young och munspelaren Guy Forsyth hoppar in på ”Eyes On You”.

Det är också alla musikerna gemensamma spel, det ansvar och den omsorg de tar för varandra som får helheten att fungera. Förmågan att kunna vandra ut och in och upp och ner precis vid rätt tillfälle. Och sedan sätter Garrett Lebeau dit de mjukt elaka gitarrtonerna i det stämningsskapande soundet från orgel, Wurlitzer, bas och trummor. Tar plats och får höras.

En riktigt rolig debut.
Read more about Garrett Lebeau
Där soundtracket till »Brokeback Mountain« bildar en sammanhängande svit där även tidigare inspelningar fogas in, har soundtracket till «A Love Song for Bobby Long» en mer episodisk eller skenbart tillfällig karaktär. Det blir lika mycket ett soundtrack till New Orleans (även om en del av musiken är texansk och kalifornisk) som till filmen. Det är i sin ordning, med tanke på hur staden vackert sveps in i ett drömlikt, lätt hallucinatoriskt skimmer i filmen. Låt mig också direkt säga att sountracket är en suverän skiva.
43 år, en handfull av plattor och 50 medlemmar senare släpper Roomful of Blues sitt fjärde album på Alligator. Stöpt i samma genuina bad av blåsdränkt jump blues, R&B, swing och tidigt rock ´n´ roll som alltid.
För två år sedan stod Julie i glassbaren och skopa glass och hade ännu inte skrivit någon egen låt. Och inte ens uppträtt. Men efter att varit med på en show där folksångaren Jonah Tolchin var närvarande började det hända saker för den New England-baserade sångerska. För det är en imponerande röst som fick Tolchin på fall. Här finns en kombination av Brittany Howard, Janis Joplin, Etta James, Aretha Franklin och Bonnie Raitt. Grovt, svettigt och omfamnande mjukt i en lockande kombination.
Eric Hansson hörde man först talas om 1999 då han hade en trio som var inspirerad av storheter som Jimi Hendrix, BB King och Cream. Första plattan »Take One« kom 2001 och utmärkte sig bl a för att där fanns två tunga gästartister, Henry Gibson och Allen Finney. Uppföljaren 2004, »There´s An Angel In My Tree«, har jag glömt, men Claes Yngström var i alla fall med som en förstärkning.
Det är säkert en del av er som kommer ihåg när Bonnie Raitt dök upp i skivbackarna för lite mer än 40 år sedan med sin debutplatta. En ny fin röst och en ny fantastisk slidegitarrist tog plats. Om andra halvan av 70-talet var en svacka var första halvan av 90-talet en storhetstid. Nu sju år sedan hennes förra platta är Bonnie tillbaka. Inte med det bluesinspirerade, inte med det rockfunkiga, inte med det populärlätta utan med kombination av det som är bäst från varje del av karriären.
”Blues goes to India” skulle man kunna sätta som underrubrik till Richard Danielsons senaste projekt. Richard som vi kanske mest känner från bluesduon Baba Blues släpper här sitt första album med gruppen The Raags, inspelad i Varanasi i norra Indien för ett år sedan. Då hade de samtidigt varit speciellt inbjudet europeiska band till Himalayan Blues Festival i Kathmandu, Nepal. Sägs var man inte kan hitta bluesen!