NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

Granville ”Stick” McGhees hela skivkarriär kommer inte att gå till historien som den mest lyckosamma, men hans inspelning av ”Drinkin´ Wine Spo-Dee-O-Dee” har för evigt skrivit in sig i blueshistorien som en oslagbar klassiker.

Granville McGhee föddes 1917 som den yngste i en brödraskara om fyra. Äldre var Brownie, som i tidig ålder drabbades av polio. Smeknamnet ”Stick” fick Granville från att ha puttat runt brodern Brownie i en kärra med en pinne. Brownie blev också musiker och fick en både längre och mer lyckosam karriär än ”Stick”. Inte minst under 60-talets folkbluesboom tillsammans med munspelaren Sonny Terry.

I efterkrigstidens snabba jumpblues hittade ”Stick” sin plats och fick 1947 tillfälle att spela in den första versionen av ”Drinkin´ Wine Spoo-Dee-O-Dee” för skivbolaget Harlem. Två år senare med kontrakt på Atlantic spelade han in den en gång till tillsammans med broder Brownie och fick Atlantics första storsäljare med 400 000 sålda skivor. Men det var inte enbart denna form av pre rock ´n´ roll som ”Stick” spelade in på Atlantic. Det var en variation av stilar. Framför allt blues men även crooning jazz, ballader och rock ´n´ roll. Starkast är nog sessionen i maj 1950 tillsammans med Sonny Terry munspel, Brownie McGhee gitarr, Harry Van Walls piano, Bob Harris bas och okänd trummis. Fyra spår med blues, boogie och barrelhouse som var riktigt bra. ”Stick” kom aldrig riktig tillbaka till samma klass under de inspelningar som han skulle komma att göra fram till sin död 1961. Visserligen försökte han då och då slå mynt av sin framgång med ”Drinkin´ Wine…” genom att spela in kopior eller sånger med samma upplägg. Trots inspelningar och turnéer lyckades ”Stick” inte få in tillräckligt med pengar för att kunna livnära sig på sin musik. Han fick köra taxi mellan musikutbetalningarna. Alkoholberoende och mindre bra kvinnorelationer spelade säkert in.

Trots mindre goda försäljningssiffror skrev skivbolaget King kontrakt med ”Stick” 1953. Det sägs att jumpbluesshouterkompisen Wynonie Harris hade ett finger med i spelet. Tre omgångar med fyra spår per omgång blev det. Då hade man kanske väntat sig snabba jumpblues i första hand. Det blev långsamma bluesballader. Av de tre tillfällena är det den i mitten som är bäst. Inte minst för den fina uppbackningen och Mickey Bakers gitarrlicks. Den tredje omgången har låtar med självbiografiskt innehåll. Alkoholism och relationer.

”Stick” avslutade sin inspelningskarriär ett år före sin död i cancer 1961 med två spår för skivbolaget Herald, ”Money Fever” och ”Sleep On Job”. Det var i en musikalisk miljö han gillade och med den gitarren och basen kunde det mycket väl fungerat alldeles utmärkt med etiketten rockabilly.

Även om ”Stick” McGhee målade sin blues, jumpblues och rock ´n´ roll med en smal pensel och begränsad pallett var han bra på det han gjorde. Trots att det är de alkoholrelaterade jumpbluesen som vi kommer att minnas honom för spelade han in tidstypiska sånger med bredd och variation. Bra låtskrivare, bra röst och ett habilt gitarrspel strax under de allra bästa.

Inspelningarna har varit återutgivna tidigare. Men finns nu åter att hämta från två volymer på Document Records.
En del artister åldras med bibehållen grace, styrka och sångröst. Candi Staton är en av dessa. Nu 78 år gammal ger hon ut sitt 30:e album ”Unstoppable”. Ostoppbar. Precis som Mavis Staples och Bettye Lavette.
Dan Baker är en ”sad song junkie” förklädd till singer/songwriter född i Texas och uppvuxen i Boston och som framför sina sorgsna sånger i en blandning av americana, country och folkmusik. Ja, det är kanske det vi kallar americana. Han berättar historier från ”small town America” och förstärker den vindpinade ensamheten med sorglig steelgitarr, svepande accordiondrag och smäktande fioltoner. Dan balanserar på gränsen till det tårdrypande men håller sig på rätt sida genom en målmedveten inriktning för musiken och texterna.
Lance Canales debuterar på Music Road Records med ett moget och väl genomarbetat album. Som den americanaartist han är kommer influenserna från lika delar folkmusik och blues, gärna från det tidiga 1900-talet fram till Woody Guthrie.
”Change My Game” är Thorbjörn Risager och hans numera benämnda The Black Tornados tionde album. Ett gäng som har arbetat sig fram till en ledande position bland de skandinaviska rock/blues/soulinfluerade banden. Med den föregående studioplattan ”Too Many Roads” från 2014 fick de ett större genombrott. Välförtjänt. Det var ett starkt album. På den vägen är det. ”Change My Game” förändrar inte inriktning och uttryck, möjligen kan man höra ett bredare anslag i uttrycksval. Men stommen är den samma. Om ”Too Many Roads” erövrade att större stycka mark, så kommer ”Change My Game” att fortsatt att trycka på på gränserna.
Carrie Underwood är något så unikt som en countrysångerska som faktiskt vunnit American Idol. Annars brukar hennes sisters in country crime komma på fjärde eller femte plats. Med »Storyteller« har Carrie Underwood nu hunnit till sitt femte album. Som titeln antyder står skivan fast förankrad i countryns berättande tradition.
Det er påfallende hvor mange sønner av sørstats baptistprester som ender opp som rockartister. Mest fremgangsrikt selvfølgelig, de tre brødrene Followill i Tennessee-bandet Kings of Leon.