NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

JJ Schultz fjärde album tog tre år att skriva och två år att spela in. Antingen är han långsam eller så är han eftertänksam och noggrann. Jag skulle gissa på det senare. Ändå är det inget exceptionellt unikt han kommer med, men intressant folklig rock med ett personligt anslag. Han har liknats vid ett mellanting mellan Bruce Spingsteen vid tiden för ”Nebraska” och Townes van Zandt. Eller kanske bättre, en hopslagning av de båda. Fast jag skulle säga att det finns något ytterligare. Ett lågmält melankoliskt anslag där den lite tunna och höga sångrösten kommer till tals med ett lätt ängsligt darr.

Men det är musikens uppbyggnad som lämnar en märklig känsla. Det är en smygande Hammondorgel som bär upp sångerna tillsammans med Schultz gitarr och sång. Effekten är bitvis förstummande. Den blir svävande, ängsligt ödesmättad. Precis som livet i mellanvästern, varifrån JJ Schultz kommer. Wisconsins slättland. Längtan och svepande vindar över ett långsamt landskap med dess dammiga barer, ensliga verandor och oändliga åkermarker. Allt levererat med ett sparsamt gitarrspel, känslosam sång och en Hammondorgel som följeslagare. Det är långt ifrån religiöst men det finns en känsla av kyrklig andlighet, eftertänksamhet och förtrolighet.

Nu är allt inte stöpt i samma form trots allt. I inledande ”Cleveland” får också en slidegitarr och ett elektriskt gitarrsolo göra tydliga markeringar. I titellåten ”Carolina” blir det ytterligare instrument och en smärre tempoökning, för att leva ut för fullt i den rockiga ”Karma Come Early” och sedan återgå till sitt ursprung och avsluta med en härligt svävande gitarr i ”Across The Bay”.

”Carolina” är en lite kortare samling låtar. Åtta stycken på strax över halvtimmen. Men en halvtimme som inte är någon annan lik. JJ Schultz är en ny positiv upplevelse för mig. ”Carolina” är en tjej väl värd att leta efter.
Read more about JJ Schultz
När Gilbert Holmströms debutskiva från 1965 ges ut på cd handlar det om dubbel jazzarkeologi. Utgåvan är i sig en arkeologisk bragd; Jonas Kullhammar har hittat en bättre mixning än den ursprungligen utgivna. Gilbert Holmström har dessutom uppmärksammat honom på en svit inspelad för radion några år senare, som legat i gömmorna tills nu.
Om Kate Campbells förra album “1000 Pound Machine” var en hyllning till alla pianolärare så är ”The k.o.a. (Kate on America)” en hyllning till det amerikanska landskapet och de människor som befolkar detsamma. Skivan påminner mycket om John Stewarts album ”Rough Sketches” som är en samling sånger om två resor längs med Route 66; akustiskt, lågmält och ofta mycket vackert.
Star Family är den naturliga fortsättningen på OK Star Orchestra. Efter sex intensiva år tog luften slut. Syret tröt för Tommy Galento Nilsson. Men inte för evigt. Efter lite andhämtning var han och beatmakaren Perry Vallgren åter igång. När bassisten Carl Greder dök upp kom alla bitarna på plats. Star Family fanns. Resan ut i rymden kunde börja.
”November Moving In” startar med ett mäktigt ”Intro”. Ett uppvaknade med många stämmor och bombastiga trummor, i stil med tidiga Local Natives. Med en sådan start finns det ingen återvändo, ingen väg att gå än att hänga med på det fortsatta äventyret.
Omslagets kraschade flygplan i bergen bland trästugor och vedhuggare är måhända självbiografiskt menad, men blir också en något övertydlig bild av Lytles musikaliska vision: americana för dataåldern.
Om han har bluesen i blodet? Ja, som den förstfödde sonen till Muddy Waters så är det väl inte enbart i blodet, utan även till generna som bluesen har kommit. Föddes 1954 som Larry McGhee och växte upp hos sin mamma. Säger sig inte ha sett så många av faderns framträdanden men minns honom som en fader som gav underhåll för sin son.