NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Sven Zetterberg är vår främste soulbluestolkare. Jag har hört det tidigare och jag hör det nu igen på den nya plattan ”Mileage”. Ännu en högklassig produktion från ”The King of Blues and Southern Soul”, som han själv benämner sig.

”Mileage” är lite bredare än vad vi brukar få paketerad från Sven. Här går vi från texmexsoulballad till hillbillyrock via mer igenkännbar blues och soul. Den övergången till lite mer rockiga nummer och en större koncentration på sången från det föregående albumet ”Grounded In Reality” håller i sig.

Resan på ”Mileage” startar med ”Love Can Go Wrong” som är en texmexsoulballad som Doug Sahm skulle kunna ha gjort. För här finns även Augie Meyers med på accordion. En lite udda fågel i den Zetterbergska flocken. Och det fortsätter på samma spår. Nästa låt är en låt som inte hade klarat ett genustest ”Tall, Dangerous And Drunk”, men som väl klarar testet för rockig R&B med pumpande blås. Sen kommer ”All My Luck Is Gone” som är en snabb piskande R&B med slidegitarr. Fjärde spåret är ”Kind Of Lonesome”, som är en swampbluesrockare med munspel ala Lazy Lester. Sen känner vi mer igen oss i ”I´m Gonna Change”, en långsam soulfylld blues med karakteristisk gitarr och svepande blås, bara för att kastas ut ur tryggheten ytterligare en gång med en snabb rockare i Eddy Clearwaters ”Hillbilly Blues”.

Men sen då? Jodå, sen kommer de som en trygg kärleksfull avslutning, den souliga bluesen i sina klassiska kläder. ”Breaking Up Somebodys Home”, ”Part Time Love”, ”Rome Wasn´t Built In One Day” och ”Give Me Some Of Yourself” gör han så bra som få kan. Sång, gitarr och blås som sig bör.

Till sin hjälp har Sven där gången The Rockarounds. En av tre konstellationer som han arbetar med. Det är Ingemar Dunker, trummor, Tommy Cassemar bas, Calle Brickman keyboards och Micke Finell saxofon.

Ett jubileumsalbum. För Sven fyller 60 år i år och firar 40 år som artist. Det är bara att gratulera. Många fina bluesmil i den kroppen.
Read more about Sven Zetterberg
Det här är recensionen jag helst inte vill skriva.

Vid en första anblick ser Stora Popboxen ut att vara en mycket ambitiös genomgång av den svenska sextiotalsmusiken, avseende pop, rhythm & blues, beat och psykedelia. Boxen fanns med på min årsbästalista över bästa utgåvor 2013, men så här i efterhand måste jag erkänna att den nog inte borde ha funnits där. Första intryckets entusiasm tog uppenbarligen överhanden då boxen i slutet av förra året landade i min brevlåda.
Jag har en öm relation till Mavis Staples. Ända sedan 60-talet har jag varit en underdånig beundrare av Mavis, hennes charm och hennes röst. Det känns som vi har någon form av kontakt. I alla fall tror jag det. För i början av 80-talet gjorde Kalle Oldby och jag en genomgång av The Staples Singers av karriär för tidningen LARM. Jag skickade en bunt tidningar och ett avrivet extra omslag till en adress jag hade fått via en bandbokare i Chicago. Tillbaka kom ett personligt tackbrev från Pops Staples och tidningsomslaget med tack från alla. Också från Mavis. Min beundran håller i sig och den har inte blivit mindre av Mavis senaste album, ”One True Vine”.
Törs man påstå att det här är Cooders allra bästa album? Jag tror faktiskt det, trots hans fantastiska albumskatt. I 50 år har han sjungit om ojämlika villkor, kärlek och orättvisor utifrån den amerikanska musikhistoria som han alltid omfamnat och gjort till sin.
Soul- och bluesgiganten Sven Zetterberg är död. Han avled söndagen den 18 december, bara två dagar efter att julturnén Blue Xmas med Knockout Greg och Rockarounds avslutades.
Sedan Sugar Hill breddade sin utgivning är Pinecastle i Florida den artistiskt ledande bluegrassetiketten. Bolaget håller en konsekvent musikalisk linje. Det handlar om bluegrass, inget annat. Det handlar också nästan alltid om mycket bra musik. Och nya akter lanseras hela tiden.
Sven Zetterberg har samlat ihop ett gäng låtar som av olika anledningar valts bort på hans tidigare plattor och samtidigt passat på och fräschat till ljudbilden. Alla utom ett spår, ”Above the clouds”, är covers och det är kompositioner av låtskrivare av toppklass: Bill Withers, Otis Redding och Ann Peebles bland andra. Den här gången går alltså Zetterberg mer åt soulhållet än sitt vanliga bluesgung. Och det gör honom gott.
Jag är inte säker på att alla känner till den oerhörda popularitet gospelmusiken hade i USA under efterkrigstiden. Den stora mängd grupper och körer som sjöng och spelade in plattor. Och att försäljningen var stark. Även inom denna musik skapades supergrupper och fixstjärnor. Inte utan anledning. Förutom det genomgående religiösa budskapet var de underbara, fantastiska sångerskor. Och sångare också för den delen. Det var i gospeln många av jazzen, soulens och bluesens stjärnor skolades. Det var här de från unga år fick chansen att skola och utveckla sina röster. En del stannade kvar i gospelvärlden karriären ut medan många valde att bli förtappade och äntra en karriär i djävulens namn och till de stora pengarnas rike.
Svante Sjöblom känner vi ju väl sedan tidigare, men Twang är en ny bekantskap. En trevlig sådan.