NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

Lägg namnet Bror Gunnar Jansson på minnet. Du lär höra mer från honom vad det lider. I alla fall av hans första egna CD att döma.

Bror Gunnar Jansson är en 23-årig yngling från Göteborg som spelar ruffigt rå enmansblues. Ett one-man-band med gitarrfodralet som baskagge, virveltrumma för andra foten, stativ för mikrofon och megafon, gitarr och en sångröst som kan skaka liv i lik. Det finns mycket intensitet och känsla. Det påträngande slidegitarrspelet förstärker det ruffiga anslaget. Bror Gunnar sjunger med en röst som är både mjuk och melodisk likaväl som mogen och ärrad. Som gör sitt till på den ruffiga ljudbilden.

Vi har inte så många one-man-band-artister att jämföra med egentligen. Inom bluesen är det främst Dr. Ross, Jesse Fuller och Joe Hill Louis som kommer en till minnes. Går vi över till pop och folkmusik blir de desto fler. Vem minns inte Don Partridge och ”Rosie” från 1968. Här går vi längre tillbaka i tiden. Inspirationen ligger snarare före andra världskriget än efter.

Men Bror Gunnar låter inte som ett one-man-band egentligen. Det skulle lika väl kunna ha varit Mississippi Fred McDowell, någon från Mississippi North Hills, Lightning Hopkins, Furry Lewis eller Crying Sam Collins med lite extern hjälp. Fast nu är ju det här med one-man-band lite av grejen. Men jag vill bara säga att han klarar sig gott i den andra konstellationen också.

Allt har inte sin grund i den äldre kantiga bluesen och livet i Mississippis utkanter. ”William Joseph Dean” handlar lika mycket om onde Billy Mean som en ond länsman från Lerum. Båda blev hängda i en ek som gjord för ändamålet. Men det säger en hel del om Bror Gunnars relation till sin musik och sina historier.

William Joseph Dean är annars en återkommande figur i Bror Gunnars sånger. Som son till den djupt troende Mary Lee, men med en inställning att bli hennes motsats blir han ett underlag för många bloddrypande sånger. Som vi får följa i just ”Mary Lee”, som är en kommentar till den glada western swing-klassikern som även blev en svängig R&B i Julie Lee Her Boyfriends händer i mitten på 40-talet. Billy Mean återkommer också i den klassiska mördarballaden ”Pretty Polly”.

Det hela inleds annars med ”Dead Old Hands” som har ett kyligt drag som bär kalla kårar. ”My Gal Drinks So Much Whiskey That She Stagger In Her Sleep” som är en kommentar till ”Good Looking Girl Blues”. ”Heartaches And Troubles” är en fin R&B. ”Long Gone” tar utgångspunkt i ”Lonesome Road Blues” och för den vidare från ensamhet och brustet hjärta till ett fall djupare än så. Det hela avslutas med en mjuk hyllning till banjoisten B. F. Shelton i ”The Wandering Spirit Of B. P. Shelton”.

Det hela är mer drama än fart. Mer ond bråd död än kärleksfull värme. Det biter.
Read more about Bror Gunnar Jansson
När jag 2012 recenserade Bror Gunnar Jansson debutplatta här på rootsy.nu inledda jag med orden: ”Lägg namnet Bror Gunnar Jansson på minnet. Du lär höra mer från honom vad det lider.” Och så blev det.
Det var nära att det gått åt helvete. Den legendariska studion i Memphis var bokad mellan den 20 och 25 juli 1973. Syftet; att hjälpa en alltmer desillusionerad Elvis Presley att återfå intresset att vistas i en inspelningsstudio. Att byta miljö var ett lyckokast 1969 då Chips Moman i sin American studio utmanade Elvis till att ta tag i sin karriär igen. En utmaning som egentligen ingen gjort sedan Sam Phillips försökte hitta vad som var unikt med den finniga 18-åringen som för Phillips kaxigt sagt att han kan sjunga vad som helst! Elvis var en artist som behövde utmaningar.
Tysk rockabilly, kan det vara nåt?

Tja, har man hållit på sedan 1984, spelat i 20 länder, avverkat 2.200 gigs och sällan ägnat sig åt covers, så måste det finnas nåt som är helt okej.
Sam Outlaws andra album innehåller åtminstone fyra fluffiga sånger, som var och en på ett utmärkt sätt hade kunnat avrunda albumet. Den snabbräknande inser alltså att »Tenderheart« är några sånger för lång.
”Mesabi” är Tom Russells 26:e platta. Tom Russell är en man som har många fina plattor bakom sig, och framför sig får vi hoppas. För ”Mesabi” är ett på alla sätt starkt album. Det innehåller många röda trådar som vävs samman till en mäktig och färgrik tavla. En resa genom tid och rum, ett nostalgiskt nutidsdrama som vandrar ut och in i Toms eget och andras liv. Resan är tematiskt uppbyggd och strövar i ett gränsland mellan fiktion och verklighet, mellan USA och Mexico, mellan dåtid och nutid och mellan vanliga människor och filmens stjärnor på en skör men taggtrådsvass livlina. Denna gränsvandring sätter sin prägel på text och musik. Inte minst är det den texmexpräglande melodin och instrumentsättningen som gör att vi känner oss hemma i landet mellan El Paso och Juarez. Den mexicoinspirerade trumpeten återkommer som ett tema bland många.
Sugen på lite countryblues?

Att lyssna på en artist som du kanske inte har hört så mycket av tidigare?
Det pratas en hel del om Lisa Knapp i folkmusikkretsar i England just nu. Inte utan anledning. Det finns faktiskt saker att prata om när det gäller Lisas nya album ”Hidden Seam”.