NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

Vad finns det att säga som inte redan har sagts om Clarence Carters fantastiska karriär. Inte mycket. Denna samling av singlar talar sitt tydliga språk. Clarence Carter var en soulmästare. Han kunde skriva den ena hitlåten efter den andra och framföra dem med en stor, varm och kraftfull sångröst. Under det vi först hör finns hela tiden en underton av glädje och småfinurlig slughet. Bäst uttryckt genom en hans varumärke, ett djupt och dirty skratt. Det blev tre miljonsäljare och 18 andra storsäljare under åren 1966 och 1973. Detta är den första volymen av två som presenterar alla dessa singlar som spelades in i Fame Studios och gavs ut på Fame och Atlantic.

Efter en hel del tjatande valde Rick Hall till slut att spela in en ensam Clarence. Om han hade en slagkraftig sång vill säga. Och det hade han. ”Tell Daddy” blev en första listklättrare och omskriven till ”Tell Mama” till en ännu större hit med Etta James. Baksidans underbara ballad ”I Stayed Away Too Long” visade att Clarence hade talang och kunde omsätta den, i händerna på Rick Hall och med hjälp av Fames otroliga studiomusiker.

Tre singlar blev det på Fame-etiketten innan Jerry Wexler på Atlantic insåg att denna killen borde ges ut på deras etikett istället. Med ”Road Of Love”, B-sida på den sista singeln på Fame-etiketten, visar Clarence att han kan hantera blues lite väl som soul och R&B. Det var dessutom den första inspelning som Duane Allman spelade gitarr på. Och som han gör det sen.

Det stora genombrottet kom med ”Slip Away”, som var B-sida till ”Funky Fever”, och den andra singeln på Atlantic-etiketten. Massor av tid hade lagts på tron att en funkylåt skulle slå hård. Men väl ute kom strax signaler om att DJ:s vände på plattan och den på en kvart inspelade B-sidan blev en hit. Och vilken hit sedan.

Clarence Carter föddes 1936 i Montgomery, Alabama och utbildade sig på Alabama School for the Blind och West Side School i Talladega. Tog examen i musik vid Alabama State Collage 1960 och slog sig samman med en blind kompis från skolan och bildade Clarence & Calvin. Ett samarbete som öppnade upp ett intresse hos Rick Hall men som slutade med att Calvin blev skjuten i huvudet av sin fru.

Story-telling blev också ett välkänt sätt för att Clarence att framföra sina sånger. Redan här finns några fina exempel. ”Making Love (At The Dark End Of The Street) och ”The Few Troubles I´ve Had” var två, där den sistnämnda på ett komiskt sätt berättar om livets eländen.

Denna första samling avslutas med ”I Can´t Leave Your Love Alone”, som blev Clarence sjätte Topp 10-sång på lite mer än två år. En stjärna var född. En stjärna med ett personligt uttryck, underbar sångröst och en låtskrivarförmåga i klass med de allra största. Nu väntar vi med spänning på volym två. Det kan bara bli ännu bättre.
Read more about Clarence Carter
Med anledning av att Gurf Morix album »Bleze Foley's 113th Wet Dream« precis har släppts i Europa publicerar vi denna recension på nytt.
Broadside ballads uppfattades till skillnad från så kallade traditionella ballader som vulgära och utan den storslagenhet och muntliga historieberättande funktion som de traditionella sades besitta. Ämnena för broadside ballads var kärlek, religion, supande, legender, katastrofer, politiska händelser och övernaturliga företeelser. Vanligtvis fanns bara texten på ett tryckt ”broadsheet” och med en hänvisning till en välkänd sång som skulle kunna fungera som melodi.
Annalisa Tornfelt spelade in »The Number 8« på åtta timmar på en åttaspårs bandspelare, dock inte den 8/8 utan den 24 augusti förra året. Det är hennes första soloskiva. Annars är Annalisa Tornfelt mest känd som fiddler och gitarrist i Black Prairie, en Oregongrupp som spelar bluegrass blandad med tango, klezmer och andra folkliga traditioner.
För den som är intresserad av äldre elektrifierad Chicagoblues i modern tappning är Linsey Alexanders tredje album för Delmark, ”Two Cats”, ett bra alternativ. Som numera pensionär har Linsey övergått till att bli fulltidsmusiker med bas i Chicagos South Side. Som så många andra kom han en gång i tiden från södern, närmare bestämt från Holly Springs, Mississippi, men gjorde det bluesvitala Chicago till sin hemstad.
Gitarristen Clas Yngström är en av de hårdast arbetande svenska musikerna i rockfabriken. Sedan slutet av 1970-talet har han i stort spelat på varenda pub, rockklubb och konsertställe i Sverige. Det är en imponerande resa han gjort med sitt Sky High. Och det har gått åt drygt 30 musiker för att hänga med i Yngströms tempo genom åren för de runt 3 760 spelningar han gjort med Sky High.
The Rockridge Brothers kommer från Hägerstensåsen i Stockholm. Det skulle lika väl kunna ha varit Appalacherna. För det är en härligt fartfylld och stämningsrik hillbilly bluesgrass de spelar. Denna deras tredje egna platta sedan starten för nio år sedan är en på många sätt roligt lyssning. Även om många av låtarna är mer eller mindre kända traditionella sånger är det inga vördsamma tolkningar av den mesiga varianten vi får höra. Utan här har de snarare sagt till varandra att plocka något personligt ur sångerna. En utmaning de klarar alldeles utmärkt. Annars skulle man bli lite misstänksam när man ser att de två första spåren är ”John Henry” och ”Wayfaring Stranger”. Men ”John Henry” är snara snabbtågssnabb än rälsspikhamrande och ”Wayfaring Stranger” görs med känslosam lågmäldhet, så stämningsfull att man kan höra dammpartiklarna dansa i vårsolens strålar genom fönstret. Och ännu mera damm virvlar säkert upp från fötterna på alla dansande som svänger runt till de många snabba låtar som följer och drivs fram av fiol, banjo, bas och gitarr.