NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

Vad finns det att säga som inte redan har sagts om Clarence Carters fantastiska karriär. Inte mycket. Denna samling av singlar talar sitt tydliga språk. Clarence Carter var en soulmästare. Han kunde skriva den ena hitlåten efter den andra och framföra dem med en stor, varm och kraftfull sångröst. Under det vi först hör finns hela tiden en underton av glädje och småfinurlig slughet. Bäst uttryckt genom en hans varumärke, ett djupt och dirty skratt. Det blev tre miljonsäljare och 18 andra storsäljare under åren 1966 och 1973. Detta är den första volymen av två som presenterar alla dessa singlar som spelades in i Fame Studios och gavs ut på Fame och Atlantic.

Efter en hel del tjatande valde Rick Hall till slut att spela in en ensam Clarence. Om han hade en slagkraftig sång vill säga. Och det hade han. ”Tell Daddy” blev en första listklättrare och omskriven till ”Tell Mama” till en ännu större hit med Etta James. Baksidans underbara ballad ”I Stayed Away Too Long” visade att Clarence hade talang och kunde omsätta den, i händerna på Rick Hall och med hjälp av Fames otroliga studiomusiker.

Tre singlar blev det på Fame-etiketten innan Jerry Wexler på Atlantic insåg att denna killen borde ges ut på deras etikett istället. Med ”Road Of Love”, B-sida på den sista singeln på Fame-etiketten, visar Clarence att han kan hantera blues lite väl som soul och R&B. Det var dessutom den första inspelning som Duane Allman spelade gitarr på. Och som han gör det sen.

Det stora genombrottet kom med ”Slip Away”, som var B-sida till ”Funky Fever”, och den andra singeln på Atlantic-etiketten. Massor av tid hade lagts på tron att en funkylåt skulle slå hård. Men väl ute kom strax signaler om att DJ:s vände på plattan och den på en kvart inspelade B-sidan blev en hit. Och vilken hit sedan.

Clarence Carter föddes 1936 i Montgomery, Alabama och utbildade sig på Alabama School for the Blind och West Side School i Talladega. Tog examen i musik vid Alabama State Collage 1960 och slog sig samman med en blind kompis från skolan och bildade Clarence & Calvin. Ett samarbete som öppnade upp ett intresse hos Rick Hall men som slutade med att Calvin blev skjuten i huvudet av sin fru.

Story-telling blev också ett välkänt sätt för att Clarence att framföra sina sånger. Redan här finns några fina exempel. ”Making Love (At The Dark End Of The Street) och ”The Few Troubles I´ve Had” var två, där den sistnämnda på ett komiskt sätt berättar om livets eländen.

Denna första samling avslutas med ”I Can´t Leave Your Love Alone”, som blev Clarence sjätte Topp 10-sång på lite mer än två år. En stjärna var född. En stjärna med ett personligt uttryck, underbar sångröst och en låtskrivarförmåga i klass med de allra största. Nu väntar vi med spänning på volym två. Det kan bara bli ännu bättre.
Read more about Clarence Carter
Mimi Terris söker sig bakåt i jazzens låtskatt på sin debutskiva »They Say It’s Spring«. Som så många andra skickliga, svenska jazzartister har hon sökt sig till Köpenhamn för att spela in.
Musicland är ett land som både finns och inte finns. Musicland är inte ett land, utan ett speciellt rum för musik som finns över allt, runt omkring oss, och inom oss. Men Musicland är också en plats som plötsligt kan dyka upp på Afrikas savanner, på New Yorks jazzklubbar, på Stockholms förorters fritidsgårdar, i de norrländska skogarna och på det skånska slättlandskapet. Eller vart nu fantasin tar oss. Men kanske mest av allt är det ett land skapat av Tommy Galento. Ett musikaliskt landskap som bara finns i hans musikaliska kreativitet, och i verkligheten. Ja, och i Köpenhamn förstås. Det hör vi ju i ”Copenhagen OK”.
Egentligen borde bandet heta Treasure Hunters. Inte Rag-And-Bone. För det är mer i musikens skattkammare än i musikens lump som bandet har funnit sin inspiration. Tanken med bandnamnet är skoj. Att plocka upp slängd eller borttappad musik, fixa till den och ge ut den på nytt i uppfräschat tillstånd. För så är det. Mats Nilsson, som i mångt och mycket är lumpsamlaren, har plockat upp godbitar från blues, country, gospel, bluegrass, rock och folkmusik och gjort de till sina egna.
Jag kan se Darrell framför mig, där han står med spegelbilden av sig själv i blickfånget och funderar på hur han ska göra för att få till ett attraktivt soulfyllt anslag. Om jag inte förställer mig, inte kopierar, inte härmar utan bara precis är mig själv, hur skulle det bli? ,Skulle det räcka?
Der er vel næppe et pladeselskab i verden der har betydet mere for udviklingen af den tidlige reggae musik end tilfældet er med Studio One. Siden selskabet blev etableret engang tilbage i midten af 1960erne af den nu afdøde producer Clement Coxsone Dodd, har navnet Studio One stået for noget af det ypperste i reggaemusikken og selskabets betydning for reggaemusikken er flere gange blevet sammenlignet med det som Motown har betydet for soul.
‘You have one chance and one minute’, sagde den jamaicanske bassist Robbie Shakespeare , da han for et par år siden blev opsøgt af den svenske sanger Junior Natural på en parkeringsplads i Kingston, Jamaica.