NYHETER

Doug Seegers tolkar Chris Isaak

Nytt från OK Star Orchestra

Peder af Ugglas med svit i fyra delar

Lucinda Williams till Sthlm Americana

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Tanya Tucker - While I´m livin´

Joe Hill Louis - A´ Jumpin´ & A´ Shufflin´ The Blues

Sunny Leigh Shipley - Out of the sky

Rodney Crowell - Texas

Arkivet

ARTIKLAR

Israel Nash: Hotell Hulingen, Hultsfred 30/7 2019

Carson McHone på HEIM i Östersund 28 april 2019

State Of Mud - A Wake up call!

David Urwitz favoritfärg är grå

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Tobias Levander

Bäst just nu enligt Anders Nordgren

Bäst just nu enligt Pelle Nilsson

Bäst just nu enligt Staffan Grundström

Arkivet

Kent Wennman? Jaha...det namnet fick jag leta noga i minnet efter. Jag hittade ingenting. Kort påläsning gav dock vid handen att denne Kent har framfört Elvislåtar (”strictly non lookalike”), gjort hits med bandet Wennman samt spelat country som Aaron Springfield och politisk pop i bandet Orange. Elegant paketerade »Love Is Calling« är faktiskt Wennmans sjätte CD men den första som Kent Wennman.

Och jag säger då det. Här har vi en man som verkligen kan skriva låtar och sedan sjunga dem med bravur. Pressreleasen skvallrar om countryrock, whacka whacka á la Rockpile och organiskt sväng. Skvallret visar sig stämma överens med sanningen och jag lyssnar tre gånger från början till slut på denna alldeles förtjusande pop’n’rollplatta.

Från melodiska pärlor som »Peter’s basement« till fjäderlätt bamalama och fina ballader: Här gungar marken under bas och trummor och öppnar sig himlarna av akustiska gitarrer och körer som Dave Edmunds kunde arrangerat och sjungit.

Jag är barnsligt förtjust i detta respektlösa sätt att med stor stor kärlek närma sig de rötter jag inbillar mig Wennman delar med undertecknad. I de snabbare spåren låter hans röst förresten rätt lik Billy Bremners, bara en sån sak.

Något spår en kvart eller så in på skivan går lite på tomgång. Många spår är väldigt fyndiga textmässigt och, som sagt, beledsagade av utmärkta melodier - lyssna till exempel på singeln »Maybe tomorrow«. Samtliga spår framförs med känslighet och kraft av musiker som tidigare hörts med bland andra Robyn, Refreshments och Glenn Hughes. Jag noterar med en fånigt leende att gitarristen på »Flying high on love« (Ulf Holmberg?) nästan imiterar Albert Lees berömda gästspel på den där Edmundslåten från en gång i slutet av 70-talet.

Två av spåren är textmässigt brett anlagda och med episka ambitioner och kvaliteter. De handlar om personliga filosofier och kunde lätt ha kantrat ordentligt. Nu gör de inte det. De svänger skönt och i första delen, »Personal philosophy part 1 (A Jerusalem conversation)«, visar Wennman stor förmåga att närma sig ett konstmusikaliskt idiom. Här som i andra spår, integreras det med lätthet i hans rockigare (fyrackords-)universum.

Avslutningen med en förvånande Sladecover är roligare i verkligheten än på papperet. »Far far away« är för all del den enda låt med Slade jag kan tänka mig att lyssna frivilligt på - möjligen med undantag för jullåten i glöggsammanhang - men jag hade aldrig önskat den som sista låt här. Wennmans version är dock glimrande i sin musikaliska återhållsamhet och lämnar efter sig ett bestående intryck av honom som en särdeles god sångare.

www.tedeborg.se
Read more about Kent Wennman
En av de stora höjdpunkterna på årets Malmöfestival var onekligen Lindi Ortegas spelning på Gustavscenen. Visserligen var det en alltför kort tillställning men där får man skylla på arrangörerna som begränsat speltiden till en timme. Lindi hade nog kunnat spela betydligt mer av de många fina spåren från hennes två senaste helgjutna album, ”Little Red Boots” (2011) och ”Cigarettes and Truckstops” (2012), skivor som borde ha övertygat många om hennes storhet. Att hon har rejält med utstrålning men också genuin musikalisk begåvning visade hon med all önskvärd tydlighet på konserten där hon enbart kompades av den talangfulla gitarristen ”Champagne” James Robertson. Denne unge man lyckades skapa en imponerande mängd olikartade ljudbilder och stämningar med sitt instrument. Visst fanns det kanske någon enstaka låt som framstod som rätt platt utan en fylligare studioproduktion, jag tänker främst på ”Till The Day You Die”. Men andra låtar snarast vann på den avskalade sättningen som innebar att fokus hamnade på fröken Ortegas starka, klara röst. Bland dessa vill jag framhäva ”High”, ”Little Red Boots” och ”The Demons Don’t Get Me Down” som alla framfördes med stor intensitet och känsla.
Ett band från centrala Manhattan brukar inte låta så här. Men det finns band från andra platser i USA, som sysslar med samma alternativa city-influerade country, så man kan inte kalla Joe Cassady & Co för unika.
Kanske är historieberättandet det mest utmärkande draget för människan som art. Kanske vilar hela hennes evolutionära styrkor – och därmed också svagheter - på denna verbalt språkliga förmåga att finna representationer såväl framåt som bakåt i tiden och tradera dem på olika vis. Men historierna måste ange betydelser och det är ingenting som har undgått Bill Price i hans ”sannolika historier”. Det handlar förvisso inte om episka berättelser med början, mitt och slut, snarare om en samling betraktelser som ofta går iland med att förbinda det privata med det allmängiltiga.
Förförståelse, då. Jag missade aldrig Expressens popsida under de där åren från mitten av 70-talet när pubrock blev till punk och new wave. Mats Olsson var mannen med både järnkoll och god smak. Jag hade väl rätt ont om pengar men till exempel ett par av Dave Edmunds soloskivor, Nick Lowes »Jesus of Cool«, ”Juppanese”, en samlingsplatta med Brinsley Schwarz, Graham Parkers tre första och ett par Feelgood stod i skivbacken vid pass tidig sommar -79. Hade någon, Olsson exempelvis, påstått att Rockpile var rockens framtid, hade jag nog skrivit under på det trots att jag ännu inte hade hört dem live. Nya plattor med herrarna Lowe och Edmunds stod utan tvekan högst upp på den här tonåringens önskelista. Nämnda popsida och Lennart Perssons artikel om Edmunds i ett tidigt nummer av Larm var ett av mina första universitet.
Det ska nog sägas att »The Joshua Tree« länge var den enda U2-skiva jag tyckte var riktigt bra. (Att jag med tiden lärt mig uppskatta en del andra plattor, framför allt »All That You Can’t Leave Behind«, är en annan sak.) Man måste verkligen beundra de irländska spolingarnas förmåga att med stora ögon absorbera vitala delar av amerikansk kultur och därefter leverera en platta med några av populärmusikens mest kända spår. Vi kan dem, oavsett om vi vill det eller inte. Men att göra altcountry-bluegrass av hela trädet, på en debutskiva till på köpet, kan det vara riktigt sunt?
»Maybe Tomorrow« är första singeln frÃ¥n Kent Wennmans sjätte album, »Love Is Calling«. Du kan höra och ladda ner singeln här
1962 var det ännu långt till Clint Eastwood blev bekant för en större filmpublik genom sina roller i vad som rubricerades spagetti-western. Det var ännu längre till den framtid där han blev en av Hollywoods största filmstjärnor, det var långt innan han blev borgmästare.