NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

Vad finns det att säga som inte redan har sagts om Clarence Carters fantastiska karriär. Inte mycket. Denna samling av singlar talar sitt tydliga språk. Clarence Carter var en soulmästare. Han kunde skriva den ena hitlåten efter den andra och framföra dem med en stor, varm och kraftfull sångröst. Under det vi först hör finns hela tiden en underton av glädje och småfinurlig slughet. Bäst uttryckt genom en hans varumärke, ett djupt och dirty skratt. Det blev tre miljonsäljare och 18 andra storsäljare under åren 1966 och 1973. Detta är den första volymen av två som presenterar alla dessa singlar som spelades in i Fame Studios och gavs ut på Fame och Atlantic.

Efter en hel del tjatande valde Rick Hall till slut att spela in en ensam Clarence. Om han hade en slagkraftig sång vill säga. Och det hade han. ”Tell Daddy” blev en första listklättrare och omskriven till ”Tell Mama” till en ännu större hit med Etta James. Baksidans underbara ballad ”I Stayed Away Too Long” visade att Clarence hade talang och kunde omsätta den, i händerna på Rick Hall och med hjälp av Fames otroliga studiomusiker.

Tre singlar blev det på Fame-etiketten innan Jerry Wexler på Atlantic insåg att denna killen borde ges ut på deras etikett istället. Med ”Road Of Love”, B-sida på den sista singeln på Fame-etiketten, visar Clarence att han kan hantera blues lite väl som soul och R&B. Det var dessutom den första inspelning som Duane Allman spelade gitarr på. Och som han gör det sen.

Det stora genombrottet kom med ”Slip Away”, som var B-sida till ”Funky Fever”, och den andra singeln på Atlantic-etiketten. Massor av tid hade lagts på tron att en funkylåt skulle slå hård. Men väl ute kom strax signaler om att DJ:s vände på plattan och den på en kvart inspelade B-sidan blev en hit. Och vilken hit sedan.

Clarence Carter föddes 1936 i Montgomery, Alabama och utbildade sig på Alabama School for the Blind och West Side School i Talladega. Tog examen i musik vid Alabama State Collage 1960 och slog sig samman med en blind kompis från skolan och bildade Clarence & Calvin. Ett samarbete som öppnade upp ett intresse hos Rick Hall men som slutade med att Calvin blev skjuten i huvudet av sin fru.

Story-telling blev också ett välkänt sätt för att Clarence att framföra sina sånger. Redan här finns några fina exempel. ”Making Love (At The Dark End Of The Street) och ”The Few Troubles I´ve Had” var två, där den sistnämnda på ett komiskt sätt berättar om livets eländen.

Denna första samling avslutas med ”I Can´t Leave Your Love Alone”, som blev Clarence sjätte Topp 10-sång på lite mer än två år. En stjärna var född. En stjärna med ett personligt uttryck, underbar sångröst och en låtskrivarförmåga i klass med de allra största. Nu väntar vi med spänning på volym två. Det kan bara bli ännu bättre.
Read more about Clarence Carter
En ny intressant bekantskap från grannlandet Norge. Till hälften i alla fall. På intressedelen menar jag. Deltabluesdelen är inte lika intressant som New Orleans/Mardi Gras-delen. Tommy Johnsons ”Big Road Blues” blir totalt misshandlad till en snabb rocklåt. ”If I Had It My Way” blir söndertrummad och sliden låter som en sitar. Fast allra först undrade jag om jag satt på en Jethro Tull-platta när ”Muddy Days” rasslade fram med sin flöjt. En mycket tveksam start med andra ord.
Joel Rafael är en av vår tids främsta uttolkare av Woody Guthries sångskatt. Han har gjort två fina album med Guthrie-sånger, »Woodeye« och »Woodyboye«. På den första finns »Don’t Kill My Baby and My Son«, en sång om lynchningen i Okemah 1911 av Laura Nelson och hennes femtonårige son Lawrence. Möjligen deltog Woody Guthries far, demokrat och segregationist, i lynchningen.
En platta för gitarrälskande blueslyssnare. Tjocka, stora och mullrande gitarrtoner kombineras med tunna bitande wha wha-flöden. Den tunga basen och den minst lika tunga kompgitarrväggen gör att bluesen blir som en massiv och rockfylld ljudvåg. Ovanpå den glider 71-årige Guitar Shorty med en dompterande skrikig sångröst. Han äger scenen. Inte illa för en gubbe som gjorde sin första singelinspelning för Cobra i Chicago 1957. 30 år på små vägar och knackiga skivbolag tills Black Top slog till med ett treplattorskontrakt under slutet av 1990-talet.
23. november 2013: Bob Dylan, Blackpool: “Flesh-coloured Christs that glow in the dark”
article / 2013-11-24 / Johnny Borgan
YDet er morgen i Blackpool, og i et nevrotisk anfall av selvjustis, slår det meg at jeg kanskje i gårsdagens notater har dømt byen for hardt, etter kun å ha sett den i mørket dagen før. Etter frokost forlater jeg derfor The Big Blue Hotel som ligger i enden av en spektakulær berg- og dalbane som ser ut til å omsvøpe ”halve byen”, noe som på den måten plausibelt minner oss om livets opp- og nedturer. So far, so good. Jeg krysser gaten ned mot den før omtalte ”Pleasure Beach”, og skuer da en helt enorm strandpromenade, murt i stein, som av de gamle egypterne, og på en måte som får lignende installasjoner både i Nice og Cannes til å fortone seg som puslete. Utenfor ligger det store blå havet, som slett ikke er troløst, ”thi det har intet lovet”. Derimot, når jeg ser nedover promenaden og inn mot byen er det en skyline og en historie som i sum utvetydig antyder at byens motto er: ”Gi oss pengene dine!” Eventuelt med tilføyelsen: ”Det er enklest og tryggest om du bare etterlater dem ved byporten og snur.” Blackpool Tower rager 158 meter over havet, og er egentlig en etterligning av Eiffeltårnet, men i dag med en belysning som viser at inspirasjonen fra Las Vegas nok er like sterk. ”Central Pier” ligger som en erigert forlengelse av byens pengemas, stikkende ut i havet med Family Bar og tivoliaktiviteter, og casinoene huser endimensjonale banditter med både en og to armer. ”Slots of fun”. Rekken av foretak i fremste rekke fram mot promenaden er av ubetalelig interesse og nesten uvirkelig kvalitet, ca sytti prosent av dem tilbyr fish and chips. Jeg passerer et skilt med det enkle klare budskapet: ”Upstairs Full Service Dinner”, og tenker at jeg ikke kunne tenkt meg å gå inn der uten politieskorte – ”upstairs” stirrer tomt på meg med gardinløse vinduer. Bak skiltet ”Superior Modern Holiday Flats” står det et skrukkete hus med dårlige knær, tilsynelatende på nippet til å knele under sin egen vekt – jeg ser formelig for meg forventningsfullt og naivt time-sharende kunder ankomme med røde kinn, fulle kofferter og godt humør. Poor bastards! ”Hotel Camelot” prøver å sjarmere forbipasserende med gulnede reklamebilder fra 70-tallet – det undrer meg, etter å ha studert bildene, at de ikke har en spesiell anbefaling for fargeblinde, svaksynte og/eller spesielt nervesterke kunder. Litt lenger opp i gaten kaller den lille geskjeften ”Booze & News” på oss, og minner oss om den evig uslåelige kombinasjonen. Byen har også sin egen B-utgave av Madame Tussaudes, med, for meg, ukjente glamourmodeller (antagelig) og delvis ukjente skuespillere (antagelig) i enorme illustrasjoner på veggene.
”Out Of Sight” är Jake Xerxes Fussells tredje album och han framstår allt mer som en otrolig musikförmedlare. Musikmakare också, men inte minst en förmedlare. Få kan som han hitta gömda guldkorn i den amerikanska sångskatten och ge dem liv, känsla, nerv, drömmar och energi. Kött och blod med andra ord.
Fortfarande tidlös musik.

Fortfarande en skallrande attack av politik, ställningstagande, ilska och medmänsklighet. Och The Clash tycks bara bli bättre ju äldre man blir, ju mer perspektiv och erfarenhet som samlas. Samtidigt som det bara går längre mellan gångarna då jag plockar fram gruppens album. En enstaka låt här och någon där, visst, men inte alltför ofta.