NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

Vad finns det att säga som inte redan har sagts om Clarence Carters fantastiska karriär. Inte mycket. Denna samling av singlar talar sitt tydliga språk. Clarence Carter var en soulmästare. Han kunde skriva den ena hitlåten efter den andra och framföra dem med en stor, varm och kraftfull sångröst. Under det vi först hör finns hela tiden en underton av glädje och småfinurlig slughet. Bäst uttryckt genom en hans varumärke, ett djupt och dirty skratt. Det blev tre miljonsäljare och 18 andra storsäljare under åren 1966 och 1973. Detta är den första volymen av två som presenterar alla dessa singlar som spelades in i Fame Studios och gavs ut på Fame och Atlantic.

Efter en hel del tjatande valde Rick Hall till slut att spela in en ensam Clarence. Om han hade en slagkraftig sång vill säga. Och det hade han. ”Tell Daddy” blev en första listklättrare och omskriven till ”Tell Mama” till en ännu större hit med Etta James. Baksidans underbara ballad ”I Stayed Away Too Long” visade att Clarence hade talang och kunde omsätta den, i händerna på Rick Hall och med hjälp av Fames otroliga studiomusiker.

Tre singlar blev det på Fame-etiketten innan Jerry Wexler på Atlantic insåg att denna killen borde ges ut på deras etikett istället. Med ”Road Of Love”, B-sida på den sista singeln på Fame-etiketten, visar Clarence att han kan hantera blues lite väl som soul och R&B. Det var dessutom den första inspelning som Duane Allman spelade gitarr på. Och som han gör det sen.

Det stora genombrottet kom med ”Slip Away”, som var B-sida till ”Funky Fever”, och den andra singeln på Atlantic-etiketten. Massor av tid hade lagts på tron att en funkylåt skulle slå hård. Men väl ute kom strax signaler om att DJ:s vände på plattan och den på en kvart inspelade B-sidan blev en hit. Och vilken hit sedan.

Clarence Carter föddes 1936 i Montgomery, Alabama och utbildade sig på Alabama School for the Blind och West Side School i Talladega. Tog examen i musik vid Alabama State Collage 1960 och slog sig samman med en blind kompis från skolan och bildade Clarence & Calvin. Ett samarbete som öppnade upp ett intresse hos Rick Hall men som slutade med att Calvin blev skjuten i huvudet av sin fru.

Story-telling blev också ett välkänt sätt för att Clarence att framföra sina sånger. Redan här finns några fina exempel. ”Making Love (At The Dark End Of The Street) och ”The Few Troubles I´ve Had” var två, där den sistnämnda på ett komiskt sätt berättar om livets eländen.

Denna första samling avslutas med ”I Can´t Leave Your Love Alone”, som blev Clarence sjätte Topp 10-sång på lite mer än två år. En stjärna var född. En stjärna med ett personligt uttryck, underbar sångröst och en låtskrivarförmåga i klass med de allra största. Nu väntar vi med spänning på volym två. Det kan bara bli ännu bättre.
Read more about Clarence Carter
För några år sedan kunde vi bevittna Glen Campbells återkomst till rampljuset och till sitt gamla bolag Capitol med ett album döpt något ironiskt till ”Meet Glen Campbell”. Även om Campbells frånvaro från rampljuset varit lång är ju hans låtkatalog fylld av oförglömliga låtar; Gentle on my mind, By the time I get to Phoenix, Galveston och Witchita Lineman för att nu nämna några. Meet Glen Campbell var i stort en mycket lyckad återkomst i enlighet med det framgångsrecept som Rubin/Cash utarbetat där det gamla blandas med det nya.
Navne som Syster Sol, Serengeti, Kultiration, Iya Karna, Internal Dread og Promoe har de seneste år atter sat Sverige på det musikalske reggae landkort og placeret Sverige som det førende reggae-land i Norden. Med Daniel Asher & Jah Covenant Band er der nu endnu god grund til at spidse ører for reggae fra Sverige. Asher er fra Västerås og har tidligere samarbejdet med en lang række svenske reggaekunstnere.
Ännu ett starkt album från Rita Engedalen. Jag tyckte att Ritas föregående ”Chapels And Bars” från 2011 var en riktig höjdpunkt. Och ”My Mother´s Blues” är en fin uppföljare. Kanske lite bredare i sitt anslag. Några spår med enbart det egna bandet Backbone och några med olika typer av gästinslag. Tillsammans varierat och inspirerat.
Tack och lov. Det verkar inte som strömmen av återutgivningar av Sonny Boy Williamsons inspelningar håller på att avta. Tvärt om. Och inte så konstigt kanske. Sonny Boy Williamson var tillsammans med Little Walter och Big Walter Horton en av den moderna bluesens främsta munspelare.
I det stora kvinnliga uppsvinget i Nashville åren kring 1990 såg de flesta debutanterna ut att vara tjugo år. Men förutom Kelly Willis och några till var de tio år äldre; debuten hade föregåtts av flera års slit som servitriser, receptionister på skivbolagen och demosångerskor.
Han hade en tung vänsterhand, som vandrade och formade basgångar som ingen annan. Ett tungt, bullrande, rullande och muskulöst bluespianospel som skapade en identitet och ett namn under en tioårsperiod mellan 1941 och 1951. Med ”Worried Life Blues” från 1941 gjorde han sig oförglömlig och skapade en blues som har varit på många artister repertoar under de senaste 70 åren. Nu var den inte helt och hållet hans egen. Ursprunget kommer från Sleepy John Estes ”Someday Baby Blues”. Sleepy var dock inte lika noga med att hålla stroferna i en logisk ordning och med att använda samma ord genomgående i de återkommande stroferna. Det gjorde däremot Big Maceo.