NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

My whole life's been highways & byways
Broken dreams of designated skyways
Life's been flashing by
One day I know I'll die
Somewhere on highways & byways


Refreshments sjunger om »Highways & Byways« och nämner Memphis, New Orleans och Arkansas. Men efter 3400 spelningar som till 99% tilldragit sig i vårt avlånga land skulle det lika gärna kunna vara »Huvudleder & Byvägar« och platserna Marma, Nynäshamn och Arvika.

Strunt samma för det svänger gott om Refreshments upptemporock'n'roll och titellåten får mig att minnas Kirsty MacColls hit »There's a Guy Works Down the Chip Shop Swears He's Elvis«.

Nostalgisk storbandsrock blir det i »(You're Gonna) Wish It Was Me« och det följs av dansvänligt pianorocksväng i »The One You Love« innan vi hamnar LITE närmare nutiden i »Rock'n'Roll Bitch« som tar rygg på Wilmer X-favoriten »Om En Hund Mådde Så Här«.

Något som jag uppskattar mer och mer för varje skiva är när pianisten Johan »J.B.« Blohm tar över ledsången. Normalt står basisten och låtskrivaren Jocke Arnell för större delen av sången, men till den här skivan har Arnell specialskrivit tre låtar till »J.B.«. Underbara halvfartscountryballaden »Far Away Man« är först ut och senare på skivan finns Jerry Lee-rockiga »Burning To the Core« och »Black'n'White« som mycket riktigt handlar om de två färgerna på pianotangenterna.

Nya albumet bjuder också på ett gungande tex-mexdrama värdigt Texas Tornados i »El Camino«. Odågan till son kör en El Camino och den olyckligt förälskade tjejen är städerska på ett Reno Casino.

Vi befinner oss fortfarande långt söderut i swamp pop-tryckaren »Delicate Flower«. Bobby Charles, Freddy Fender och Cookie & The Cupcakes hade lätt kunna sjunga med i denna.

Balladen »Fooled By Love« har för Refreshments oväntade mollackord som bidrar till variationen på skivan. Det är dock snabbt glömt i följande »Continental« med coolt strängbändande av Jonas Göransson:

I don't mean to be sentimental
But I got somethin' on my mind that's sacramental
I believe my death will be quick 'n' accidental
And I want you to bury me in my Continental


En tung varning till våghalsiga sommartrafikanter från några som ägnat större delen av sina vuxna liv åt att syna asfalten från Ystad till Haparanda.

Going out in style tänker jag om sista låten »Twice As Nice«. Frustande saxofon, Rockpile-gitarrer och speedat Jerry Lee-klinkande. Typiskt Refreshments, men trots att deras sound är lätt att känna igen och att alla trogna fans blir lyckliga över denna nya fullträff så är det något litet som har hänt. Variationen är större, detaljerna i instrumenteringen sticker ut mer än vanligt från standardmallen.

Refreshments själva ger ljudteknikern Roberth Ekholm (som också sköter bandets liveljud) en stor del av äran till denna lilla uppfriskande »nyhet«. Så framtiden ser lovande ut för detta slitstarka band och nya skivan kommer säkerligen att bättra på redan utmärkta statistiken 12 guld- och 2 platinaplattor och mer än 500.000 sålda skivor.

Massor av motorcyklar är det på skivasken, men Refreshments har ändå inga planer på att »göra en Jerry Williams«, dvs köra båge mellan gigen. Så fortsätt att kika efter deras turnébuss i en stad nära dig.
Read more about Refreshments
I studion med Doug Seegers
article / 2014-05-16 / Håkan Olsson
Doug Seegers är en man som gör intryck. Den slitne gatumusikern som med intensiv och gripande röst sjöng »Going Down to the River« i Jills veranda gjorde i alla fall på kort tid ett outplånligt intryck på väldigt många svenskar. En skör, sårbar man, märkt av ett hårt liv, som trots allt har en inre styrka och en okuvlig stolthet. En låt, en röst, ett öde och en människa som gick rakt genom tv-rutan och berörde.
Vilket djur som är vanligast förekommande i band- och artistnamn är bara ett exempel på funderingar som kan hålla en sömnlös vissa höstnätter. Utrikes ligger fåglar bra till men även här hemma har vi ju allt från kungsfiskare till fängelsefåglar och under våren lät två nya fågelband göra sig hörda: norrländska Lowbird Highbird och By the Bluebird, den senares skiva har legat under jaktradarn tills nu, när flyttstrecken vemodigt fyller de södra himlarna.
David Johnson är låtskrivare, sångare och gitarrist. Han kommer ursprungligen från den kanadensiska prärien, där han växte upp i närheten av en prick på kartan som har namnet Winnipeg, Manitoba. När han var 18 började han skriva låtar, samtidigt som han studerade klassisk musik på universitetet i Montreal. Studierna fick avbrytas på grund av sjukdom och så småningom gav David sig iväg ut i världen istället för att återgå till studierna. I Venezuela fick han jobb som journalist, i Schweiz blev han musikterapeut och i Sverige utbildade han sig i klassiskt gitarrspel. Och här, i Malmö, har han stannat.
Vänstervindar inom Americanamusiken
article / 2006-06-18 / Håkan Olsson
Det blåser vänstervindar inom Americanamusiken. Rodney Crowell, James McMurtry, Neil Young och Dixie Chicks är bland de nominerade inför femte upplagan av Americana Honors & Rewards den 22 september i Nashville.
Ömsint från stålverkets inre
article / 2013-11-26 / Håkan Olsson
Ögonblicket är kort. Men vi står i alla fall där invid t-shirtförsäljningen och pratar en stund. Ira Kaplan är precis så ödmjukt intelligent som hela hans väsen utstrålar från scen. Det är fyra år sedan de var här sist. Sju år sedan jag såg dem på Debaser förra gången. Femton år sedan den magiska kvällen på Studion, på S:t Eriksplan. Då hade de just släppt I can hear the heart beatin as one med framtida publikfavoriter som Autumn Sweater och Stockholm Syndrome. Det går ju inte riktigt att prata hits och Yo La Tengo, men just de två låtarna är väl så nära man kan komma med bandet som startade i Hoboken, New Jersey för en evighet och en sekund sedan. Bandet som länge trodde att de inte skulle bli av. Men den här novemberkvällen får vi dem. Hits, nostalgi och gnisterregn.
Rockens renessanseman, mine damer & herrer: Leon Russell!
Leon Russsell (egentlig Hank Wilson evt. Claude Russell Bridges, født 2.april 1941, Lawton, Oklahoma) må være rockens mest bortglemte mann. Sett i lys av rollen Russell har hatt i rockhistorien og hans, mildt sagt, oppsiktsvekkende utseende, er det et mysterium at multiinstrumentalisten, sangeren, produsenten og låtskriveren så ofte oversees når rockens formative år skal speiles.