En ny CD med Sven Zetterberg & The Rockarounds? Ja, Sven Zetterberg är gitarrist och sjunger suveränt på »Poor Old Mr Woogie« (Chas & Dave) och »Wish Me Well« (Memphis Slim) och hela Rockarounds är med: Ingemar Dunker (trummor), Tommy Cassemar (bas), Micke Finell (saxofon) och Calle Brickman (piano).
Fast nej, detta är boogie woogie-pianisten Calle Brickmans solodebut. En 8-spårs »mini-CD« som kan få en att tänka på Rockarounds-bekantingen Linda Gail Lewis och hennes storebrorsa Jerry Lee (grattis förresten till sjunde giftermålet, nu med kusinens före detta). Även Refreshments-pianisten Johan »JB« Blohms soloalbum »Reconsider Me« gör sig påmint liksom Malmös gladrockare Buckaroos.
Bortsett från Zetterbergs två sånginsatser så är resten av skivan instrumental. Extra sväng och snygg bluesgitarr utlovas på Micke Finell-kompositionen »Wrong So Wrong« och på Brickmans egen »Turner« där Finell trycker igång låten med sin saxofon innan pianistens flinka fingrar greppar taget och sedan lämnar över till alltför tidigt bortgångne munspelaren Gary Primich och hans band.
Unge Gävlepianisten Brickman (22) började spela boogie woogie som 11-åring. Fast då hade han redan spelat piano i flera år och dessutom testat bluesgitarr och trummor! Förkovrade sig ytterligare på Jazzgymnasiet i Gävle och Fridhems Folkhögskola utanför Lund. Numera finns hans fasta jobb i husbandet på legendariska jazzklubben Montmartre i Köpenhamn. Han fick Charlie Norman-stipendiet 2008 och så här tycker Robert Wells:
»Cool boogie piano with a true honky tonk sound that hails from some broke down bar on Route 66. An expertly-worked performance of the piano style of the last century.«
Nod kan faktiskt översättas med att somna till.
Möjligen kanske några av er som läser detta också somnar av den gammelmanssläpighet som dominerar tolkningarna på den är Bob Dylan-tributen.
40 års låtskrivande har gjort John Hiatt till en absolut mästare. Stabila låtkonstruktioner med personliga men allmängiltiga ordvändningar och så den där omisskännliga rösten på toppen.
Paal Flaata är en av Skandinaviens bästa sångare. Så är det bara, som min mamma brukar säga efter att ha yttrat en oomkullrunklig sanning. Jag vet inte hur många i Sverige som följde Flaatas karriär i Midnight Choir, men alla norska läsare vet så klart att jag har rätt när jag upprepar att Paal Flaata är en av Skandinaviens bästa sångare.
En eller annen gang under Cruise Café-perioden på Aker Brygge på 80-90-tallet, fikk jeg oppleve den legendariske Texas-trommeslageren, låtskriveren og R&B-sangeren Doyle Bramhall. Jeg kan ikke huske om det var med eget band i forbindelse med at han hadde gitt ut sitt flotte debutalbum »Bird Nest On The Ground« (Antone's 1994), eller om det var som trommeslager for Marcia Ball (han spiller på hennes »Hot Tamale«, Rounder, 1985). Jeg husker bare at sangen hans slo knockout på alle, samtidig som han var et helt soultrain av et lokomotiv bak trommene. Pulserende og hardtslående.
Praise the Lord! The Sacred Shakers är tillbaka! Och de är fast beslutna att sprida det goda budskapet och den idag sorgligt ouppmärksammade genren country gospel till världen. Det handlar nog inte i första hand om religiös renlärighet utan mer om en uppenbar och djupt rotad kärlek till den oerhörda sångskatt som finns inom den kristna countrymusikens område. När Bob Dylan upprepade gånger ställdes inför nyfikna frågor om sin tro av journalister 1996/1997 svarade han ungefär i den här stilen: Those old songs are my lexicon and my prayerbook. I believe the songs. Vem vet, kanske är det något liknande dessa unga musiker känner.
Risager etablerar sig allt hårdare på den svenska bluesmarknaden. Under 2007 är hans svenska spellista omfattande och jag tror att alla som har upplevt honom på scenen kommer att rusa efter den här nya plattan, »Here I Am«. De konserter jag har sett honom genomföra har varit rena rama dynamiten och Risager visar upp en ofattbar kompetens när han ha en publik framför sig.
