NYHETER

Doug Seegers tolkar Chris Isaak

Nytt från OK Star Orchestra

Peder af Ugglas med svit i fyra delar

Lucinda Williams till Sthlm Americana

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Tanya Tucker - While I´m livin´

Joe Hill Louis - A´ Jumpin´ & A´ Shufflin´ The Blues

Sunny Leigh Shipley - Out of the sky

Rodney Crowell - Texas

Arkivet

ARTIKLAR

Israel Nash: Hotell Hulingen, Hultsfred 30/7 2019

Carson McHone på HEIM i Östersund 28 april 2019

State Of Mud - A Wake up call!

David Urwitz favoritfärg är grå

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Tobias Levander

Bäst just nu enligt Anders Nordgren

Bäst just nu enligt Pelle Nilsson

Bäst just nu enligt Staffan Grundström

Arkivet

Tyvärr är detta det sista vi får höra från Michael ”Iron Man” Burks. Och detta är nog dessutom det bästa han har gjort. Den 6 maj föll Michael död ner på Atlanta Airport. Hemma låg den färdigredigerade tapen med låtarna till det som skulle komma att bli Michaels fjärde och sista album för Alligator, ”Show Of Strenght”.

Burks blues bärs fram av ett ilsket intensivt gitarrspel och en mörk, tungt grov sångröst. De är varandras motsats och samarbetspartner. Tillsammans bygger det upp sånger som lever på ett call and respons-mönster. En sångstrof och ett gitarrinlägg, en sångstrof och ett gitarrinlägg, och sedan ett gitarrsolo. Samspelet med Wayne Sharps orgel är bra och skapar basen i soundet. Till detta kommer sedan en tungt mullrande bas och ett trumspel som inte håller sig borta från cymbalerna.

Förutom Michaels egen personliga stil hör vi en lite rockigare Robert Cray i de mer melodiösa spåren och en Albert King i de mer bluesigt rockiga spåren. Samtidigt visar Michael att han kan tona ner gitarren och plocka fram en lite mer shufflegroove i ”What Does It Take To Please You”, som mycket väl skulle kunna ha kommit från B.B. Kings katalog. Lysande blues. Som avslutning har han valt Charlie Richs ”Feel Like Going Home” och visar att han även behärskar blues som har sin bas i countryn.

Michael Burks byggde upp en världsomfattande popularitet med en blues som var hårt gitarrdriven och tungt inspirerad av rock. Högt och intensivt. Men kunde också variera med lite mer melodiösa spår och även soulfyllda likt ”Can You Read Between The Lines?”.

Michael ”Iron Man” Burks kommer att lämna ett stort tomrum efter sig i bluesens värld. Han hade behövts många år till med att visa sin styrka som musiker, kompositör och bandledare.
”The Emperor Of Wyoming” var inledningsspåret på Neil Youngs debutalbum, som släpptes den 12 november 1968 på Neils 23-årsdag. Och en sagolik musikerkarriär tog sin början.
100% Ben Kweller
artiklar / 2006-11-07 / Ola Karlsson
När jag var i USA 2002 köpte jag ett album som hette Sha Sha, enbart på grund av omslaget. Jag visste liksom redan att det skulle vara bra. Det var det också. Väldigt bra. Sedan dess har jag med nyfikenhet och stor glädje följt Ben Kweller, där han tassat fram i Todd Rundgren, Elton John, Ben Folds och Nirvanas fotspår i jakten på den perfekta poplåten. Så när jag fick förfrågan om en intervju var jag naturligtvis inte sen att hänga på.
Det är egentligen inte förrän i den sista låten ”Step-Back Red” som det riktigt hettar till. Det är här detta inspirerande band från East Nashville flyttar sig från Laurel Canyon till Woodstock. Lite tyngre, lite taktfastare, lite mer The Band än The Grateful Dead. Men lika hett, lika skönsjungande, lika välstrukturerat som på den halvofficiella debuten ”Cordovas”. Eller lite till. För på ”That Santa Fe Channel” tar Joe Firstman och hans bandmedlemmar ytterligare ett steg i sin musikaliska utveckling. Ännu tätare harmonier, ännu tydligare piano, ännu mer stöt i gitarrerna. Ännu mer av allting men samtidigt ytterst välanpassat, som ungefär kan jämföras med den kända texten ”en för alla, alla för en”.
Bromberg har haft en karriär med långa perioder av tillbakadragande från offentligheten. Framförallt för att fullfölja sin passion som tillverkare av fioler. Men nu har han åstadkommit ett av årets absolut starkaste album så nu får han lägga fiolerna åt sidan.
När Bloodshot Records 2017 återutgav Sarah Shook and the Disarmers platta som spelades in 2015 var det som om att få grus i skorna. Irriterande och påträngande, skavande och något som inte gick att ignorera. Punkig americana med slängar av honky tonk och country. Aggressivt knuffade Sarah lyssnarna framåt med sånger som hon samlat ihop under ett minst sagt brokigt liv. Där fanns inte skuggan av beklagande, bara ett par hårt och intensivt stirrande ögon var de än dök upp. ”Tro mig, jag vet”: sa de.
Sailover, Hightone Records – PF Sloan, 2006.

P. F. Sloan er et ukjent navn for mange, mens låta ”Eve of Destruction”, gjort kjent av Barry McGuire, får svært mange til å nikke gjenkjennende. Sloan er opphavsmannen, og er nok fortsatt mer av en låtskriver enn av en sanger. Dette til tross for at ”Sailover” absolutt er et hederlig forsøk på å komme tilbake som den kjente kombinasjonen singer/songwriter.