NYHETER

Doug Seegers tolkar Chris Isaak

Nytt från OK Star Orchestra

Peder af Ugglas med svit i fyra delar

Lucinda Williams till Sthlm Americana

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Tanya Tucker - While I´m livin´

Joe Hill Louis - A´ Jumpin´ & A´ Shufflin´ The Blues

Sunny Leigh Shipley - Out of the sky

Rodney Crowell - Texas

Arkivet

ARTIKLAR

Israel Nash: Hotell Hulingen, Hultsfred 30/7 2019

Carson McHone på HEIM i Östersund 28 april 2019

State Of Mud - A Wake up call!

David Urwitz favoritfärg är grå

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Tobias Levander

Bäst just nu enligt Anders Nordgren

Bäst just nu enligt Pelle Nilsson

Bäst just nu enligt Staffan Grundström

Arkivet

Tyvärr är detta det sista vi får höra från Michael ”Iron Man” Burks. Och detta är nog dessutom det bästa han har gjort. Den 6 maj föll Michael död ner på Atlanta Airport. Hemma låg den färdigredigerade tapen med låtarna till det som skulle komma att bli Michaels fjärde och sista album för Alligator, ”Show Of Strenght”.

Burks blues bärs fram av ett ilsket intensivt gitarrspel och en mörk, tungt grov sångröst. De är varandras motsats och samarbetspartner. Tillsammans bygger det upp sånger som lever på ett call and respons-mönster. En sångstrof och ett gitarrinlägg, en sångstrof och ett gitarrinlägg, och sedan ett gitarrsolo. Samspelet med Wayne Sharps orgel är bra och skapar basen i soundet. Till detta kommer sedan en tungt mullrande bas och ett trumspel som inte håller sig borta från cymbalerna.

Förutom Michaels egen personliga stil hör vi en lite rockigare Robert Cray i de mer melodiösa spåren och en Albert King i de mer bluesigt rockiga spåren. Samtidigt visar Michael att han kan tona ner gitarren och plocka fram en lite mer shufflegroove i ”What Does It Take To Please You”, som mycket väl skulle kunna ha kommit från B.B. Kings katalog. Lysande blues. Som avslutning har han valt Charlie Richs ”Feel Like Going Home” och visar att han även behärskar blues som har sin bas i countryn.

Michael Burks byggde upp en världsomfattande popularitet med en blues som var hårt gitarrdriven och tungt inspirerad av rock. Högt och intensivt. Men kunde också variera med lite mer melodiösa spår och även soulfyllda likt ”Can You Read Between The Lines?”.

Michael ”Iron Man” Burks kommer att lämna ett stort tomrum efter sig i bluesens värld. Han hade behövts många år till med att visa sin styrka som musiker, kompositör och bandledare.
»Man Alive« er definitivt platen som kommer seilende ut av det blå. Det er fjorten år siden den amerikanske rocklegenden sist slapp plate under eget navn, og man må helt tilbake til andre halvdel av syttitallet for å finne utgivelser som kan oppfattes som ordentlig gjennomarbeidede plater.
Paul Thorns tidiga album, till exempel "Ain´t Love Strange” från 2000, spelade jag nästan oavbrutet –klassisk rock men alltid med en känsla av soul av blues i botten. Men sen tappade jag bort honom - kanske mest för att allt lät lite lika, även om det alltid var bra.
Vi har nu kommit till den 15:e utgåvan i återutgivningsserien ”By The Bayou”. Och den femte som fokuserar på R & B från olika bandvalv runt om i Louisiana och dess omgivningar från det sena 50-talet till det tidiga 60-talet.
25 år gamle Costellos fjerde albumutgivelse – »Sean Costello« er tittelen – befester posisjonen hans som et av de fremste unge, hvite blueshåpene. Han har både stemmen og utseendet og en mektig tone i bluesgitaren. Nå står han også fram som en begavet singer-songwriter og storyteller med mer å fare med enn stilsikker genreblues med faste klisjeer. Til tider antar han nesten Harry Connick Jr. –dimensjoner i sin hjemmevante omgang med amerikansk sangtradisjon. Jazz-crooningen på den egenkomponerte »All I Can Do« er helt strålende, på »I Get A Feeling« høres han ut som Clarence Carters hvite halvbror, og tekstene er voksne.
Mighty Sam McClain, som fyller 70 år i år, har sedan 60-talet haft sin fasta bas i the deep soul/bluestraditionen tillsammans med Bobby Blue Bland, O.V. Wright och Solomon Burke. 1966 spelade han in en version av Patsy Clains ”Sweet Dreams”, som också blev hans start på en lång sångkarriär. Inte utan problem. Trots ett antal singlar var det vanligt jobb som drog in pengarna under de första 15 åren. Inte förrän i slutet på 80-talet började det hända något mer. Turnéer världen över och, fram till idag, en 16 album under västen.
Mitt hjärta har alltid slagit för Barbara Lynn. Och nu slår det lite extra när Ace har samlat ihop hennes utgivningar från Tribe, Jetstream, Starflight och Copyright mellan 1966 och 1979. Ja, komplett till och med. Dessutom två tidigare outgivna sånger. Det betyder att vi nu har allt samlat på ett ställe, med bättre kvalitet än tidigare och med nya upptäckter.