NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

När jag fick den här boken i min hand började handen darra lite. För mig har det, förutom ett antal serietidningar i yngre år, inte funnits en enda tidning i Sverige som har betytt mer än Schlager. Jag var under större delen av 1970-talet trogen läsare av brittisk musikpress. Jag försökte läsa proggrörelsens flaggskepp Musikens Makt - men stod inte ut med att de alltför ofta hoppade på mina hjältar. Så när en annons kom 1980 och sökte prenumeranter till en icke ännu startad svensk musiktidning så hakade jag på.

Den 10 oktober 1980 släpptes det första numret av Schlager. På omslaget var Dag Vag och Ebba Grön. Tidningen drevs av Ideella föreningen Rockmani och pengarna kom från stödkonserter och privata lån. Upplagan pendlade mellan 15 000 – 20 000 och första året kom tidningen varannan vecka. Och i min lilla Uppsala-värld var det i stort sett ingen som inte läste Schlager. I tre år drevs tidningen av Rockmani sedan såldes den mot att Saxons tog över sexsiffriga skulder. Den här boken innehåller texter från de första tre åren.

Schlager var på något sätt ett oäkta barn av proggen och punken. Journalistiken sökte alltid en vinkel och ville visa upp musiken i sina sociala sammanhang. Samtidigt var man gärna personliga och uppkäftiga och skrev på ett sätt som inte andra tidningar gjorde. För mig var de alla hjältar Bengt Eriksson, Håkan Lagher, Lars Nylin, Kristina Adolfsson, Susanne Ljung, ja, alla som skrev i Schlager.

I denna samling finns en hel del texter som är högintressanta än i dag för att de handlar om musiker som betydde mycket då och betyder mycket än. Andra handlar om grupper och artister som inte många kommer ihåg i dag. Ett reportage som Kristina Adolfssons mycket närgångna och intima reportage från när hon var knarkvakt åt Nico berör djupt än. Thore Sonessons reportage om Siouxsie & The Banshees var allt som musikbevakningen i dagstidningarna inte var då. Håkan Lagher reste på turné med Dag Vag och Ebba Grön hösten 1980 och det handlar om landets två mest framgångsrika band då - men också om Sverige. Bengt Erikssons charmiga hemma hos med The Slits är så rörande trulig och lite sorgligt - eftersom Ari Up dog för inte alltför länge sedan.

”Best of Schlager” är boken för oss som var med under 1980-talets tre första år. Men det är också en inblick i den världen som kan fungera som en tidsresa för vem som helst som har ett visst musikintresse. Det enda sorgliga är att boken saknar foton. För Schlager hade flera urskickliga fotografer. Men i stället får vi aktuella kommentarer från ett 2011-perspektiv från skribenterna till varje artikel. Och därtill finns ett antal hyllningsartiklar från Schlagers lärjungar som Per Bjurman.

Utan Schlager hade jag inte varit den jag är i dag. Och när jag läser ”Best Of Schlager” blir jag stolt över vilken lysande smak för bra texter jag hade där i Uppsala för 30 år sedan. Rockjournalistik på svenska har aldrig varit mer angelägen än vad den var i Schlager.

PS – När jag läst boken och skriver texten läser jag de helt nya texterna av Gunnar Bolin och Per Bjurman om Schlagers betydelse för dem. Det skiljer många år mellan de två och jag finns väl ungefär mitt emellan dem. Men för oss alla tre var Schlager en viktig, väldigt viktig, det i det som formade oss till de människor vi blev. Och min recension är ganska lik deras upplevelser.DS.

(Recensionen ursprungligen skriven för Östersunds-Posten)
Att lyssna på ismael är som att företa en resa i tiden. Ingenting konstigt med det; god musik har alltid ett förflutet. Men det är inte en resa tillbaka till rockens rötter så som de oftast beskrivs, till Elvis, Hank, Mississippideltat eller ens Liverpool. Nej, här hörs i stället ekon av The Jams kollektiva energiexplosioner, tidiga U2, när Bono var mer entusiast än världssamvete, Joy Divisions och REMs lysande popsånger, de som aldrig förlorade sig i melodihakar för hakarnas egen skull, och Anders F Rönnbloms och Imperiets bästa stunder. De ”roots” ismael förhåller sig till utgår alltså i mångt och mycket från det 80-tal som fann sitt uttryck i det sena 70-talets (ofta brittiska) new wave. Men ismael består av tre vuxna män som vet vilka de är och vad de vill, så till det enkla plagiatet är det långt. Faktum är jag trots alla uppenbara influenser finner ett helt eget uttryck på bandets debutskiva.
25 år gamle Costellos fjerde albumutgivelse – »Sean Costello« er tittelen – befester posisjonen hans som et av de fremste unge, hvite blueshåpene. Han har både stemmen og utseendet og en mektig tone i bluesgitaren. Nå står han også fram som en begavet singer-songwriter og storyteller med mer å fare med enn stilsikker genreblues med faste klisjeer. Til tider antar han nesten Harry Connick Jr. –dimensjoner i sin hjemmevante omgang med amerikansk sangtradisjon. Jazz-crooningen på den egenkomponerte »All I Can Do« er helt strålende, på »I Get A Feeling« høres han ut som Clarence Carters hvite halvbror, og tekstene er voksne.
»Jag vill här framhålla att det inte är snobbism som gör att jag ogärna läser modern svensk prosa«, skriver Stig Larsson i den nyutkomna samlingen Artiklar 1975-2004 apropå en roman av Willy Kyrklund. Artikeln är visserligen skriven i november 1988, men går fortfarande att applicera på svensk romankonst, det är jag säker på.
I skenet av ett väldigt trött bluesalbum för åtta år sedan är detta en sensation. En vältajmad, snyggt iscensatt comeback och revansch från någon vi trodde för länge sedan dragit sig undan alltihop.
2011 diagnostiserades Glen Campbell med Alzheimers sjukdom. 2012 gav han sig ut på en avskedsturné med fyra av sina barn i bandet. Efter turnén - som finns dokumenterad på filmen I’ll be me - spelades avskedsplattan »Adiós« in. Då hade Campbells sjukdom accelererat till den grad att hans gamla medhjälpare Carl Jackson var tvungen att leda honom igenom texten med hjälp av lappar.
Viva Terry Dene
article / 2007-02-28 / Håkan Olsson
Terry Dene är kanske den mest bortkastade begåvning Storbritannien gjort sig skyldig till. Hela hans Decca-katalog vittnar om en bra röst men en produktion fullständigt under isen. Nåja, det finns ett undantag - “Pretty Little Pearly” inspelad i oktober 1958.