När jag fick den här boken i min hand började handen darra lite. För mig har det, förutom ett antal serietidningar i yngre år, inte funnits en enda tidning i Sverige som har betytt mer än Schlager. Jag var under större delen av 1970-talet trogen läsare av brittisk musikpress. Jag försökte läsa proggrörelsens flaggskepp Musikens Makt - men stod inte ut med att de alltför ofta hoppade på mina hjältar. Så när en annons kom 1980 och sökte prenumeranter till en icke ännu startad svensk musiktidning så hakade jag på.

Den 10 oktober 1980 släpptes det första numret av Schlager. På omslaget var Dag Vag och Ebba Grön. Tidningen drevs av Ideella föreningen Rockmani och pengarna kom från stödkonserter och privata lån. Upplagan pendlade mellan 15 000 – 20 000 och första året kom tidningen varannan vecka. Och i min lilla Uppsala-värld var det i stort sett ingen som inte läste Schlager. I tre år drevs tidningen av Rockmani sedan såldes den mot att Saxons tog över sexsiffriga skulder. Den här boken innehåller texter från de första tre åren.

Schlager var på något sätt ett oäkta barn av proggen och punken. Journalistiken sökte alltid en vinkel och ville visa upp musiken i sina sociala sammanhang. Samtidigt var man gärna personliga och uppkäftiga och skrev på ett sätt som inte andra tidningar gjorde. För mig var de alla hjältar Bengt Eriksson, Håkan Lagher, Lars Nylin, Kristina Adolfsson, Susanne Ljung, ja, alla som skrev i Schlager.

I denna samling finns en hel del texter som är högintressanta än i dag för att de handlar om musiker som betydde mycket då och betyder mycket än. Andra handlar om grupper och artister som inte många kommer ihåg i dag. Ett reportage som Kristina Adolfssons mycket närgångna och intima reportage från när hon var knarkvakt åt Nico berör djupt än. Thore Sonessons reportage om Siouxsie & The Banshees var allt som musikbevakningen i dagstidningarna inte var då. Håkan Lagher reste på turné med Dag Vag och Ebba Grön hösten 1980 och det handlar om landets två mest framgångsrika band då - men också om Sverige. Bengt Erikssons charmiga hemma hos med The Slits är så rörande trulig och lite sorgligt - eftersom Ari Up dog för inte alltför länge sedan.

”Best of Schlager” är boken för oss som var med under 1980-talets tre första år. Men det är också en inblick i den världen som kan fungera som en tidsresa för vem som helst som har ett visst musikintresse. Det enda sorgliga är att boken saknar foton. För Schlager hade flera urskickliga fotografer. Men i stället får vi aktuella kommentarer från ett 2011-perspektiv från skribenterna till varje artikel. Och därtill finns ett antal hyllningsartiklar från Schlagers lärjungar som Per Bjurman.

Utan Schlager hade jag inte varit den jag är i dag. Och när jag läser ”Best Of Schlager” blir jag stolt över vilken lysande smak för bra texter jag hade där i Uppsala för 30 år sedan. Rockjournalistik på svenska har aldrig varit mer angelägen än vad den var i Schlager.

PS – När jag läst boken och skriver texten läser jag de helt nya texterna av Gunnar Bolin och Per Bjurman om Schlagers betydelse för dem. Det skiljer många år mellan de två och jag finns väl ungefär mitt emellan dem. Men för oss alla tre var Schlager en viktig, väldigt viktig, det i det som formade oss till de människor vi blev. Och min recension är ganska lik deras upplevelser.DS.

(Recensionen ursprungligen skriven för Östersunds-Posten)