NYHETER

Headline

Videotips: The Original Five - Wrong Turn Right

R.I.P. John Renbourn

Eilen Jewell och Rio Grande

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Joe Pug - Windfall

Peder af Ugglas - Blue Departure

Allan Harris - Black Bar Jukebox

Shoutin´ Red - Introducing: Shoutin´ Red

Arkivet

ARTIKLAR

Tio countryfavoriter

Ensamma mödrar och frånvarande fädrar

Reggaekongen runder 70: Hør ti af Bob Marleys største

Tacka Gud (eller Otis Redding) för Eddie Hinton

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Jens Renberg

Bäst just nu enligt Thomas Lundvall

Bäst just nu enligt Olle Nordgren

Bäst just nu enligt Mark Andersson

Arkivet

Malmöduon Isabell Dahlberg och Mats Källblad, alias Spiken i kistan, ger utsnitt och ögonblicksbilder från tillvarons utkanter. Det är skarpskurna och konkreta bilder, som fokuserar på öden mer än idéer. Idéerna växer fram ur ödena, de utgör inga beskäftiga postulat för den lyriska iakttagelsen.

Vi möter dansbandssångerskan som försöker göra sig fri, pojken med rockstjärnedrömmar som fastnade på cementfabriken, sjuksköterskan som drömmer sig bort från nattpasset och två bröder på en begravning bland andra. Varje text rymmer ett klassmässigt ställningstagande, men detta skrivs inte lyssnaren på näsan, utan tar långsamt form genom det gestaltade livet.

Framförandena är nertonade med mycket luft i ljudbilden. Någon gång bryter ett dragspel eller en fiol in i det akustiska gitarrkompet, och även Mats Källblads slide förstärker den instrumentala konturen i några av albumets bästa spår.

Så blir den politiska sången meningsfull.
Läs mer om Spiken i kistan
Det var en regnig vecka i december, året var 1980. Vi var i London. Cramps på Lyceum lät som ingenting vi hört tidigare medan Undertones var direkt fantastiska live när Feargal Sharkey hyllades som kung över Hammersmith Palais. En kväll tog vi oss till den legendariska klubben Dingwalls för att lyssna på ett för oss okänt band, Nine Below Zero. Det måste varit där jag drack min första Double Diamond. Hur som helst - det var bandet som knockade mig, en knock-out som nu går i repris när Marqueeplattan ges ut igen, komplett med extraspår och dvd.
Det kinas och cinas en del i svensk country för närvarande. Carina Jaarnek gav nyligen ut sin Elvishyllning med James Burton, Charlie McCoy, Billy Swan och annat högklassigt folk i kompet. Hon kallade sig Kina på skivan. Och när Cina Samuelson, en veteran på svenska countryscenen, nu ger ut sitt första album kallar hon sig rätt och slätt för Cina. Vad är det för fel på efternamnen?
Norah Jones är en good ole girl, så ung hon är. Hon fick sitt kontrakt med Blue Note för att Bruce Lundwall inte ville göra samma misstag som han gjoorde med Eva Cassidy. Hennes kontrakt med Blue Note blev inte av, där för att hon var alltför svårkategoriserad. Folk, jazz eller blues?
Visst är det glädjande att europeiska Sony storsatsar på en ung countrysångerska. Och ännu mer glädjande är att Gretchen Wilson är riktigt bra. Hennes debutskiva Here for the Party har sålt mer än en miljon exemplar i USA; Trisha Yearwood var den första kvinnliga countrydebutanten som lyckades med det och inte särskilt många har följt hennes exempel.
David Johnson är låtskrivare, sångare och gitarrist. Han kommer ursprungligen från den kanadensiska prärien, där han växte upp i närheten av en prick på kartan som har namnet Winnipeg, Manitoba. När han var 18 började han skriva låtar, samtidigt som han studerade klassisk musik på universitetet i Montreal. Studierna fick avbrytas på grund av sjukdom och så småningom gav David sig iväg ut i världen istället för att återgå till studierna. I Venezuela fick han jobb som journalist, i Schweiz blev han musikterapeut och i Sverige utbildade han sig i klassiskt gitarrspel. Och här, i Malmö, har han stannat.
»Greasy & explicit soul movers« står det på omslaget.

Inget kunde vara mer rätt.

För Andre Williams sätter ord på våra snuskigaste drömmar och värsta mardrömmar. Han fångar livets mörka sidor med några enkla textrader, låter låtarna befolkas av skumma halvfigurer på fel sida av lagen. Eller så bjuder han upp den snyggaste, mest svårfångade tjejen på dansgolvet, charmar byxorna av henne för att senare smyga ut från lägenheten innan frukost.