NYHETER

Headline

Videotips: The Original Five - Wrong Turn Right

R.I.P. John Renbourn

Eilen Jewell och Rio Grande

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Joe Pug - Windfall

Peder af Ugglas - Blue Departure

Allan Harris - Black Bar Jukebox

Shoutin´ Red - Introducing: Shoutin´ Red

Arkivet

ARTIKLAR

Tio countryfavoriter

Ensamma mödrar och frånvarande fädrar

Reggaekongen runder 70: Hør ti af Bob Marleys største

Tacka Gud (eller Otis Redding) för Eddie Hinton

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Jens Renberg

Bäst just nu enligt Thomas Lundvall

Bäst just nu enligt Olle Nordgren

Bäst just nu enligt Mark Andersson

Arkivet

Malmöduon Isabell Dahlberg och Mats Källblad, alias Spiken i kistan, ger utsnitt och ögonblicksbilder från tillvarons utkanter. Det är skarpskurna och konkreta bilder, som fokuserar på öden mer än idéer. Idéerna växer fram ur ödena, de utgör inga beskäftiga postulat för den lyriska iakttagelsen.

Vi möter dansbandssångerskan som försöker göra sig fri, pojken med rockstjärnedrömmar som fastnade på cementfabriken, sjuksköterskan som drömmer sig bort från nattpasset och två bröder på en begravning bland andra. Varje text rymmer ett klassmässigt ställningstagande, men detta skrivs inte lyssnaren på näsan, utan tar långsamt form genom det gestaltade livet.

Framförandena är nertonade med mycket luft i ljudbilden. Någon gång bryter ett dragspel eller en fiol in i det akustiska gitarrkompet, och även Mats Källblads slide förstärker den instrumentala konturen i några av albumets bästa spår.

Så blir den politiska sången meningsfull.
Läs mer om Spiken i kistan
Det vilar ett drag av ödesmättad lågmäldhet över Gretchen Peters nionde album. »Hello Cruel World« är en mörk platta. En platta som bär på sånger som gör ont, sånger som är brutalt ärliga. Den bär på de nakna känslor som Gretchen samlat på sig under de senaste årens yttre och inre kamp i livet, och om livet. Samtidigt lyfter Gretchen fram viljan och i den överlevnadens triumf. Dessutom styrkan, glädjen och livskraften i det komplexa liv som vardagen drar med sig. Livet ter sig som en vacker katastrof.
Leonard Cohen har skapat en egen diskursivitet, han är sin egen genre. »Popular Problems« är hans fjortonde studioalbum, det finns även sex livealbum. Sedan »Songs of Leonard Cohen« kom den 27 december 1967 har han inte gjort ett svagt spår.
Sara Petite hade jag aldrig hört när jag fick hennes skiva »Circus Comes to Town«. Jag lyssnade utan att försöka röna ut mer om sångerskan.
Peter Greenberg spelade gitarr i Bostonbaserade garagerockbanden DMZ och Lyres men närde en dröm om att bilda ett eget band och spela »svart« 50-talsrock'n'roll i rakt nedstigande led från Little Richard och Fats Domino. Han tog med sig rytmsektionen från Lyres och värvade en saxofonist. I den lokala skivaffären hittade han sen den färgade »shoutern« Barrence Whitfield och gruppen var komplett. Efter 100 vändor till replokalen spelade man in sitt debutalbum 1984. Tacka Ace Records för denna magnifika återutgivning med 10 bonusspår och informativ booklet. Galen galopperande rock'n'roll där låtarna heter saker som Bip Bop Bip, Mama Get the Hammer, Miss Shake It och King Kong. Låtlängden? Tja, tex 1.55, 2.02, 1.40 och 2.16. Party!
Vid sidan av sextiotalets omfattande beat boom - där cd-samlingen “Searchin´ For Shakes - Swedish Beat 1965-1968” naturligtvis bara återger en liten del - är garagerocken på åttiotalet den enda svenska s.k. musikscen som jag tyckt vara tillräckligt intressant för att vilja lägga ner tid, pengar och energi på.
Annie Keating rör sig mellan folk och country med sitt självmedvetna utspel och starka låtar. Hennes lyrik tolkar genomgående de mörkare sidorna av vad det innebär att vara människa i en precis, men också diskret understrykande metaforik. Annie Keatings röst är raspig, ljusare än den i förstone låter, och ytterst uttrycksfull i det näst intill frampratade akustiska rum den skapar.