Med anledning av att Gurf Morix album »Bleze Foley's 113th Wet Dream« precis har släppts i Europa publicerar vi denna recension på nytt.

En hemlös och alkoholiserad man vid namn Michael David Fuller sköts i februari 1989 ihjäl i Austin. Han försökte försvara en äldre vän mot vännens våldsamme son, som tyvärr hade ett skjutvapen. Gärningsmannen blev friad i rätten. En tragisk historia, men normalt ingenting som skulle ges någon större uppmärksamhet i efterhand. Bara en av många tragedier på livets och samhällets skuggsida.

Denne Fuller avvek dock på många sätt från den vanliga skaran utslagna människor. Han hade länge varit verksam som musiker och sångare i Austin och Houston under namnet Blaze Foley. Han utmärkte sig bland annat för att klä sig i kläder i hög grad gjorda av silvertejp. Några större framgångar hade han inte haft, annat än att Merle Haggard 1987 spelat in Foleys ”If I Could Only Fly”, kanske den vackraste av Foley alltid djupt personliga kompositioner.

Uteblivna framgångar och ett besvärligt liv till trots, Foley satte avtryck hos många människor som kom i hans väg. Townes Van Zandt och Lucinda Williams skrev låtar om honom, och det var inga svårigheter att hitta artister som ville spela in hans låtar, då Deep South Productions på 1990-talet sammanställdes en hyllningsskiva. Det kom att dröja till 1999 innan Foleys egna inspelningar började göras tillgängliga på cd.

En av Foleys bästa vänner var multiinstrumentalisten Gurf Morlix, som ofta spelade med honom och hjälpte till att arrangera hans låtar. Han var med när många av Foleys sånger kom till och har levt med dem sedan dess. I någon mån är det också hans sånger. Ändå sedan Foleys död har han velat ägna en hel skiva åt Foleys sånger. Nu är den här.

På ”Blaze Foley’s 113th Wet Dream” tolkar Morlix 15 Foley-låtar, däribland titelspåret, en lättsam Dylan-pastisch. Skivan är i hög grad ett soloprojekt. Den är utgiven på vad jag tror är Gurf Morlix eget bolag och han står själv som producent och spelar själv alla instrument utom trummor, där han tar hjälp av Rick Richards. Kimmie Rhodes hjälper till och körar på ”If I Could Only Fly”.

Vissa av Foleys låtar är djupt vemodiga, andra humoristiska och satiriska. I några fall kan det ena gå in i det andra. Gurf Morlix blandar låtar ur alla kategorierna. Han verkar inte ha känt något större behov att arrangera om och sätta ett starkt eget avtryck på låtarna, utan håller sig ofta nära de bevarade Foley-inspelningarna. Det tycker jag inte gör någonting. Det är inte direkt så att Foleys låtar är uttjatade.

Så, med tanke på att många av Foleys bevarade egna inspelningar nu finns tillgängliga, är denna skiva värd att skaffa? Ja, det tycker jag. Som helhet är det här sannolikt den mest sammanhållna skiva som givits ut med Blaze Foleys namn på konvolutet, med undantag för ”Live at the Austin Outhouse”. Låtvalet är utmärkt och Gurf Morlix ger alla låtar en smakfull, avskalad musikalisk inramning.

Allt vi har från Blaze Foley själv är liveinspelningar, demos och övergivna studiosessioner. Något studioalbum som till fullo framhäver hans styrkor finns inte. Gurf Morlix nya skiva är ett bra substitut.


(En dokumentärfilm om Blaze Foley kallad ”Tape Duct Messiah” hade premiär ungefär samtidigt som skivan släpptes, vilket inte var en slump. Filmen har jag inte haft tillfälle att se. Både skivan och filmen saknar vad jag vet svensk distribution.)