NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

En platta för gitarrälskande blueslyssnare. Tjocka, stora och mullrande gitarrtoner kombineras med tunna bitande wha wha-flöden. Den tunga basen och den minst lika tunga kompgitarrväggen gör att bluesen blir som en massiv och rockfylld ljudvåg. Ovanpå den glider 71-årige Guitar Shorty med en dompterande skrikig sångröst. Han äger scenen. Inte illa för en gubbe som gjorde sin första singelinspelning för Cobra i Chicago 1957. 30 år på små vägar och knackiga skivbolag tills Black Top slog till med ett treplattorskontrakt under slutet av 1990-talet.

2004 tog Alligator över och släpper nu hans tredje på sin etikett. Karriären har gått bättre och bättre. Från B-laget över till A-laget kanske. Blixtrande gitarrspel ala Jimi Hendrix och Buddy Guy och uppskattade festivalbesök har gjort sitt till.

Textmässigt är det inte enbart de svikna männens värld han beskriver. I inledningslåten ”Please Mr. President” är det en direkt riktad vädjan om hjälp mot depression och arbetslöshet, i ”Slow Burn” är det de hemvändande krigshjältarna och de sårade veteranerna som får sin värld beskriven och kritiserad och i ”Too Hard To Love You” är det svårigheterna att dra in tillräckligt med pengar för att tillfredställa sin kvinna som bekymrar. Sedan är det bara elände med relationerna. Lögner, besvikelser och dåligt minne när det inte är en hyllning till Texas kvinnor eller rollen som den temporäre festmannen som blir levande vittnesbärare för Guitar Shortys blues.

Jag har lite svårt för dessa tunga gitarrdominerade plattor. Lite för massiva och svårmanövrerade för att kännas njutbara att lyssna till. För den som vill ha blues utan skyddshandskar och med bara knogar, då är ”Bare Knuckle” ett gott alternativ. Bara att ta för sig.
Read more about Guitar Shorty
Han säger sig vara inspirerad av Albert King och The Everly Brothers. Därför är det kanske inte underligt att det låter lite som en kombination av tidiga The Black Keys och Michael Kiwanuka om Curtis Hardings och hans albumdebut ”Soul Power”. Även en bit Curtis Mayfield och soul från 60- och 70-talet ligger i botten.
Att den ledande amerikanska musiktidningen Rolling Stone valde Richard Thompson till en av tidernas 20 främsta gitarristerna var inte utan anledning. Richard har under sina 40 år som artist och med sina 400 sånger i portföljen visat att han platsar här. Det nya 21:a albumet ”Electric” är inget undantag. Tvärtom. Det är ett gitarrdrivet album med ett bitvis alldeles lysande gitarrspel från Richard. Han bjuder musik som är elektrisk på många sätt. Den är laddad, strömförande och blixtrande.
Han har redan blivit kallad Bibelbältets Bruce Springsteen. Och det är inte för att han spelar megalånga konserter över hela världen med en 50 000 människor i publiken. Utan att det snarare är för att han skriver sånger om den amerikanske arbetaren och dennes sociala situation. Det i sig är kanske inte speciellt unikt. Många har gjort det, och gör det. Men det är sättet han framför sångerna som ger honom en egen speciell röst.
Projektet »Welcome to Woody Creek« inleddes redan 1996 med en veckas vistelse i Jimmy Ibbotsons stuga i Woody Creek, Colorado. De flesta av skivans sånger växte fram den veckan, men kicken att på nytt spela in i ett renodlat kvintettformat fick Nitty Gritty Dirt Band först i samband med inspelningen av hyllningsskivan till Carter Family. Ytterligare några sånger hade tillkommit under tiden, och resultatet är alldeles lysande.
Varför recensera ett album som kom ut tidigt i våras, och som inte ens är inspelat under den senaste 12-måndersperioden. Helt enkelt för att det är för bra för att bli förbisett.
På trods af navnet så har det engelske pladeselskab Soul Jazz Records trofast gennem årene portrætteret den jamaicanske reggaescene fra tidlig ska’, rocksteady til den mere etablerede roots reggae.